...vara snäll och köra nedan text med svensk stavningskontroll?!?
Jag har bara engelsk och holländsk stavningskontroll på min dator och jag har blivit "prickblind" efter alla år med tangentbord utan å, ä och ö.
Varje gång jag läser texten hittar jag nya ord där jag missat prickarna och jag blir snart knäpp.
Tacksam för hjälp! :)
/A
RED/ Får ta det i två delar då texten är för lång...
DEL 1
Jag var i vecka 34 när barnmorskan upptäckte att mitt blodtryck hade börjat stiga långsamt. Blodtrycket, från att ha legat väldigt lågt hela graviditeten, låg plötsligt på 150/90 när jag var på kontroll hos min BM den 16/10. Farligt nära gränsvardena för som var acceptabelt för mig. Det märkliga var att jag mådde bra, kände mig faktiskt fräsch, och därför trodde min BM att blodtrycket inte var något att oroa sig för. Jag nämnde, i förbifarten medans jag tog på mig, att jag hade haft ett tryck bakom ögonen och tillade att det antagligen berodde på att jag arbetade bakom bildskärm. Jag såg att min BM fick en fundersam blick i ögonen och satte sig för läsa igenom min journal. Hon såg sedan på mig och sa att hon funderade på att ringa Spec. MVC i Nyköping för att se vad dom tyckte om det hela. Jag, som såg det som en chans att få göra ännu ett UL och se ”Pricken”, högg direkt och mer eller mindre övertalade henne att gora sa.
Min BM sa att hon skulle återkomma när hon hade pratat med Spec. MVC men bad mig återkomma på tisdag morgon, veckan därpå, för en ny blodtryckskoll samt ta med ett urinprov for "säkerhets skull".
Hon ringde senare samma dag och meddelade att jag hade fatt en tid. Nyköping hade egentligen fullt i schemat men hade klämt in mig in i mellan två bokningar.
Tisdag morgon, hos BM, låg blodtrycket på 155/90 och jag hade plötsligt äggvita i urinen (+2). Detta bådade inte gott tyckte jag men BM var fortfarande ganska säker på att det inte var något att oroa sig för. Jag skulle bara ta det lugnt menade hon och jag blev hemskickad med en gång för att vila mig innan jag skulle till Nyköpings MVC klockan tre. Jag ringde min man och bad honom följa med.
Klockan tre fick vi så komma in till ultraljudsrummet. Jag var ganska spänd, inte så orolig egentligen, utan tyckte mest att det skulle bli kul att se hur ”Pricken” hade växt sedan sista ultraljudet. Ganska snabbt så märkte jag pa BM att något var...ja...fel. Hon såg mycket konfunderad ut och mätte om och om och om igen. “Pricken” rörde sig och vi kunde se fantastiska bilder av hans ansikte men jag kunde inte riktigt njuta av undersökningen eftersom jag hela tiden sneglade på BM, som hade ett något bekymrat uttryck i ansiktet. Hon frågade plötsligt mig när min sista mens var...om jag hade haft ett missfall mellan förra gången jag hade varit där i vecka 17+6 och nu och hur mycket jag hade vägt när jag föddes.
I den stunden visste jag att något var fel.
Hon tittade på oss och sa att bebisen var liten. Inte så lite heller utan ungefär 30% mindre än vad den skulle vara. Jag bara stirrade pa henne frågande utan att egentligen förstå vad hon sa. 30%! Vad menade hon????
Hon var uppenbarligen mycket konfunderad och fortsatte med att försoka mäta flödet genom navelsträngen. Men eftersom ”Pricken” låg över navelsträngen gick det inte att mäta något flöde. Hon letade då efter fostervatten, för att beräkna mängden men kunde inte hitta tillräckliga mängder för att uppskatta vad som fanns kvar. Det fanns helt enkelt inget fostervatten kvar...alls. Borta. Inte konstigt att ”Prickens” rörelser hade känts "sträva" veckan innan.
BM försvann ut på jakt efter en läkare och vi satt chockade kvar och stirrade på varandra. Jag visste att nu skulle något ske, men precis vad visste jag inte. Jag bara grät och grät och F. var valdigt blek och sammanbiten.
