Var på middag i går hos farsan för att fira Isaac, Motorolas påg. Trevligt var det men jag blev väldigt ledsen när jag gick därifrån, kände mig väldigt ensam och bortglömd, allt fokus är ju bara på barnen och det förstår jag såklart, men det är väl det här med att man är sist, att man inte har några barn eller familj. Jag blir 31 i år, dom kanske har gett upp hoppet!?
goldy,
Jag kan förstå att det måste kännas jobbigt efter en "familjedag". Dessa tenderar att fokusera kring de barn som finns. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Det är ett samtalsämne som aldrig tar slut och ett barn kan ju underhålla många vuxna bara genom att finnas till.
Men, ärligt talat, tror du verkligen inte att dina föräldrar uppskattar dig som du är - med eller utan barn?
Upp med hakan nu! Oavsett om du skaffar barn eller inte så är jag övertygad om att du är en lika uppskattad familjemedlem! :)
*kramar om goldy*
------------------
It is vain to do with more what can be done with less. (Ockham's Razor)
