Dagens ungdom...

Många frågetecken där ;)

Anledningen till att man kanske mår sämre idag skulle kunna vara att många kan känna sig stressade av dagens omgivning. Finns inte speciellt mycket lugn och ro. Vi fylls med information dagligen, om hur vi bör vara, bör agera, och se ut, och är man barn idag kan man inte ha tråkigt en skund då går världen under... :l

Men varför skulle vi egentligen må mycket sämre idag, det förstår jag inte? Fanns ju andra problem tidigare, som vi inte har idag....

caze skrev:

Vi fylls med information dagligen, om hur vi bör vara, bör agera, och se ut, och är man barn idag kan man inte ha tråkigt en skund då går världen under...

Och ändå verkar ungdomen slå alla rekord vad gäller övervikt och liknande "syndrom". Felet med ungdomen är, tror jag, att de aktiveras på fel områden. Min lösning bygger på mer idrott i skolan, få barnen att leva ett hälsosammare liv, fyll tidig barndom med gymnastik och rolig idrott/aktiviteter och på så sätt skapa möjligheter för att få ungarna att ta med sig sådana intressen även längre fram i livet.

Varför får inte ungdomarna uttala sig om de känner att de mår dåligt eller inte! Trist när vuxna ska tala för alla ungdomar :) Ny generation, ny tradition som man brukar säga i branchen!

10-4 over and out

Dryden skrev:

Och ändå verkar ungdomen slå alla rekord vad gäller övervikt och liknande "syndrom". Felet med ungdomen är, tror jag, att de aktiveras på fel områden. Min lösning bygger på mer idrott i skolan, få barnen att leva ett hälsosammare liv, fyll tidig barndom med gymnastik och rolig idrott/aktiviteter och på så sätt skapa möjligheter för att få ungarna att ta med sig sådana intressen även längre fram i livet.

Du är nog inte helt ute och cyklar där... :bire

Men jag tror man även behöver något sätt som ökar förståelse mellan olika grupper, något som gör att barn och ungdomar lär sig att acceptera folk för den dom är...

Sedan kan jag inte låta bli att undra föräldrarnas och skolans roll i det hela...

Är dom närvarande eller frånvarande...

Tja, det borde då passa utmärkt för mig att svara eftersom att jag räknar mig själv som en ungdom. ;)

Jag är övertygad om att det är mobbning som står bakom det mesta. Alla klasser har en eller ett par (eller fler) kompletta idioter - det går inte att komma ifrån. I min klass har jag en, en riktigt störande typ som ingen gillar. Men när han sitter och skriker och irriterar folk på lektionerna är det ingen som gör något. Då får man ju känslan av att lärarna faktiskt är rädd för honom. Det är en sådan där typ som snusar, röker och antagligen inte lever längre än 30 år... men man undrar, är det kanske den typen av människor som tar självmord för det mesta. Jag menar, det måste ju finnas en anledning till varför de beter sig så konstigt - att de kan ha det svårt hemma eller något. De kanske inte orkar längre?

Men åter till mobbning. Man förstår nog inte hur plågsamt det egentligen är. Jag blir retad varje dag i skolan nästan, det är visserligen inte mobbning, men det ger djupa sår i sitt självförtroende. Det är nog det - att det pågår en längre tid. Man får sämre självförtroende för varje dag, och det är det som är farligt. Vad man kan göra åt det vet jag inte. Det känns som om att skolorna försöker så mycket som möjligt, men det lyckas aldrig. Det finns alltid några som njuter av att göra folk ledsna, på det ena eller andra sättet, av den ena eller andra anledningen...

Sedan finns det ju den där typen som grubblar för mycket. Det tror jag också kan vara farligt, då man t.ex. är rädd för döden. Det tror jag många är, men om man går och tänker på det hela tiden? Man kanske inte vill att döden ska ta en med överraskning och... tja... :l

Nu inriktade jag mig på självmord här... ursäkta om det inte det svar som efterfrågades. Men jag kände att jag ville skriva ut lite grand när jag hade chansen. :)

Hittar ni något att klaga på kan jag ju genast berätta att det mesta här bara är saker som jag tror.

