Min mamma gick bort för drygt 14-dagar sedan, därför har mitt engagemang varit ganska sporadiskt här på wF under sista tiden, det har varit lite svårt att engagera sig .
Det här är ingen trösttråd utan nu med lite distans så har jag fått lite funderingar kring vissa saker som inträffat.
Natten innan begravningen så gick jag runt en stund i området där jag bor och funderade, skall jag säga några ord vid kistan eller klarar jag det överhuvudtaget.
Jag hittade några punkter att bygga ett ”tal” kring och memorerade in dom, om utifall…..
När begravningen gick av stapeln, förra tisdagen, så var jag mycket rörd och ledsen och tanken på att överhuvudtaget säga något utöver tack vid kistan föresvävade mig inte ens. Men prästen talade om sorgen, minnen och glädje på ett sånt sätt att han lyfte upp mig ur den djupa sorgen och fick mig att börja känna glädje och tillfredställelse över det liv som vi fick ha tillsammans istället.
När sedan det var dags för mig och min hustru att gå fram till kistan för ett sista farväl, så började jag tala med ett lugn som var nästan omänskligt. Jag klarade av att framföra mitt tack och hyllningstal med bara ett par korta pauser när rösten inte riktigt bar, och trots att tårarna rullade ned för kinderna och smärtan efter förlusten var så intensiv så behöll jag på något konstigt sätt fattningen ända fram till slutet av ”talet”.
Nu är frågorna/funderingarna!
Jag känner en djup tacksamhet och t.o.m. tillfredställelse över att jag klarade hyllningstalet och fick framföra mitt innerliga tack.
Men!
- Varifrån fick jag kraften att klara talet??
- Varför känner jag både glädje och skuld över att det gick så bra??
- För vems skull talade jag egentligen?
Min egen, min mammas eller för dom övriga som var närvarande? Det fanns vissa saker som jag sa, som jag över allt annat önskat att jag sagt ”hunnit” säga till min mamma innan hon dog.
Hörde hon, förstod hon eller talade jag bara för oss efterlevande?
Trots att wF vimlar av intelligenta och förnuftiga personer så vet jag inte om ni ”vågar” eller vill spekulera, fundera eller debattera kring sådana här frågor. Men jag känner att det vore skönt att få lite andra synpunkter än bara mina egna funderingar (kanske som ett led i min bearbetning) så snälla skriv gärna vad som än faller er in.
Nu har ingen så nära anhörig till mig dött så jag kan kanske inte svara.... men...
När min farfar dog så kunde jag inte vara med på begravningen. Jag hade precis opererats och mådde verkligen pyton så jag orkade inte resa någonstans alls. Istället så på vägen hem från sjukhuset (jag blev utskriven samma dag som begravningen) så åkte jag till min favoritkyrka här i stan.
Jag är inte religös alls, men det kändes rätt då kyrkor verkar ha en direktlänk på nåt sätt. Jag tände ett ljus och tänkte många positiva (och sorgsna) tankar på min farfar. Mitt i sorgen, då jag verkligen grät och sörjde som djupast så kändes det som två händer höll runt mitt hjärta.
Det var min farfar. I mitt huvud frågade jag honom varför han inte gjorde detta med farmor som jag visste skulle sörja så otroligt. Dessutom var ju farmor 100 mil bort och på farfars begravning. Jag fick till svar att han inte ville se mig ledsen, att han ville att jag skulle använda all energi till att bli frisk och stark. Sen försvann han för en stund.
Men han kom tillbaka och sa att jag inte skulle vara ledsen för han hade nu tid att spela kort med min morfar.
Då började jag skratta, mitt där i kyrkan. Tänk så tokigt. :)
Jag berättade detta för farmor efter begravningen och hon skrattade också och sa att hon visste att farfars själ hade hälsat på mig då jag inte kunde vara med på begravningen.
Så kanske var det så att din mamma faktiskt gav dig styrkan och att hon definitivt lyssnade. Fast hon visste nog redan allt det du sa som du inte "hann med". Mammor vet sånt! :)
Det du sa var nog för att trösta dig själv och stärka dig. Din mamma visste att du behövde säga allt det där så hon var där för dig.
*kramar* :f
------------------
/Petra If you see someone without a smile, give them yours.
