På dagis får man klossar att sortera
Men självmord vill man inte alls begå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Det känns som om man skulle explodera
Nu har man tid att göra mycket mera
Det mål man har i sikte ska man nå
Och alla dumma töntar ska man klå
De ska få se på en som kan studera
Sen kommer dumma fröken Anna-Klara
Man anar ett slags tillvarons komik
Nu är man blott ett kolli att förvara
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man äger varken vilja eller snara
Men man är inte rar, man har kolik
Vad snabbt ens liv helt plötsligt kan forcera!
Och inte har man kunnat förutspå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Det känns som om man skulle explodera
Man vet att detta inte får fallera
Man skriker så man närapå blir blå
Det är så mycket Tjo! och Hej och hå!
Ens kropp, ens minne, allt tycks haverera
Kan någon enda människa förklara!
Man anar ett slags tillvarons komik
Det är ens öde, att man dömts att vara
Man säger: "Visst är jag Bob Dylan-freak!"
Man äger varken vilja eller snara
Man tvingas hålla ut tills man blir lik