Håller med Dryden om att lösningen skulle kunna vara mer idrott i skolorna. Hade en god vän som gick i en engelsk skola i ett år, där hade de idrott varje dag :) Det är inte dåligt, skolan hade egen tennisplan, fotobollsplan etc... Detta tror jag verkligen vore toppen, då får man in barn/ungdomar i aktiviter tidigt vilket långsiktigt minskar depressioner, sjukvårdskostnader och den allmäna hälsan :)

Men mer idrott löser tex inte frågan om mobbing, den ökar snarare mobbningen för dom som inte är intresserade eller har talang för idrotten...

M.Cheraghi skrev:

Varför får inte ungdomarna uttala sig om de känner att de mår dåligt eller inte! Trist när vuxna ska tala för alla ungdomar :) Ny generation, ny tradition som man brukar säga i branchen!

Jag vet inte men jag ser elever/ungdomar varje arbetsdag och jag förstår inte riktigt det jag ser. Jag tänker på mig själv när jag var liten. Jag älskade att idrotta och jag gör det fortfarande, jag är aktiv på det sättet och har alltid varit. De ungdomarna jag möter nu har två intressen - supa och Lunarstorm. Det är faktiskt rätt bissart att se hur de bara kan sitta och häcka hela dagarna i skolan - utan nutidstro och utan framtidstro.

Jag tror att det gäller att få med sig ett aktivit fritidsliv från tidig ålder, för ordspråket "Det går inte att lära gamla hundar att sitta" (eller som min tandsköterskemor en gång sa: "Kan inte ungarna borsta tänderna innan de är 18 så lär de sig det aldrig.") stämmer ganska bra här. Det man inte har med sig från tidig ålder är svårt att få in senare. Har man oaktiva föräldrar som ger sina barn för lite av livets nyttiga så är nog också risken stor att det blir likadant när ungarna är vuxna.

obelix: Du har en poäng. Mobbning handlar också mycket om ansvaret som många måste ta ansvar för. Dels måste de mobbade få mod att säga ifrån, dels måste kompisar våga vägra mobbing och dels måste lärare vara mer uppmärksamma på denna punkt. Men det verkar vara en djungel det där och ja, med dagens tillsynes vaga resurser så är det förmodligen inte alltid så lätt att försöka ha koll på allt och alla.

caze: Exakt. :)

Men har det inte också att de ungdomarna som mår dåligt har det dåligt hemma? Föräldrarna kanske ute och super nästan varje dag och är nästan aldrig hemma. Och alla pengar går åt sprit,droger etc.
Och då när de är hemma så blir det väll stressigt och jobbigt.

Dryden: Precis! :)

När jag var liten accepterade mina föräldrar inte att jag satt inne och lekte på mitt rum alla dagar i veckan om vädret var ok. Ut skulle man. Om det regnade skulle vi ändå ut, det fanns ju regnkläder. Likdant var det i skolan.
Vi var ute och lekte, flickor och pojkar blandat. Vi smutsade ner oss, klättrade i träd, lekte bankrånare, spelade fotboll och brännboll, cyklade med smätterband, lekte kurragömma och indianer...och naturligtvis röda/vita rosen.

Då var det inte snack om att tjejerna skulle ha ett visst mode, såsom det prackas på oss nu med miniatyr-behåar och stringtrosor för barn, eller att killarna hade första tjing på de mest smutsiga lekarna.
Vi alla var barn och alla lekte tillsammans 364 dagar om året i närapå alla väder...och ingen av mina kompisar i området där jag bodde, eller i låg- och mellanstadieskolan där jag spenderade 6 år var överviktiga. Faktiskt. Det problemet fanns inte...då.
Vi lärde oss att kompromissa och vi lärde oss att förlåta och gå vidare. Visst var vi sura ibland. Visst slogs vi. Visst fanns det grupperingar men när det var dags för nåt kul så var vi alla likar.