Jag tror du och din mamma hade det där samtalet alldeles ensamma. Du talade till henne och hon lyssnade till dig och kanske t.o.m svarade. Just då var det bara ni båda.
Nu låter detta kanske alldeles sanslöst men jag är av den absoluta övertygelsen att kanalerna mellan liv och död hålls öppna tills varje person sagt det den vill ha sagt till den döde. Det finns inga rätt och fel i hur eller när de sägs.
Att någon talar direkt till personen från hjärtat på själva begravningen. Det gör det lite lättare för de andra som då i tankarna kan föra sitt eget samtal och kanske t.o.m. le igenkännande.
I går fick jag en smärre chock när jag läste morrontidningen och fick syn på en dödsannons. En kille i min klass på Högskolan har omkommit i en trafikolycka strax utanför stan.
Det var så overkligt att jag fortfarande inte fattar att det är just Jonas som har ryckts bort... Kan säga att jag fick inte mycket gjort på jobbet i går.
Tio dagar efter sin 25-årsdag dödas han utanför Habo, en verkligt intelligent kille som alltid lyckades säga med några korta ord vad vi andra använde flera minuter åt på föreläsningarna, öppen, glad, ambitiös och full av drivkraft. Satt och käkade på en restaurang nere i hamnen i somras med han och hans flickvän, de hade just skaffat ett eget radhus, ny bil och dessutom var hon gravid. Vi talade mycket om framtiden, om kommande jobb och om att hålla kontakten...
Nu blir det ju inte så. En tjej står med en baby och ett radhus och känner antagligen bara ett stort tomrum just nu.
Jag hoppas att jag har möjlighet att gå på begravningen - känner att jag är skyldig Jonas det på nåt sätt.
Av mina mor- och farföräldrar har jag bara farmor kvar, de andra dog såpass tidigt att jag inte minns mycket av dem - det var dessutom bara mormors begravning jag fick gå på, de andra dog när jag var liten. Men den dagen jag går på farmors begravning vet jag med mig att jag kommer att gråta floder - det kommer inte att kunna undvikas...
------------------ To be or not to be - that's not a question!
Jag har aldrig varit med om att någon nära anhörig dött. Min farfar dog samma år som jag föddes men det kan jag ju knappast minnas.
Jag antar att när någon närastående dör så slutar man helt enkelt bry sig om resten av världen. Man struntar i vad alla andra tycker så därför kan man klara att hålla tal. Någon sorts bisarr adrenalinkick. Men som sagt så kan nog inte jag uttala mig om sånt här ännu :(
Inte kul när någon nära anhörig går bort.
Min mor dog för ca 18 år sedan och min far gick bort för 3 år sen.
Speciellt när min mor gick bort så kändes det väldigt tomt i hjärtat. Det var så mycket som man ville säga och ha sagt.
Skulle nog vilja ha sagt några ord vid kistan men det gick helt enkelt inte det var bara en stor klump i halsen.
Henns död kom lite som en chock för en kille i 15-16 års åldern fast den var ändå väntad, lite svårt att förklara men det var väl sättet som man fick reda på det....
Svar på dina frågor har jag tyvärr inte
men jag tror att det kan vara viktigt för sorgearbetet som kommer efteråt att
man får säga det man inte har hunnit säga tidigare, på nått vis så tror jag att det känns bättre för en själv.
Jag själv har inte haft någon "kontakt" med varken mor eller far efter det att dom har gått bort, inte vid själva begravningen, jordfästningen eller efteråt. Vad det beror på vet jag inte, kanske är vi olika, vissa mer mottagliga för sånt och andra mindre och en del inte alls...vem vet.
Kanske hade det varit bättre och nyttigare om man hade haft "kontakt" med mor efter hennes bortgång, för nu tog det en hiskelig tid innan man kom över det men det kanske har med den ringa åldern att göra också. Det gick bättre när min far gick bort.
Men man blir stark när man har kommit över sorgen och har fått bearbeta den, det tar tid men det måste få ta tid.
Nu vet, jag iallafall, att jag kommer att klara en hel del. Min mors bortgång var det värsta jag har varit med om och kommer nog att vara det värsta jag kommer att vara med om, och jag klarade av det.
------------------ www.lns.nu
------------------
”Det mesta vi importerar kommer från utlandet.”
George Bush USA:s nya president
Tungt.
