Jaha,sqtpepper, du kallar alla som inte hyllar SVT för "ungmoderater". Tänk om jag inte gillar SVT p.g.a att de sänder för lite program om Karl Marx och fackföreningshistoria, är man fortfarande ungmoderat då? Eller om jag tycker att det är för få flygprogram jämfört med Discovery, är det också "ungmoderatiskt"?
Nej, mina åsikter om detta med SVT är följande:
Massmedierna och verklighet: Programutbudet i olika TV-kanaler
När man tittar på programutbudet i de olika TV-kanalerna kan man omedelbart dra en slutsats som tydligt beskriver skillnaden mellan statlig television och den kommersiella:
Den statliga televisionen behöver inte sända program som attraherar stora tittarskaror.
Det syns tydligt när man sätter sig ned och studerar tablån och jämför. Statliga SVT sänder ofta ”smala” program i stil med Bildjournalen, samt olika dokumentärprogram och samhällsprogram i stil med ”Åtta dagar”, ”Plus” o.dyl. De kommersiella kanalerna satsar mer på bredd genom att sända olika TV-serier, dokumentärer om annat än saker som rör Sverige o.s.v.
Dessa skillnader beror på hur finansieringen sker. Statliga SVT får, tack vare Radiotjänst, in pengar oavsett vad de sänder. Det spelar ingen roll om programmet har 10 tittare eller 1 miljon, de får in sina pengar ändå. En kommersiell reklamfinansierad kanal kan inte leva på det sättet. Det beror på att inkomsterna fås från företagen som köper reklam och för att de ska göra detta krävs höga tittarsiffror. Detta är anledningen till att man inom den kommersiella televisionen ofta sänder serier, kända filmer o.s.v som folk i allmänhet tycker om att titta på.
Ett faktum som gäller för många (inte minst mig själv) är att de reklamfinansierade kanalerna är de som får den största delen av TV-tiden. Det finns både för- och nackdelar med båda systemen, men jag anser att reklam- eller sändningsföreningsfinansierad television är att föredra framför statlig.
Orsaken till detta är just det faktum att SVT inte har någon ekonomisk sporre att attrahera folket, i.o.m att Radiotjänst ser till att de flesta betalar även om man kanske tittar väldigt sällan på ”ettan” och ”tvåan”. Fördelen med det är att kanalen kan sända program som de reklamfinansierade kanalerna kanske inte sänder. Dock uppväger det inte nackdelarna som kommer sig av att ”kvalitetssporren” saknas.
Problemet med dagens statliga television är att de ofta sänder program som kvalitetsmässigt inte kan mäta sig med de kommersiella kanalerna. Inte minst gäller detta för dokumentärprogram, där Discovery Channel och TV8 (bl.a) ligger före. De båda nämnda kanalerna är reklamfinansierade men sänder ”smala” program om t.ex flyg, historia, natur m.m. Deras program är exakt det som äkta ”Public Service”-television ska erbjuda, men SVT är inte på något sätt sporrade att göra det p.g.a finansieringssystemet. De kvalitetsprogram som sänds i den statliga televisionen är framförallt ”Vetenskapens värld” och ”Trafikmagasinet”, samt ”Nova”. Dessa program håller hög klass och är det som SVT bör inrikta sig på. Eftersom man inte gör det, utan sänder dessa sporadiskt och inte tar in andra dokumentärprogram av liknande typ (identiska med det som TV8 och Discovery sänder) kan man säga att den omtalade ”Public Service”-funktionen inte uppfylls.
De kommersiella kanalerna uppfyller önskemålen i högre grad, eftersom program som folk tittar på drar in reklam (och lever kvar). SVT:s beteende visar tydligt att den nuvarande finansieringen inte fungerar i längden. Exempel på detta är förslagen om att lägga ner Rederiet (mycket höga tittarsiffror) och Kalle Ankas jul (ett program som ses av halva befolkningen). Att ens komma på idén att ta bort dessa program som utan tvekan skulle leva i högönskelig välmåga hos kommersiella kanaler visar att avsaknad av ”sporren” leder till dålig kvalitet. Dessa förslag från SVT-ledningen visar att den har oroväckande nonchalans mot sina tittare.