Skillnaden mellan mig, mina kompisar (som växte upp under början av 80-talet ) och de barn som växer upp idag är att ingen tycks bry sig. Mina egna syskonbarn tillåts häcka framför datorerna och TV:n hela dagarna, ja tills jag kör ut dom... ;)
De flesta föräldrar arbetar många timmar för att få ekonomin att gå ihop, ingen kan hålla koll på barnen på eftermiddagarna efter skolan eftersom dom kommer hem sent och då får dom vara. Ja, vad ska dagens föräldrar göra? Jag kan tala om att man inte blir rik som förälder...

I skolan leker man inte längre. Ja, inte om man är över 6-8 år iallfall. I skolan sitter man och pratar i mobiltelefon med kompisen som står 50m längre bort, eller skickar SMS. Lärarna är inte ute och håller koll på barnen som dom var när jag var barn. Inga barn slåss om att få hålla fröken i handen på rasten. Inga lärare att hålla koll på de bråkstakar som alltid finns. Ingen trygghet i ingemanslandet.
Barnen lämnas vind för våg med vuxnas leksaker och leker vuxna eftersom dom tror att det är något att eftersträva just därför ingen har berättat att det är bra att vara barn och att man ska leka och springa och skutta och bygga sandslott och skita ner sig - för det är ok och bra!

Sedan, bara för att lätta samvetet för att man bara ser barnen i vaket tillstånd tre timmar efter hemkomst, ska barnen iväg på aktiviteter minst fem dagar i veckan kvällstid förstås så att läxorna knappt hinns med. Det är allt från akvarellmålning till bugg, ja plus matcher på helger och lov ifall man sysslar med sport.

För "dom tycker ju att det är såå roligt!" Missförstå mig rätt... Aktiviteter är bra...men ordet lagom tycks inte existera längre. Fast det där fungerar bara tills barnen kommer till en viss ålder eftersom det är "typ töntigt" att gå på gympa när man är 12-13 år..än värre är det att vara scout. Då dräller man istället omkring på stan eftersom det inte finns några vettiga utvecklande aktiviteter för nybörjar-tonåringar...

...och läxorna....hmm ja det var ju inget som frågade om jag hade några så det är nog inte så viktigt med den där svenskaläxan iallfall.

Slutligen, som kronan på verket så avslutar man varje period "dåligt samvete" med ett besök på Mc Donalds...och hoppa i bollhavet och därmed bränna bort lite kalorier får man ju bara göra om man är under sju...

Långt borta är det roliga enkla i att leka kurragömma eller spela fotboll med kompisarna i parken. Långt borta är picknick med nybakta kanelbullar och cykelturer med mamma och pappa.

En undersökning som presenterades förra året (har jag för mig) visade att de som små barn (4-8 år) saknade mest var lugn och ro och tid med familjen.

Hur blir barn som växer upp såhär? Som ser TV:n och datorn mer än sina föräldrar, som går i skolor där lärarna har dubbelt så många elever som när jag gick i skolan. Där man, i den fria skolans uppbyggnad, inte ens har en egen plats utan allt som oftast vandrar omkring bland bord för att hitta en plats att arbeta på? En situation som skapar ångest för många elever eftersom dom ständigt är rädda för att inte få sitta ner då dom inte tillhör innegruppen av de barn som har det senaste. En skola där man knappt blir sedd eller hörd utan att stå på bänken och skrika rätt ut?

Ja man kan undra...

Hur blir man när ingen berättar om vad den Gyllende regeln innebär och hur den kommer att påverka ditt liv?
"Den gyllende vaddå sa 'ru?"