Men det här med att känna glädje och skuld känner jag igen.
När jag var tonåring så gick en av mina systrar bort. Jag hade klätt upp mig fint och var väl förberedd för ceremonin. Men när kistan bars in i kapellet fylldes jag av ett hysteriskt skratt som jag hade väldigt svårt att kontrollera. Jag var väldigt ledsen, men det enda som kom var skratt. Hursomhelst släppte alla mina skuldkänslor över att jag inte hunnit säga farväl och jag insåg att det var min rädsla över döden och min sorg som övergick till skrattet.
Vid senare begravningar av andra släktingar kändes en stor gemenskap med dels alla vi som var samlade, men även till den döde...
Jag tror att du genom ditt tal bekräftade och länkade ihop de samlade och framförallt din mor i en stund av ren själslighet.
Jag beundrar dig som ändå hade styrkan att yttra de sista orden.
Tråkigt Luxman. Men jag måste säga att du verkar ha "använt" upplevelsen till ngt som stärkt dig mitt i eländet.
Själv är jag en person som verkar leva med döden alldeles intill mig och har så gjort hela mitt liv. Kanske är det min närhet till döden som också gett mig ett förhållningssätt som ibland av andra kan uppfattas som "kallt". Visst rör det något djupt inom mig när någon av mina nära och kära dör men det var länge sedan det förlamade mig. Nu försöker jag istället lära mig något även av dessa händelser.
Så till dina funderingar:
- Varifrån fick jag kraften att klara talet??
Jag tror att den kraften finns inom oss alla och vid alla tillfällen. Att känna stor sorg behöver inte vara detsamma som att sakna kraft. Även i sorgen finns det en styrka.
- Varför känner jag både glädje och skuld över att det gick så bra??
glädjen tror jag beror på att det alltid är så mycket lättare att hantera känslor och tankar som man kan sätta ord på. Du kanske förstod på ett nytt sätt när du väl hörde dig själv uttala orden.
Skulden tror jag mer är betingad av samhällets uttallade eller inbillade konventioner. Vi ska reagera på ett visst sätt när någon nära anhörig dör och gör vi inte det så tror vi lätt att det är fel. Låt ditt eget sinne avgöra.
- För vems skull talade jag egentligen?
Jag tror du talade för alla de personer du räknade upp. Eller så talade du bara för din egen skull. Det finns nog ingen sanning för detta. Det behövs inte heller någon sanning som är universell. Jag tror att alla starka känslor är högst subjektiva och var och en av oss bär sin egen sanning inom oss.
Jag talar fortfarande med det barn jag aldrig fick träffa i livet som jag förlorade för tre år sedan. För en del är det rena galenskapen och för andra är det helt självklart. För mig är det en tröst och det är den enda sanning jag behöver.
jag känner att det vore skönt att få lite andra synpunkter än bara mina egna funderingar (kanske som ett led i min bearbetning) så snälla skriv gärna vad som än faller er in.
Jag säger bara tack för att du orkar ta upp ämnet. Vi behöver lära oss att diskutera frågor kring döden med respekt men utan skam för de känslor det väcker.
Först en stor KRAM till alla som fnurat lite i den här tråden.
Jag skrev att det inte var någon trösttråd men när jag läste era sympatiyttringar så kändes det faktiskt väldigt bra, en och annan tår rullade ner för kinden av tacksamhet, så Tack igen.
Dessutom så märker jag att, trots att ämnet är känsligt, så är det inte "syndigt" att tänka och fungera rationellt även under en tung sorgeperiod.
Förmodligen skrev jag denna tråden som en del av min bearbetning av sorgen och saknaden men även för att jag hade så motstridiga känslor efter begravningen.
Jag satt ensam tillsammans med min mamma i närmare en timme när hon hade avlidit och tog mitt farväl, "vi" bubblade om allt möjligt och jag kände en intensiv kontakt mellan oss.
Nu ser henne liggande där framför mig så fort jag sluter ögonen, men inte som något tungt och förlamande, utan som något fint och rofyllt.
Jag är väldigt glad att jag efter den första förlamande sorgen gick in till henne och tog mitt farväl.
Jag märker att det fortfarande inte är lätt att uttrycka sina känslor och funderingar i så nära anslutning till bortgången, men jag hoppas att ni förstått något av det jag försökt att förmedla.