In kom överläkaren på KK. Hon presenterade sig snabbt och satte sig sedan ner för att fortsätta ultraljudsundersökningen, allt medan barnmorskan stod bakom henne och pekade på skärmen. Jag såg att dom var bekymrade. Det for så många tankar genom mitt huvud vid den tidpunkten att jag nu har svårt att nu formulera vad det var jag egentligen tänkte, men jag tror jag bad att ”Pricken” skulle må bra. Han fick se ut hur som helst så länge han levde.
Läkaren vände sig mot mig och sa "det är en liten bebis och det finns aboslut inget fostervatten kvar". Jag kunde fortfarande inte fatta det. Inget fostervatten? Vart hade det tagit vagen da??? Liten bebis - men jag följde ju SF-kurvan perfekt. Jag låg inte ens långt ner på den - jag låg mitt på! Barmorskan hade ju klämt på min mage varje besök de sista 5 veckorna och allt hade känts normalt! Jag svor för mig själv.
Läkaren fortsatte, "så då tycker jag att vi förloser dig relativt snart då". Vaddå snart? tänkte jag. I slutet på veckan? Nasta vecka? Hon log snett precis som om hon läst mina tankar och tillade "Ja, jag menar ikväll da. Vi forlöser dig ikväll." Jag stirrade på henne. Hon var uppenbarligen inte klok. Var denna människa verkligen läkare? Ikvall? Jag kunde väl inte bli forlöst ikväll heller, det förstod ju vem som helst. Jag var i total chock.
Hon klappade mig pa handen och sa att dom skulle göra en CTG-kurva pa mig samt satta in kanyler i armarna. Det skulle bli kejsarsnitt. “Pricken” låg på tvären och utan fostervatten gick det inte att vända honom. Jag brydde mig inte. Faktiskt. Jag hade fortfarande inte kommit längre i tankeverksamheten än "ikvall".
Vi blev placerade i Spec. MVC:s expedition och det sattes en CTG-elektroder på min mage. Den enda glädjen, mitt i chocken, var att “Pricken” verkade må bra. Ja, efter omständigheterna då. Kurvan gick upp och ner och han rörde sig uppenbarligen flitigt inne i sitt torra bo. Man får vara glad for det lilla tankte jag mellan tårarna som aldrig ville ta slut.
Den ena sköterskan efter den andra kom in för att sticka mig i armarna, eller fingrarna, och alla inledde klämkäckt med "jasså ni ska bli föräldrar ikvall då". Jag tyckte dom var kompletta idioter. Jag var ju bara i vecka 35+1 - det var inte meningen att det skulle gå sa har. Och vad var det for, rent ut sagt, javla BM pa MVC som inte hade upptäckt detta tidigare? Jag var redan langt framme i tankebanorna och hade precis insett vad som hade hänt om vi inte hade fått komma till Spec. MVC den dagen. “Pricken” hade med all sannolikhet dött i magen av näringsbrist om det hade gått en vecka längre.
Jag slets mellan glädjen över att det hade upptäckts, om så precis i sista minuten, och sorg över att situationen var som den var. Jag var förbannad pa mina BM for dom missat detta och rädd for att inte ha kontroll. Tänk om något redan hade gatt seriöst snett. Vad var det för barn som väntade på att få komma ut? Tänk om han inte skulle klara detta. Tänk om...tänk om....
En halvtimme senare kom sa en ny BM in. Vi hade träffats förut och det var ju en välsignelse i sig. Helen var ju en riktig klippa. Med sig hade hon Magnus som studerade till BM. Jag tror att vi fyra som satt i det rummet egentligen var lika nervösa, tom Helen och Magnus fastän dom dolde det bra. Ingen visste riktigt vad som hade hänt. Ingen kunde svara pa våra frågor... Det var bara ovanligt. Allt med situationen var ovanlig och absurd. Precis hur akut det var skulle jag inte första förran jag fick läsa min journal dagen jag blev utskriven fran BB.
Helen förklarade vad som skulle hända, detalj for detalj, och jag vet att jag bara stirrade pa hennes läppar för att försoka ta till mig vad hon sa... "Koncentrera dig" tänkte jag om och om igen men det gick inte.
