Kommer man någonsin att kunna bygga en rymdfarkost som är tillräckligt snabb för att nå avlägsna galaxer under en människas livstid?
Om man frågar en fysiker, som sitter inne med de senaste vetenskapliga rönen, blir svaret ett otvetydigt nej. Motiveringen är att den i moderna fysiken – närmare bestämt Einsteins berömda relativitetsteori – är ljusets hastighet den absolut högsta fartgränsen, och eftersom avstånden mellan galaxerna i universum mäts i antingen miljoner eller miljarder ljusår blir restiden lika många år.
Frågan är emellertid intressant som ett tankeexperiment. Enligt relativitetsteorin uppstår det nämligen vissa egendomliga effekter, om man försöker accelerera ett rymdskepp till ljusets hastighet. En sådan effekt är att tiden ombord på rymdskeppet tycks gå långsammare än tiden utanför. Om man under färden jämförde en klocka ombord på rymdskeppet med ett antal synkroniserade klockor utanför farkosten, skulle den komma längre och längre efter. Ju närmare man kommer ljushastigheten, desto långsammare skulle tiden gå. Genom att röra sig tillräckligt nära ljusets hastighet kan man alltså uppnå en mycket kort restid, åtminstone som den upplevs i rymdskeppet.
Teoretiskt sett finns det därför inget som hindrar att man reser till en avlägsen galax under en människas livstid – eller på ännu kortare tid – men det är omöjligt att komma tillbaka till jorden och berätta om sin färd för de människor som var med vid avfärden. Om man till exempel föreställer sig att man reser till den närmaste större galaxen, Andromedagalaxen, som ligger 2,5 ljusår från jorden, skulle man vara tillbaka tidigast efter de fem miljoner år som en resa med ljusets hastighet skulle ta. Ur rymdresenärens perspektiv skulle redan emellertid teoretiskt sett kunna göras så kort som man önskade. Faktiskt har några av de så kallade kosmiska partiklar som kommer till jorden från rymden en hastighet så nära ljusets hastighet att resan från Andromedagalaxen endast tar några minuter, om restiden – märk väl – mäts med ett medföljande ur.
Slutligen finns det en lite möjlighet att vi en dag lär oss konstruera ett så kallat maskhål – en hypotetisk passage mellan två inbördes avlägset belägna områden i tid och rum. Det är bara så frustrerande att vi inte kan resa in i framtiden och komma tillbaka med anvisningar om hur man gör.
Vad tror ni om detta?
Är det hastigheten som påverkar klockans mekanism, eller är det verkligen så att tiden går långsammare?
Detta är verkligen intressant, finns det någon som har forskat mer i detta, vore jag tacksam om ni skrev ner det ni har kommit fram till.
Hastigheten påverkar inte klockan för dig själv. Men om du jämför med nån som inte åker i ljusets hastighet medans du gör det så går tiden ändå långsammare, i jämförelse. Sa iaf Einstein.
Brimba skrev bl.a.:
"Om man till exempel föreställer sig att man reser till den närmaste större galaxen, Andromedagalaxen, som ligger 2,5 ljusår från jorden, skulle man vara tillbaka tidigast efter de fem miljoner år som en resa med ljusets hastighet skulle ta."
Borde inte resan 2,5 ljusår ta endast 5 år tur och retur om man reser med ljusets hastighet
Mycket baseras på teorier, och lämnar det helt öppet för fantasierna att flöda...
Vi ser ju tiden som en rak linje som konstant rör sig framåt och lämnar historia bakom sig och hela tiden reser in i framtiden...
Men det finns teorier om andra dimensioner... dels den fjärde som sägs bestå av egenskapen: Tiden är inte längre en linje utan en punkt... Alltså har allting som hänt hänt, och allt som kommer att hända har också hänt... och händer nu också...
DET skulle innebära att man kan resa i tiden... men som sagt allt är bara teori, precis som Einstens relativitetsteori... och vi vet ju alla hur tråkig teorin var i skolan...
Jag menar det finns säkerligen levande - små eller stora - varelser någonstans, i någon avlägsen galax som, kan förflytta sig likt ljusets hastighet, vilka som säkerligen har varit på jorden, medan vi uppfattar varelserna som "damm partiklar" i luften.
Men detta är ju självklart som ni förstår, bara teorier, men det forskarna "visste" för 1000 år sedan, skrattar dagens forskare och hävdar att de nu "vet", vilket jag betvivlar starkt.
Säg, att vi skulle få för oss att resa iväg till en annan galax några miljarder ljusår bort... Även om den relativa tiden i "farkosten" skulle gå så långsamt att resenärerna, teoretiskt sett, skulle kunna utföra resan under sin livstid, skulle ju tiden på jorden ändå gå i samma hastighet som tidigare. Alltså skulle kanske jorden (eller solen) inte existera längre när man kommer tillbaka.
Kan bli lite knepigt med att be grannen ta in posten och klippa gräsmattan under tiden man är borta
Om jag skulle fara ut i rymden, med vetskap om att tiden för min del skulle gå långsammare än på Jorden, skulle jag sälja mitt hus och sätta in pengarna på banken . För att sedan när jag kommer tillbaka få ett skott i pannan, då jag försöker hävda att jag är född på 1900-talet medan det i själva verket är år 1100324. Plus att efter det har gått så många år har man "troligtvis" sedan länge på Jorden hittat andra vägar, att det går att flytta materia, med samma hastighet som på jorden, fast man kan förflytta sig enorma längder.
Därav skulle en resa till en annan galax vara bortkastad, eftersom den information som den resande skulle insamla skulle vara uråldrad redan innan han kom tillbaka.
*