Jag tror att det är så att om man klagar (eller berömmer) någon så betyder ju det att man ser den människan. Den människan betyder något för en. Antingen om man retar sig på personen eller om man uppskattar honom, så betyder han eller hon något. För om man inte brydde sig skulle man ju inte säga något alls, eller bry sig.
Jag kan reta mig på Swey till exempel, men jag gillar honom lika fullt för det. Han är en rolig prick, kanske lite väl komplicerad ibland, men det är ju bara spännande med såna människor. Att det tar lite längre tid att förstå sig på honom är väl ok. Jag kan inte säga att jag tycker illa om någon, för det gör jag inte. Och jag gillar Swey, trots att han vill vara stygg. 
Ibland kan jag tycka att nån här beter sig jättekonstigt, eller elakt, men så säger personen något som gör att man bara vill krama honom eller henne. Man upptäcker nya sidor varje dag hos varandra. På gott och ont.
Och nu över till något helt annat....
Stavningen:
Visst, jag kan tänka mig att påpeka ett stavfel om jag märker att personen gör samma fel hela tiden. Detta kan ju bero på ordblindhet, men likaväl okunskap. Då kanske man kan säga i ett passus "förresten, alltid stavas alltid med två L". Men börjar man småpeta så kommer ju alla att börja kommentera allas stavning. Vi slarvar och vi kanske inte vet bättre. So what, det viktigaste är ju att vi förstår vad personen i fråga vill ha sagt. Så länge det inte blir missförstånd tycker jag att små stavfelsmissar kan gå obemärkta.
Eftersom jag är ordblind så hade jag stora problem i skolan. Mycket av ordblindheten har jag lyckats träna bort, men när jag är trött så kommer felen mycket oftare. Det spelar ingen roll heller att man läser igenom det man skrivit, för man ser inte felen ändå. Det är inte förrän dagen efter när man läser igenom vad man skrivit som man ser att man gjort fel. Då kanske man redan fått några spydiga kommentarer och man känner sig himla dum och korkad. Och så blir det försent att ändra.
Min svenskalärare var väldigt bra, hon förstod att jag hade problem. Istället för att hugga på mig hela tiden så uppmuntrade hon mitt sätt att uttrycka mig istället för att peta i smådetaljer. När jag hade fått upp mitt självförtroende, då kunde hon säga att jag hade några stavfel. Det viktigaste var att uttrycka sig, med eller utan stavfel. Det tycker jag är viktigast också.
------------------
/Petra
Veni, Vedi, Visa – Jag kom, jag såg, jag handlade