Helen och Magnus tog oss med till ett förlossningsrum där jag skulle förberedas inför operation. Jag fick satta på mig en operationsrock, dom satte en kateter och rakade mig. Jag låg där sedan och stirrade i taket. Funderade, skrattade, grät, frös, var varm, var arg, uppgiven - i chock helt enkelt. Magnus tittade in titt som tätt för att kolla hur jag, vi, mådde. Vi fick avvakta provresultaten fran blodproven i ca en timme. Undertiden hade vi fatt en tid (en akuttid som gjorde att tva andra operationer den kvällen fick skjutas upp) pa operationsavdelningen och jag rullades ner.
Pa operation var det fullt ös. Det var så mycket folk där. Kirurger, barnläkare, narkosläkare, BM, operartionssköterskor och undersköterskor. Dom fäste dropp och blodtrycksmätare på mig och satte sedan en Epidural.
F. satt vid min sida och höll i min hand. Jag var inte rädd för ingreppet men jag var otroligt orolig att något skulle vara fel med “Pricken”. Kirurgöverlakaren Birgitta stod vid min huvudända och pratade med mig for att avleda uppmärksamheten från det som pågick bakom skynket. Jag kande aldrig när dom öppnade mig. Inte heller när dom satte in hakarna.
Efter 5-10 minuter, ja tror jag iallafall - tiden blev så marklig där, både snabb och långsam på en gång, kände jag plötsligt att någon låg över mig. Hela operationsbordet skakade och jag kunde höra kirurgens andehämtning på andra sidan skynket. Jag såg mig omkring i rummet och förstod, på de allvarliga minerna, att det nu var på gång. Att det var svårt, men det var på gång. Birgitta fortsatte prata med mig allt medans bordet skakade. Tydligen sa fick dom inte ut “Pricken”. Han låg på tvären men eftersom det inte fanns något fostervatten sa gick det inte att vända honom sa att rumpan alt. huvudet kunde komma först vilkte det måste gora även på ett kejsarsnitt. Kirurgen, Magdalena, fick därfor lägga sig på mig för att på så sätt trycka min livmoder nedåt sa att den blev "slappare" så att dom kunde få runt bebisen.
Plötsligt kande jag hur mitt blodtryck sjönk med en rasande hastighet och jag kunde nätt och jämt hålla mig vaken. Caroline, narkosläkaren, tryckte i mig tre liter dropp på ett par minuter och jag började kvickna till igen även om rummet snurrade. Jag kände mig väldigt förvirrad, illamående och jag frös otroligt mycket. Eftersom jag hade haft moderkakan i bukvägg sa hade dom varit tvugna att skära rakt igenom den for att komma åt “Pricken”. Jag blödde därför ymnig, ca tre liter pa 15 minuter, och när dom rotade runt i mig så sprutade blodet.
Jag fattade aldrig när “Pricken” kom ut. Jag minns bara svagt att Magnus tog med sig F, som mycket motvilligt lämnade mig. Jag var fortfarande omtöcknad och det var först när jag hörde ilskna skrik utanför dörren som jag fattade att bebisen var ute. Birgitta dök upp och sa att hon minsann visste vad det var for kön pa bebisen. Jag svarade att det visste jag också. Det var en kille. Jag bara visste det. Det hade jag kännt på mig hela graviditeten, från dagen ett, med 99% säkerhet.
Plötsligt stod BM Helen vid min sida, jag skymtade F. bakom henne. Hon hade en orange filt i händerna och i den låg den minsta och mest vackra bebis jag nagonsin sett. Mörka stora ögon kisade på mig från den orange filten och F. sa "det blev en Jacob". Fast det visste jag som sagt redan...
Alla grät, utom jag, för jag log..och log och log. Helen sa att jag "inte behovde oroa mig mer, han var helt perfekt". Sedan förklarade hon att dom var tvugna att ta honom till neonatalavdelningen. F., som i chock och förvirring hade satt sig vid min sida igen, ombads folja med och bära Jacob.
“Pricken” hade blivit en Jacob 19.54 den 21:a oktober.
Det hade tagit exakt 4 timmar och 34 minuter från besked på ultraljudet tills dess att han var ute. Nu var vi föräldrar till Jacob, 1666 gram och 43 cm lång. Född i vecka 35+1 på Nyköpings Lasarett. Universums mest perfekta bebis.
Mellan den 21 oktober och den 9 november fick jag och Jacob bo på neonatalavldelningen på Nyköpings Lasarett. Jacob visade sig vara en stark liten kille och ökade stadigt i vikt och behövde ingen hjälp – bara mat.