Ingen finns där för att ta tag i barn som visar dåligt omdöme och tillrättavisa dom från början. Lärare hinner inte, föräldrar har för dåligt samvete, och barnet tilläts fortsätta till det en dag stämplas som problembarn eller mobbare. Ingen vuxen som peppar de barn som inte är naturliga ledare eller tar för sig. Ingen som uppmuntrar de svaga att våga tro på sig själva fastän dom andra (ovan nämnda problembarn) säger att dom är fula och dumma i huvudet.

Ingen som talar om att alla är unika och alla kan bidra med något. Att alla har bra egenskaper och att att alla i världen är värda lika mycket. Ingen som finns där som skyddsnät för att fånga upp när saker går fel, ingen som finns där som utgångspunkt, ett basläger, för de utflykter som barn behöver göra för att förvandlas till vuxna. Ingen som förklarar vad som gick fel och hur man ska göra för att undvika liknande situationer och ingen som berömmer när det gick bra.

Hur blir man när ingen bryr sig?

Jo, man slutar engagera sig eftersom ingen visar någon uppskattning iallfall. Varför bry sig och lägga ner arbete när ingen ser vad jag gjort? När ingen ser vem jag är eller hur jag mår. Varför ska jag planera för framtiden? Vad är framtiden och hur berör den mig?

Tja...det var det. I och för sig säger alla generationer att det var bättre för...men katten vet om det inte var så att det faktiskt var bättre förr. Jag tycker synd om alla barn som inte kan få en sådan uppväxt som jag fick. Visst hade vi inga datorer och mobiltelefoner, man cyklade oftast omkring på begagnade cyklar och hade lappade byxor, var skitig och såg ut som en kille...men attans vad kul det var! :)

annesophie for President i landet 'Långa inlägg'. ;)

Vill du bli min vice? ;)

Jag instämmer med annesophie till fullo...

...för hon skrev:

Hur blir man när ingen bryr sig?

Jo, man slutar engagera sig eftersom ingen visar någon uppskattning iallfall. Varför bry sig och lägga ner arbete när ingen ser vad jag gjort? När ingen ser vem jag är eller hur jag mår. Varför ska jag planera för framtiden? Vad är framtiden och hur berör den mig?

Just det där känner jag igen i de elever jag emellanåt är handledare för. De bryr sig inte om resultatet av arbetet, de lägger inte ner någon energi på det och har inga planer för i morgon. Troligtvis just på grund av det som hon beskriver i mitt citat. Därför tycker jag det är jäkligt viktigt att man ger dem positiv feeback på det som de gör. Även om arbetet i sig är riktigt dåligt så får man inte tracka ner på dem. De har nog problem så det räcker och blir över så man måste peppa dem. Få dem att tänka positivt, få dem att vilja se framåt. Det är inget lätt jobb vill jag lova, framförallt inte när resurserna är så begränsade.

Och din berättelse för mina tankar tillbaka till min barndom när vi var ute och lekte krig på slagfälten på bostadsområdet och fick slänga sig i lerhögar. Eller när vi spelade fotboll tills sängdags. Eller när man cyklade runt på varenda cykelväg i hela orten på helgerna. Eller när man spelade fotboll hela rasterna i skolan. Ljuva minnen! :)

Många av er har redan skrivit det jag vill få fram, men främst håller jag med altack om mobbningen. Det finns alltid en jubelidiot som tycker att det är kul att förstöra för andra.

annesophie: Din analys var fantastisk. Du har observerat det svenska ungdomssamhället bra.

Problemet är, som många redan har nämnt, att det är en stor skillnad på förr och nu när det gäller ungdomar. Lärarna vet inte riktigt hur ungdomarna "funkar" nuförtiden. De vet inte att mobbningen är mycket värre än vad de tror, nuförtiden.
Som jag skrev innan så finns det alltid en idiot i klassen som alltid vill förstöra för andra. Det vuxna kommer fram till är att denna elev möjligen har något problem, det kan vara vad som helst... problem med familjen osv. Men har dessa vuxna, som faktiskt engagerar sig i detta, tänkt på att det faktiskt _finns_ de som vill förstöra för andra bara för skojs skull?

