Nä dra åt *******

PeW

Jag är också väldigt orolig för kategoriserandet av barn eftersom det ger många en känsla av att "detta är inte mitt problem".

Så för mig är sånt där snack om att ilska är en defekt inget annat än bullshit och ett sätt att slippa bry sig om sin nästa.

Så om ett barn är ilsket av sig så är det helt normalt?
Det är bättre att vänta och se, försöka göra det bättre själv än att be om hjälp?

Varför är det så fel att be om hjälp från tex en psykolog?

Där kommer dels vanlig uppfostran in med att sätta gränser (vilket jag anser att alla vuxna bör göra - inte bara föräldrar) men även kärlek och empati.

Jovisst, men det är inte alltid det räcker.
Jag har sprungit på helt normala familjer, där alla barnen förutom ett har "utvecklats" normalt. Där en av dom har blivit en sk värsting, medans dom andra är normala...

Ilska är en högst naturlig känsla, men den kan knappast göra någon ond utan att denne har nån form av inspiration.

Det är en normal känsla som man måste ha, och lära sig att uttrycka, men att ständigt gå omkring ilsken är inte normalt...

Jag tror att vi är på olika ställen i denna diskution.
Jag tror att du är i en normal familje situation, medans jag är i en mer dysfuktionel familjesituation.

Vi kanske utgår från olika erfarenheter helt enkelt...

Re: PeW

Theon skrev:

Jag är också väldigt orolig för kategoriserandet av barn eftersom det ger många en känsla av att "detta är inte mitt problem".

tror det kan ha och göra med vilken uppväxt man har haft själv lite...

obelix skrev:

Så om ett barn är ilsket av sig så är det helt normalt?

Ja, likväl som att man kan skratta eller gråta är ilska högst normalt.

obelix skrev:

Varför är det så fel att be om hjälp från tex en psykolog?

Men det har jag inte hävdat. Tvärtom:

PeW skrev:

Om en individ behöver advekat hjälp ska de självklart få det

obelix skrev:

Jag har sprungit på helt normala familjer, där alla barnen förutom ett har "utvecklats" normalt. Där en av dom har blivit en sk värsting, medans dom andra är normala...

Det är ju precis det här jag hävdar att det inte är "familjens" ensamma ansvar, utan hela samhället bär en del av bördan när det går snett för en del. Men i det som du kallade för "stockholmsmentaliteten" blir det väldigt lätt att det går snett. Tror att merparten av värstingarna snarare är produkter av vuxnas (alla kategorier) flathet än att det skulle vara medfött. En del behöver mer stöd än andra och det är inget onormalt med det, fast ur det nuvarande skolväsendets praktiserande verkar det vara högst onormalt att en del inte kan leva upp till att inte vara barn.

obelix skrev:

Det är en normal känsla som man måste ha, och lära sig att uttrycka, men att ständigt gå omkring ilsken är inte normalt...

Nej det har du alldeles rätt i, men så är det först nu den vinkeln kommer in. Samtidigt är jag övertygad om att det tillståndet "ständigt ilsken" inte härrörs från en medfödd defekt, utan uppstår av ett trauma, depression m.m.. som är en pålagd faktor. Dvs inte medfött.

obelix skrev:

Jag tror att vi är på olika ställen i denna diskution.

Ja, det kanske är så :l
Jag skriver iaf om vad jag upplever som problematiskt med dagens syn på uppfostran - ur ett samhällsperspektiv. Detta med anledning av topic.

PeW
Som sagt, jag tror att vi är på olika ställen...
Vi tycker lika på en del saker, men vi pratar om lite olika saker.

Du syftar på det normala, friska som man kan rätta till med lite kärlek och uppmärksamhet från familj och omgivning.

Medans det jag är ute efter är det sjuka, som man måste ha hjälp med från institutioner och liknande.
För hur man än vrider och vänder på det så kan även barn ha en psykisk störning som kräver adekvat vård och hjälp.

Obelix,
För att spara utrymme har jag saxat ur fyra av dina inlägg i stället för att använda citattaggar.

”Även om det inte är direkt ondska, men barn kan födas med en psykiskt funktionshinder, som gör dom onda.

Då hjälper inte alla goda föräldrar, bra miljöer i världen.”
”om det får vara obehandlat så kan det tyvärr bli så att en person blir "ond".

Ta tex psykopater, dom saknar empati och kan ta död på människor utan veta eller tycka att dom har gjort fel.”

”Men det kan bero på ett psykiskt funktionshinder.
Med en ettiket så kan personen få adekvat hjälp till att bli "frisk".”