Idag är han en stor kille, med mycket bus i kroppen och alltid nära till skratt.
”Liten blir stor” sa en barnsköterska i Nyköping. Tänk vad sant det var, och är.
På operation var det fullt ös. Det var så mycket folk där. Kirurger, barnläkare, narkosläkare, BM, operationssköterskor och undersköterskor. Dom fäste dropp och blodtrycksmätare på mig och satte sedan en Epidural.
F. satt vid min sida och höll i min hand. Jag var inte rädd för ingreppet men jag var otroligt orolig att något skulle vara fel med “Pricken”. Kirurgöverläkaren Birgitta stod vid min huvudända och pratade med mig for att avleda uppmärksamheten från det som pågick bakom skynket. Jag kände aldrig när dom öppnade mig. Inte heller när dom satte in hakarna.
Efter 5-10 minuter, ja tror jag i alla fall - tiden blev så marklig där, både snabb och långsam på en gång, kände jag plötsligt att någon låg över mig. Hela operationsbordet skakade och jag kunde höra kirurgens andhämtning på andra sidan skynket. Jag såg mig omkring i rummet och förstod, på de allvarliga minerna, att det nu var på gång. Att det var svårt, men det var på gång. Birgitta fortsatte prata med mig alltmedan bordet skakade. Tydligen sa fick dom inte ut “Pricken”. Han låg på tvären men eftersom det inte fanns något fostervatten sa gick det inte att vända honom sa att rumpan alt. huvudet kunde komma först vilket det måste göra även på ett kejsarsnitt. Kirurgen, Magdalena, fick därför lägga sig på mig för att på så sätt trycka min livmoder nedåt sa att den blev "slappare" så att dom kunde få runt bebisen.
Plötsligt kände jag hur mitt blodtryck sjönk med en rasande hastighet och jag kunde nätt och jämt hålla mig vaken. Caroline, narkosläkaren, tryckte i mig tre liter dropp på ett par minuter och jag började kvickna till igen även om rummet snurrade. Jag kände mig väldigt förvirrad, illamående och jag frös otroligt mycket. Eftersom jag hade haft moderkakan i bukvägg sa hade dom varit tvungna att skära rakt igenom den for att komma åt “Pricken”. Jag blödde därför ymnig, ca tre liter på 15 minuter, och när dom rotade runt i mig så sprutade blodet.
Jag fattade aldrig när “Pricken” kom ut. Jag minns bara svagt att Magnus tog med sig F, som mycket motvilligt lämnade mig. Jag var fortfarande omtöcknad och det var först när jag hörde ilskna skrik utanför dörren som jag fattade att bebisen var ute. Birgitta dök upp och sa att hon minsann visste vad det var for kön på bebisen. Jag svarade att det visste jag också. Det var en kille. Jag bara visste det. Det hade jag känt på mig hela graviditeten, från dagen ett, med 99% säkerhet.
Plötsligt stod BM Helen vid min sida, jag skymtade F. bakom henne. Hon hade en orange filt i händerna och i den låg den minsta och mest vackra bebis jag någonsin sett. Mörka stora ögon kisade på mig från den orange filten och F. sa "det blev en Jacob". Fast det visste jag som sagt redan...
Alla grät, utom jag, för jag log och log och log. Helen sa att jag "inte behövde oroa mig mer, han var helt perfekt". Sedan förklarade hon att dom var tvungna att ta honom till neonatalavdelningen. F., som i chock och förvirring hade satt sig vid min sida igen, ombads följa med och bära Jacob.
“Pricken” hade blivit en Jacob 19.54 den 21:a oktober.
Det hade tagit exakt 4 timmar och 34 minuter från besked på ultraljudet tills dess att han var ute. Nu var vi föräldrar till Jacob, 1666 gram och 43 cm lång. Född i vecka 35+1 på Nyköpings Lasarett. Universums mest perfekta bebis.
Mellan den 21 oktober och den 9 november fick jag och Jacob bo på neonatalavldelningen på Nyköpings Lasarett. Jacob visade sig vara en stark liten kille och ökade stadigt i vikt och behövde ingen hjälp – bara mat.
Idag är han en stor kille, med mycket bus i kroppen och alltid nära till skratt.