I vår klass förekommer det mobbning (mest psykisk mobbning) i stort sett varje dag. Jag tror inte att man kan motverka mobbningen, eftersom det ligger i barns natur att reta varandra och som så småningom utvecklas till värre mobbning när de blir äldre. Det jag menar är att det alltid finns "en nörd", "en tönt", "en fet" osv.
Speciellt nu när vi får betyg så är det väldigt vanligt att man jämför varandras betyg. De som har fått lite sämre än andra utvecklar en sorts avundsjuka som i slutändan blir ren mobbning. Det förkommer verkligen så mycket mobbning att man accepterar det. Jag var ganska lättretad innan, men efter att jag läste ett inlägg av Melea (här på wF) så fick jag fundera lite. Melea skrev att jag skulle skita fullständigt i vad de säger, det är mitt liv och jag bestämmer själv hur det ska bli. Jag och några klasskompisar blir ofta kallade för vissa saker, men vi struntar fullständigt i det. Problemet med detta är dock att man stänger ute världen på något sätt. Det medför att det blir svårare att få kontakt, ren psykiskt, med denne person. Det är i alla fall vad jag tror.
Det är mycket riktigt att det är rätt att säga ifrån om man, eller någon kompis, blir mobbad... men det här sättet funkar inte nuförtiden. Det är nästan värre än Ondskan. (Ja, jag har läst den.)

F.ö. så tycker jag att fler lärare borde tänka som Dryden. Det är mycket enklare för en elev att engagera sig i skolarbetet om denne för lite positiv feedback för sitt arbete. I vår skola finns det tyvärr bara en som gör så.

Dom säger att dagens ungdom mår allt sämre och sämre...

Jag läste i en tidning idag att dagens ungdom gör det, har även sprungit på dom uppgifterna tidigare och från andra ställen.

Frågor som dyker upp i mitt huvud är:
Varför?
Vad kan och ska man göra för att komma åt det?
Vems är felet?
Vad kan skolan göra?

Varför? »
Vuxna ägnar för lite tid åt barnen. De får en uppfattning om att "de inte betyder något". Många frågar sig: "Jag kan inte bli mer osynlig. Varför kan ingen älska mig för den jag är?"

Vad kan och ska man göra för att komma åt det? »
Som annesophie skrev; prata mer med dom och påminn dem om hur unika de är.

Vems är felet? »
Det beror på hur man ser det.
Det är skolans fel för att de inte hanterar och motverkar mobbningen på ett tillräckligt bra sätt.
Det är föräldrarnas fel för att de spenderar för lite tid tillsammans med barnen.
Det är barnets, den som mår illa, fel för att de inte tänker på hur mycket de betyder för andra människor, utan bara tänker på negativa sidor av sig själv.

Vad kan skolan göra? »
Att behandla en elev som en enskild elev. Ha en temavecka om mobbning. Prata om hur man undviker stress och hur man gör för att koppla bort allt och slappna av för en stund.

När det gäller självmord så var det så att obelix skrev:

Jag tycker det verkar vara mer idag, fast det kan ju bero på att media snappar upp saker snabbare idag iof...

Vad tror/tycker ni om detta?
Är det mer idag, än vad det var förr?
Varför?
Vad kan och ska man göra för att komma åt det?
Vems är felet?
Vad kan skolan göra?

Är det mer idag, än vad det var förr? »
Det är väldigt sällan att man verkligen tar steget och försöker ta självmord egentligen, men det är mycket vanligare att man har självmordstankar. Jag gjorde en undersökning i min klass och det visade sig att mer än halva klassen har funderat på att ta självmord.

Varför? »
Faktorer till det är bl.a. svåra familjesituationer, mobbning i skolan, orkar inte med skolarbetet mm.

Vad kan och ska man göra för att komma åt det? »
Att komma åt lösningen till problemet? Genom att ha samtal med enskilda elever, och fråga hur de mår.