Den idealiska televisionen är antingen finansierad via reklam eller organiserad via sändningsföreningar. Statlig television som finansieras med mer eller mindre tvingande avgifter har inte framtiden för sig. Om jag rannsakar mig själv ser jag det tydligt av den anledning jag nämnt tidigare.
Jag ska redogöra för hur den sändningsfinansierade televisionen (som helst bör ersätta dagens SVT) kan fungera.
TV organiserad via sändningsföreningar finns bl.a i Holland och innebär att kanalen drivs av olika intressegrupper som får sändningstid i proportion till antalet medlemmar. Fördelarna med detta är uppenbara: alla åsikter får komma fram (i SVT råder inte detta förhållande, tvärtom) och folket kan på ett direkt sätt påverka innehållet.
Ponera att man startar en ny kanal med sändningsföreningar. Den ska inrikta sig på bl.a politik vilket leder till att de olika partierna startar varsin förening. Sändningstiden fördelas sedan enligt följande:
Parti 1 (30 % röster) får 30 % av sändningstiden, parti 2 (20 %) får 20 % o.s.v. Fördelen är som sagt solklar: alla får säga sin mening utan att begränsas av en övergripande politisk inriktning.
Detta skulle fungera lika bra om man t.ex har en dokumentärkanal. Även här bildar man olika föreningar för olika intresseområden som får sändningstid i proportion till antalet medlemmar. Resultatet blir att kanalen kan täcka många intressegrupper, samtidigt som folket direkt får möjlighet att påverka vad som visas. Vill man se mer dokumentärer om flyg går man med i sändningsföreningen ”TV-Flyget” och hjälper därmed till att öka andelen, de som vill ha mer naturprogram går med i sin förening o.s.v. Kvaliteten på det som visas blir klart högre än hos den statliga televisionen. Finansieringen sker genom medlemsavgifter i sändningsföreningarna. Alla föreningar står sedan gemensamt för studio, teknisk utrustning m.m.
Man sätter upp vissa minimigränser för sändningen (vilket garanterar mycket små föreningar plats) genom att t.ex säga att lägsta sändningstiden för en förening är 1 timme per månad. Detta görs för att säkra de smalaste intresseområdena en plats i etern.
Sammantaget kan man säga att dessa kanaler erbjuder bättre ”Public Service” än SVT.
Komplementet till dessa sändningsföreningskanaler är konventionell kommersiell TV.
Slutsatserna, då man tittar på de olika sorternas kvalitet, finansiering och framtid blir dessa:
\*Statlig television.
Den finansieras via ett separat företag (Radiotjänst i Sverige) som drar in en ”obligatorisk” TV-avgift av befolkningen. Detta gör att kanalerna som finansieras på detta sätt inte behöver bry sig om tittarsiffror. Följden blir att det inte finns någon sporre att skapa äkta kvalitets-TV vilket inte är bra. Denna form av television har inte framtiden för sig, snarare bör den ersättas med sändningsföreningsfinansiering.
\*Kommersiell television.
Denna televisionsform finansieras av reklam. Fördelarna med detta är att den sänder program som attraherar många tittare, vilket leder till att folk kan styra innehållet (tittar ingen läggs programmet ned o.s.v). Detta leder till högre kvalitet på många områden (ex. TV8 och Discovery Channel). Nackdelen med systemet är att smala intressegrupper riskerar att stängas ute. Reklamfinansierad television har definitivt framtiden för sig.
\*Sändningsföreningsorganiserad television.
Detta är en perfekt form för ”Public Service”. Finansieringen sker med hjälp av sändningsföreningar som representerar olika intresseområden och inriktningar. Dessa föreningar får sändningstid i förhållande till sin storlek, även om detta regleras med minimitider för de allra minsta föreningarna. Fördelen med detta system är att alla grupper får komma till tals. Det blir ingen politisk likriktning, utan snarare total demokrati. Folket kan välja hur innehållet i televisionen på ett direkt sätt. (I slutet av varje år checkas sändningsföreningarnas medlemsantal och sändningstiden portioneras ut.) Några direkta nackdelar med detta system kan jag inte riktigt se, faktiskt. Det har verkligen framtiden för sig.
/Ilyushin
------------------
Intresserar sig för debatter om olika saker