”Liten blir stor” sa en barnsköterska i Nyköping. Tänk vad sant det var, och är.
Jag var i vecka 34 när barnmorskan upptäckte att mitt blodtryck hade börjat stiga långsamt. Blodtrycket, från att ha legat väldigt lågt hela graviditeten, låg plötsligt på 150/90 när jag var på kontroll hos min BM den 16/10. Farligt nära gränsvärdena för som var acceptabelt för mig. Det märkliga var att jag mådde bra, kände mig faktiskt fräsch, och därför rodde min BM att blodtrycket inte var något att oroa sig för. Jag nämnde, i förbifarten medan jag tog på mig, att jag hade haft ett tryck bakom ögonen och tillade att det antagligen berodde på att jag arbetade bakom bildskärm. Jag såg att min BM fick en fundersam blick i ögonen och satte sig för läsa igenom min journal. Hon såg sedan på mig och sa att hon funderade på att ringa Spec. MVC i Nyköping för att se vad dom tyckte om det hela. Jag, som såg det som en chans att få göra ännu ett UL och se ”Pricken”, högg direkt och mer eller mindre övertalade henne att göra sa.
Min BM sa att hon skulle återkomma när hon hade pratat med Spec. MVC men bad mig återkomma på tisdag morgon, veckan därpå, för en ny blodtryckskoll samt ta med ett urinprov for "säkerhets skull".
Hon ringde senare samma dag och meddelade att jag hade fatt en tid. Nyköping hade egentligen fullt i schemat men hade klämt in mig in i mellan två bokningar.
Tisdag morgon, hos BM, låg blodtrycket på 155/90 och jag hade plötsligt äggvita i urinen (+2). Detta bådade inte gott tyckte jag men BM var fortfarande ganska säker på att det inte var något att oroa sig för. Jag skulle bara ta det lugnt menade hon och jag blev hemskickad med en gång för att vila mig innan jag skulle till Nyköpings MVC klockan tre. Jag ringde min man och bad honom följa med.
Klockan tre fick vi så komma in till ultraljuds rummet. Jag var ganska spänd, inte så orolig egentligen, utan tyckte mest att det skulle bli kul att se hur ”Pricken” hade växt sedan sista ultraljudet. Ganska snabbt så märkte jag på BM att något var...ja...fel. Hon såg mycket konfunderad ut och mätte om och om och om igen. “Pricken” rörde sig och vi kunde se fantastiska bilder av hans ansikte men jag kunde inte riktigt njuta av undersökningen eftersom jag hela tiden sneglade på BM, som hade ett något bekymrat uttryck i ansiktet. Hon frågade plötsligt mig när min sista mens var...om jag hade haft ett missfall mellan förra gången jag hade varit där i vecka 17+6 och nu och hur mycket jag hade vägt när jag föddes.
I den stunden visste jag att något var fel.
Hon tittade på oss och sa att bebisen var liten. Inte så lite heller utan ungefär 30% mindre än vad den skulle vara. Jag bara stirrade på henne frågande utan att egentligen förstå vad hon sa. 30%! Vad menade hon????
Hon var uppenbarligen mycket konfunderad och fortsatte med att försöka mäta flödet genom navelsträngen. Men eftersom ”Pricken” låg över navelsträngen gick det inte att mäta något flöde. Hon letade då efter fostervatten, för att beräkna mängden men kunde inte hitta tillräckliga mängder för att uppskatta vad som fanns kvar. Det fanns helt enkelt inget fostervatten kvar...alls. Borta. Inte konstigt att ”Prickens” rörelser hade känts "sträva" veckan innan.
BM försvann ut på jakt efter en läkare och vi satt chockade kvar och stirrade på varandra. Jag visste att nu skulle något ske, men precis vad visste jag inte. Jag bara grät och grät och F. var väldigt blek och sammanbiten.
In kom överläkaren på KK. Hon presenterade sig snabbt och satte sig sedan ner för att fortsätta ultraljudsundersökningen, allt medan barnmorskan stod bakom henne och pekade på skärmen. Jag såg att dom var bekymrade. Det for så många tankar genom mitt huvud vid den tidpunkten att jag nu har svårt att nu formulera vad det var jag egentligen tänkte, men jag tror jag bad att ”Pricken” skulle må bra. Han fick se ut hur som helst så länge han levde.