Vems är felet och vad kan skolan göra? »
Se ovan. :)

Jag tror, som sagt, att mobbningen inte går att utrota helt. Vi kan bara förminska dess omfattning, genom att föra samtal.

En annan sak som jag tror gör ungdomar allmänt konstiga, men som jag inte tror att vuxna förstår att det gör det:

D O K U S Å P O R!

Min syster berättade om att de hade en omröstning om bästa program i hennes klass. Många röstade på Farmen. Det får en att börja undra...
Å, jo just det. Glömde jag berätta det? De i hennes klass är 10 år...

I min klass pratas det jämt och ständigt om Big Brother. Åh, glömde jag berätta det? De som går i min klass är född 1990! Tror ni inte att de blir starkt påverkade av vad "Big Brother-Nisse" eller "Big Brother-Rutger" gör? Det blir de, i alla fall är det vad jag tror...

De borde lägga ner skiten, eller hitta på något sätt att visa dokusåpor barnsäkert.

En sak som är lite dumt med skolan idag är det att om en lärare tar tag i en elev och "kastar ut" denna, så kan eleven anmäla läraren....

Jag är emot våld av alla dess slag, men man visste att om man inte skötte sig så åkte man ut.
Jag vill inte att det ska bli tillåtet med aga, men en lärare måste kunna avlägsna en elev som är stökig och stör eller mobbas...

Skolan idag har blivit lite mjäkig och bakvänd, av det jag har förstått när jag har pratat med mina syskon om deras barn...

Ta en högstadieskola där två av mina syskonbarn gick i.
Där hade dom ständigt poliser som patrullerade, om jag kommer ihåg rätt så var det 3 poliser som var stationerade på skolan, samt att det var ett par extra som kom dit och hjälpte till med jämna mellanrum...

Det är ju knappast en bra och sund miljö för ungdommar...

obelix skrev:

Skolan idag har blivit lite mjäkig och bakvänd, av det jag har förstått när jag har pratat med mina syskon om deras barn...

Håller med. Det känns som att skolan har utvecklat någon sorts kollektiv feghet där man inte vågar ta ta i med hårdhandskarna (men som med allt annat finns det ju undantag) med eleverna därför att man kanske är rädda om sitt eget skinn? Aldrig kul att få en anmälan på sig och ofta är ju föräldrarna av den åsikten att "mitt barn gör aldrig fel". Jag tycker att det är fel av alla parter. Skolan ska få kunna ta i med hårdhandskarna, föräldrar ska inte vara så förbannat trångsynta och det måste kunna gå att föra vettiga diskussioner med alla parter. Och självklart är jag inte för våld men som obelix skrev så måste man ha rätt att avvisa en elev som uppräder störande.

Men så har vi då den där grundläggande länken som brast för länge sen - resurser.

Något annat som slagit mig är följande scenario. I dagens skola är det mycket flexibilitet, arbete på egen hand så att man "ska förbereda sig för eventuella eftergymnasiala studier på högskola och universitet" där det är "frihet under ansvar" som gäller. Men är det verkligen bra i alla lägen? Ibland känns det som att man har utvecklat denna flexibilitet för att man som ansvarig lärare inte har tid att ha hand om stora klasser hela dagarna. Det är kanske lättare för en lärare att säga "Grupparbete i tre veckor" för att sedan gå och sätta sig på annat håll och arbeta med andra uppgifter som annars hade hamnat i kläm. Där har vi det där med resurserna. Skolan har inte råd att sätta in varken tillräckligt med lärare eller tillräckligt kompetenta sådana. Jag påstår inte att det är så, det är bara min teori. Och jag kan naturligtvis ha helt fel men detta är känslan jag har fått.

vems fel? allas

Skolk ökar risken för kriminalitet

Det finns ett samband mellan skolk, brottslighet och missbruk. Var fjärde pojke i årskurs nio som har skolkat mer än tio dagar de senaste månaderna har rånat någon. Varannan har misshandlat någon och var tredje har gjort inbrott. Men det är flickorna som skolkar mest.