Ibland brukar jag göra mig själv nipprig av tanken på evigt liv. I bibeln står det väl att människan efter döden skall få evigt liv i paradiset. Det låter ju kul och trevligt det där, men är det verkligen så? Tänk att för EVIGT leva med vetskapen att man aldrig kommer att dö, med andra ord man kommer ALDRIG förlora sitt medvetande, sina minnen etc. Man vaknar upp ytterligare en morgon och inser att dagen inte är speciell, eftersom livet inte har någon begränsning. Efter ett par hundra år lär nog innovativa idéer och tidsfördriv ha försvunnit. Varför ska man överhuvudtaget fördriva tiden? Den har ju ingen betydelse om livet efter döden är ett evigt liv. Hur känner man sig då, efter hundratals år, när man morgon efter morgon vaknar upp och inte vill mer, men vet, att man inte har något annat val?
Är paradiset då inget annat än ett helvete?
Ja, åtminstone med det medvetande vi har nu. Om man lever för evigt däruppe, men vaknar upp med jämna mellanrum med ett nytt medvetande, alltså utan minne av gårdagen, blir ju livet uthärdligt hur länge som helst.
Därmed tror jag, hoppas jag, på att vi efter döden förlorar vårt medvetande och bildar en annan organism än den vi en gång var. Med tanke på kärlek till vår nästa, våra barn och föräldrar m.m. är det ju en sorglig tanke, eftersom man aldrig kommer träffa dem mer. Men väg upp det mot vad jag ovan sagt! En kombination av de tu vore kanske bäst ändå? Fast hur? Antingen har man samma medvetande, eller så har man det inte.
Apropå bildandet av en annan organism och min tro på att medvetandet försvinner: se bara på oss själva under vår tid på jorden: allting i vår kropp byts ju ut, hud, blod, vävnader, ben, celler...ingenting i vår kropp är ju identisk med den vi hade när vi föddes.
------------------
Jag är en jäkel på att rabbla ord segnälkab.
För det är ju precis så - efter ett antal tusen år så har man ju lärt sig allt man kan lära, gjort alla man kan göra, läst alla böcker som finns, löst alla världens gåtor, etc, etc. Vad finns det då för mening?
Ungefär lika stor mening som att sitta i ett tomt rum och stirra in i väggen.
Himmel och Helvete skapar vi själva här på jorden.
Vart vi hamnar efter vi dött?
Det vet ju varenda kotte att man hamnar i Nangijala ;)
------------------
"Information wants to be free -- because it is now so easy to copy and distribute casually -- and information wants to be expensive -- because in an Information Age, nothing is so valuable as the right information at the right time."
- John Perry Barlow
Jag tror att tidsbegreppet försvinner när man talar om evighet. Att leva i evighet innebär att man lever nu och sen och då - i evighet. Jag är helt övertygad om att det är en helt annan dimension, kropp, e dyl som det är frågan om när man talar om evighetsbegreppet. I det här tänket finns också trådar om allsmäktighet, som eventuellt inte borde vara lika konstigt i en dimension där man "är" nu, sen och då - i evighet.
/ m a r t i n - spekulerar - hur flummig kan man bli?
Hmm....intressant tanke. Låter tråkigt att leva i evighet efter döden och bara käka Philadelphia på smörgås.
Nej om jag dör så vill jag nog dö och inte leva vidare på något sätt.
------------------ www.lns.nu
------------------
”Det mesta vi importerar kommer från utlandet.”
George Bush USA:s nya president
Det här med "att människan efter döden skall få evigt liv i paradiset", måste väl ha tilkommit som ett "försäljningsargument" för kristendomen :q
Men för att inte somliga - som ev inte vill leva som ett helgon... för att få just evigt liv - ska fuska, så tvingades man tilldela alla ett evigt liv, där de icke skötsamma istället får brinna för evigt i helvetet! :l
Det gäller att räkna ut det! §jr
Senast i tisdags så hade jag en livsåskådnings diskussion med en präst bl.a. angånde himmel och helvete och livet efter döden.
Hans bestämda åsikt var att efter döden så finns varken himmel eller helvete utan det är något som man upplever på jorden under sin livstid.
Någon djävul existerar inte varken på jorden eller efter döden.
Något himmelskt "forum" :e finns att inträda i efter döden men inte i formen av "himmel eller helvete".
Något annat som vi också diskuterade var hur Gud kunde tillåta katastrofer, krig, barnarov etc. etc.
Gud har skapat människan med en "egen vilja" varför han inte kan eller skall ingripa vid krig o.dyl., var en del av hans svar.
Prästen som är en relativt god vän, menade att alla frågor inte har självklara svar, och inte heller skall ha det. Människan är ju och har alltid varit en del av svaret.
Vet inte om ni förstod något av mitt försök att relatera lite från vår diskussion, men ganska kul sammanträffande att ar97thjo startade den här tråden i samma veva.
Min sambo sade något intressant till mig gällande mina tankar i denna tråd. För det fall det existerar något sådant som paradiset, ansåg hon att på den platsen finns då bara gott.
Själv protesterade jag lite där, eftersom jag anser att det måste existera ett "yin-yang-förhållande" för att man ska kunna känna kärlek och hat, glädje och sorg etc. Hur ska man annars kunna urskilja vad som är glädje och sorg, om man inte upplevt bådadera?
Hon fortsatte med att betona att ett paradis gestaltar sig som så att det aldrig skulle uppträda något sådant som hat, längtan efter något, långtråkighet (som ju enligt mig uppstår när man har något bra, men alldeles för länge) eller tappad livslust. Man känner bara gott, kanske som om man går under konstant drogberoende?
I sådana fall håller ju inte min teori och visst är det fullt möjligt! Det går ju egentligen inte att tänka enligt våra filosofiska och vetenskapliga normer när man talar om något så abstrakt som paradiset. Där kan man ju bara låta fantasin flöda.
Och jag hoppas hon får rätt eftersom jag hellre tillbringar mitt eviga liv (om en sisådär 60-70 år) med mina nära och kära, utan minnesluckor ( :) ) och med en allstädes känsla av lycka. Det kommer ej heller inträda en period i mitt eviga liv då jag inser att jag kommer att leva i samma situation för evigt, evigt och evigt.
Då byter jag hellre medvetande gång på gång!
------------------
Jag är en jäkel på att rabbla ord segnälkab.
Vet inte om jag tror på ett paradis, men det är ju bara ett namn, det spelar ju egentligen ingen roll vad man kallar det, men att uppnå nån annan form av medevetande...en där man slipper de resitriktiva krav som gör ett evigt liv tråkigt, utan istället öppnas möjligheter med t ex total lycka där våra sinnen kan växa till att uppfatta och lära sig saker vi aldrig ens kan tänka oss med den begränsade uppfattningsförmåga vi har idag :)
------------------
"Den som kommer med dåliga argument bekämpar man bäst genom att låta honom prata på" //Alec Guinness
Efter några hundra år när man har lärt sig allt som går att lära sig så lär man ju ha glömt det man först lärde sif och då kan man ju ängna sig åt att lära sig det man har glömt bort. :)