Läkaren vände sig mot mig och sa "det är en liten bebis och det finns absolut inget fostervatten kvar". Jag kunde fortfarande inte fatta det. Inget fostervatten? Vart hade det tagit vägen da??? Liten bebis - men jag följde ju SF-kurvan perfekt. Jag låg inte ens långt ner på den - jag låg mitt på! Barnmorskan hade ju klämt på min mage varje besök de sista 5 veckorna och allt hade känts normalt! Jag svor för mig själv.
Läkaren fortsatte, "så då tycker jag att vi förlöser dig relativt snart då". Vaddå snart? tänkte jag. I slutet på veckan? Nästa vecka? Hon log snett precis som om hon läst mina tankar och tillade "Ja, jag menar ikväll da. Vi förlöser dig ikväll." Jag stirrade på henne. Hon var uppenbarligen inte klok. Var denna människa verkligen läkare? Ikväll? Jag kunde väl inte bli förlöst ikväll heller, det förstod ju vem som helst. Jag var i total chock.
Hon klappade mig på handen och sa att dom skulle göra en CTG-kurva på mig samt satta in kanyler i armarna. Det skulle bli kejsarsnitt. “Pricken” låg på tvären och utan fostervatten gick det inte att vända honom. Jag brydde mig inte. Faktiskt. Jag hade fortfarande inte kommit längre i tankeverksamheten än "ikväll".
Vi blev placerade i Spec. MVC:s expedition och det sattes en CTG-elektroder på min mage. Den enda glädjen, mitt i chocken, var att “Pricken” verkade må bra. Ja, efter omständigheterna då. Kurvan gick upp och ner och han rörde sig uppenbarligen flitigt inne i sitt torra bo. Man får vara glad for det lilla tänkte jag mellan tårarna som aldrig ville ta slut.
Den ena sköterskan efter den andra kom in för att sticka mig i armarna, eller fingrarna, och alla inledde klämkäckt med "jasså ni ska bli föräldrar ikväll då". Jag tyckte dom var kompletta idioter. Jag var ju bara i vecka 35+1 - det var inte meningen att det skulle gå sa har. Och vad var det for, rent ut sagt, jävla BM på MVC som inte hade upptäckt detta tidigare? Jag var redan långt framme i tankebanorna och hade precis insett vad som hade hänt om vi inte hade fått komma till Spec. MVC den dagen. “Pricken” hade med all sannolikhet dött i magen av näringsbrist om det hade gått en vecka längre.
Jag slets mellan glädjen över att det hade upptäckts, om så precis i sista minuten, och sorg över att situationen var som den var. Jag var förbannad på mina BM for dom missat detta och rädd for att inte ha kontroll. Tänk om något redan hade gatt seriöst snett. Vad var det för barn som väntade på att få komma ut? Tänk om han inte skulle klara detta. Tänk om...tänk om....
En halvtimme senare kom sa en ny BM in. Vi hade träffats förut och det var ju en välsignelse i sig. Helen var ju en riktig klippa. Med sig hade hon Magnus som studerade till BM. Jag tror att vi fyra som satt i det rummet egentligen var lika nervösa, tom Helen och Magnus fastän dom dolde det bra. Ingen visste riktigt vad som hade hänt. Ingen kunde svara på våra frågor... Det var bara ovanligt. Allt med situationen var ovanlig och absurd. Precis hur akut det var skulle jag inte första förrän jag fick läsa min journal dagen jag blev utskriven från BB.
Helen förklarade vad som skulle hända, detalj for detalj, och jag vet att jag bara stirrade på hennes läppar för att försöka ta till mig vad hon sa... "Koncentrera dig" tänkte jag om och om igen men det gick inte.
Helen och Magnus tog oss med till ett förlossnings rum där jag skulle förberedas inför operation. Jag fick satta på mig en operationsrock, dom satte en kateter och rakade mig. Jag låg där sedan och stirrade i taket. Funderade, skrattade, grät, frös, var varm, var arg, uppgiven - i chock helt enkelt. Magnus tittade in titt som tätt för att kolla hur jag, vi, mådde. Vi fick avvakta provresultaten från blodproven i ca en timme. Undertiden hade vi fatt en tid (en akuttid som gjorde att två andra operationer den kvällen fick skjutas upp) på operationsavdelningen och jag rullades ner.
