Vet ej hur man skall formulera detta ...Men nu i media och på fler ställen diskuteras det ju flitigt om utbrändhet och stress.
JAG är nog ett perfekt ex. av detta !! Så se detta som en VARNING !!
För 3½ år sedan så pluggade jag in ett 3 årigt betyg ,läste bara 2 på gymn , på 1½ år ... I samma veva blev "Gubben" erbjuden en SÅ BRA tjänst och bra lön , MEN det innebar en HEL DEL resor o övertid i början . "KUL" med två barn som var 6 resp 4½
Jag satt upp o pluggade till 01-03 på nätterna för barnen kom i säng ca 20 och så hade jag alla "mina" måsten" att göra innan jag kunde få studie ro.
Sedan var man upp 06-07 igen för att få upp barnen och skicka iväg dem till dagis innan jag stack till plugget.
DÅ ångrade jag mej bittert att jag ej pluggade ordenligt från början
Men i alla fall... Smällen kom !!!! Jag var på väg in i ett skyltfönster med bilen !! Hann bromsa. DÅ hade jag griller framför ögonen, ringningar i öronen ett huvud som skakade och ett tryck som ej var av dess like.
Vart remitterad till Kirurgakuten ?? Det stod fick jag veta när jag kom in , misstänkt hjärntumör !!?!?! på min journal . Jag fick vara kvar därinne i 8 dygn. Men då skärmade jag av mej helt, orkade ej ens hålla kontakten med min egna familj.
Efter allt därinne, hade fått en STRESSPSYKOS fick jag STORA varningar att ta bort mina måsten och sänka mina krav.
Hmm!!
Jag återupptog studierna och klarade mej igenom den terminen oxå med bra betyg.
Än idag har jag en enorm prestations ångest. VILL vara bra / bäst och kunna allt och ingenting. men hallå ?? dygnet har ju bara 24 timmar ju.
Kan ibland vakna mitt inatten och tänka efter ... VAd har jag glömt. Kan INTE sätta mej framför tv:n och koppla av om det finns det minsta i huset att fixa först, jag kan liksom inte unna mej detta ??!!
NU vill jag ej att ni skall tycka synd om mej , för JAG är ensam om att ha satt mej i denna situation. MEN se detta som en varning. TA det LUGNT och var snälla mot er !!
Utbrändhet och stress går EJ hand i hand som många tror. Du kan visst bli utbränd av helt andra saker. Idag först kan jag våga lyssna på min kropp lite.
Men så fort det dyker upp ngt, som nu med min kusin... så skall jag engagera mej i 190% Men jag då ? När skall hinna med mej själv... VEM tröstar mej när jag mår dåligt ? INGEN (jo "gubben") för jag vill ej tynga ner andra med mina problem.
SKÖT OM ER
Du beskriver det som är den stora allmänhälsofaran: Att inte lyssna på kroppens signaler... Vi tar t.ex en huvudvärkstablett när vi har ont i huvudet; vi förtrycker symtomen, men orsaken finns hela tiden kvar.
Tycker nästan att det är lite tragiskt att läkare kan ge läkemedel mot symtomen istället för att bota orsaken som ger symtomen...
Jo visst gör alkohol nikotin o droger sin sak. Kanske dricker mkt kaffe men röker ej spec. mkt. dessutom så är det ju ej orsaken till att en person bränner ut sej.
Jag läste i någon tidning häromdagen en artkel där dom intervjuvade en stressforskare som sade att en mycket bra avstressningsaktivitet är att gå på stan, helt utan mål. Bara driva omkring, titta på folk, äta en glass, sätta sig på ett café och kanske läsa en bok. Helt enkelt göra ingenting.
Men säg till ngn som är SÅ utbränd att denne skall vila, det är kört. Jag kunde knappt sova alls när det var som värst. Det är lite mer än att "bara" vara tillfälligt slut/trött
Har varit engagerad upp över öronen på högskolan eftersom jag flyttade hit och inte kände en käft, så jag lärde känna folk genom att vara med överallt. Nu känner jag massor med folk men är med nästan överallt fortfarande, och det börjar tära känner jag...
Nu i sommar hade jag tre veckors semester, första veckan hemma hos morsan i Sthlm och härjade runt där med flickvännen. Andra-tredje veckan var det inspark här i stan med mycket party, aktiviteter och jobba attan nere på Kåren och med nollorna. Men sista veckan låg jag däckad hemma utan större anledning med jättehosta, totalt igenslemmad och bara bläää i största allmänhet...
Övertygad om att stressen tog ut sin rätt...
Samtidigt tror jag att omgivningarna har gjort sitt till. När jag bodde hemma på Ekerö utanför Stockholm gick jag ofta iväg tillsammans med min Walkman och kopplade av, nu bor jag så centralt att jag är på högskolan på fem minuter och i centrala stan på tio. Ingen större möjlighet (eller tid för den delen) att bara knalla omkring...
Men det är väl som det alltid är, man får ta sig tid till att koppla av!
------------------
Alla rättigheter kopierade. All reservering förbjuden.