”När det gäller barn tror jag att det är viktigt att komma på orsaken till varför dom är som dom är väldigt fort, så dom kan få adekvat hjälp. (piller, terapi, fosterhemsplacering eller vad dom nu behöver).”

Jag antar att du socialt eller professionellt vistas bland barn som är under behandling för någon form av psykisk störning och därför antagligen har bredare erfarenhet av vården inom området än vad jag kan visa upp.

Jag har haft en kollega vars son hade Dawns syndrom. Vi umgicks under fyra år medan pojken var i åldern 12 till 16 år. Om han inte hade intensiv verbal kommunikation med folk han litade på, blev han letargisk/apatisk. Om lärarna, jag och andra utanför familjen behandlade honom som en vanlig tonåring (bara lite mera intensivt) blev han efter någon vecka som vilken tonåring som helst.

Jag hade själv en läggning i min barndom och ungdom som i dag antagligen skulle klassas som någon eller flera av alla bokstavskombinationerna på grund av att min triggerrespons var blixtsnabb.

Det fick mig att reagera på impulser långt innan det sunda förnuftet hunnit konstatera att något var på gång. Därav hamnade jag gång på gång i trubbel, men på den tiden brydde sig omgivningen om en kille som agerade på ett för dem obegripligt sätt och jag behandlades med samtal om vad som skett och fick därefter själv se till att eventuella skador åtgärdades (vill inte gå in på detaljer). :r

Jag har fortfarande 0,1 sekund från idé till handling och hamnar fortfarande i pinsamma situationer på grund av detta, men jag är glad över att kunna se tillbaka på ett vildsint liv utan tablettkorrektion.

Jag tror att trygghet i familjen och den närmaste omgivningen kan ersätta det mesta av traditionell vård inom området.

Efter att ha lärt känna några psykologer är jag säker på att de rent av kan vara till skada för den de behandlar.
Ett receptblock eller en spruta i deras händer är är det samma som resande av livsfarligt vapen.

Theon
japp, dels har jag jobbat med ungdomar (Haselakollektivet), sen har jag läst till mentalskötare och jobbat som det + som vårdare inom kommunen.
Dessutom så har jag social erfarenhet genom min uppväxt och bekanta...

Downs syndrom är ett förståndshandikapp, inte en psykisk störning, därför är det två helt olika sätt att bemöta och behandla.
Om man bemöter en psykiskt sjuk människa som en förståndshandikappad, kan det gå illa...

Håller med om att det verkar somo om vissa psykologer har fått sin legitimation via cornflakespaketet:OO
Ett ex är den läkaren som jobbade på psyk.
Blev patienten högljud tryckte han på larmet och ropade på hjälp. efter det vägrade han att vara själv med den patienten :x

obelix skrev:

PeW
Som sagt, jag tror att vi är på olika ställen...
Vi tycker lika på en del saker, men vi pratar om lite olika saker.

Du syftar på det normala, friska som man kan rätta till med lite kärlek och uppmärksamhet från familj och omgivning.

Jag syftar på det jag anser ligger inom ramen av accepterat "normalt" och i det ingår exempelvis damp, lättare depressioner m.m mao det vanligaste.

Jag har även en död halvsyster som flippade ur psykotsiskt. Detta utlöstes av droger men var medfött. Jag har även sett en del annat skit som jag inte tänker gå in på, bla hur dagens sociala och skolväsende agerar mot vad de anser vara obotligt sjukligt - utan nån som helst förankring hos läkare eller mentalvård.

Medans det jag är ute efter är det sjuka, som man måste ha hjälp med från institutioner och liknande.
För hur man än vrider och vänder på det så kan även barn ha en psykisk störning som kräver adekvat vård och hjälp.

Nu upprepar du igen samma sak som jag redan dementerat och förklarat min ståndpunkt på. Vad menar du? Jag upprepar mig själv för andra gången

PeW skrev:

Om en individ behöver advekat hjälp ska de självklart få det

Ska det vara så svårt att fatta vad jag menar :q

PeW

Jag syftar på det jag anser ligger inom ramen av accepterat "normalt" och i det ingår exempelvis damp, lättare depressioner m.m mao det vanligaste.
Ska det vara så svårt att fatta vad jag menar

Tror att ska vara överens om att vi helt enkelt tycker olika...

För jag tycker inte att det är normalt med tex DAMP eller lättare depressioner, jag tycker att dom två exemplen bör behandlas på rätt sätt, och inte försöka att "fixa" det hemma på något sätt...

obelix skrev:

För jag tycker inte att det är normalt med tex DAMP eller lättare depressioner, jag tycker att dom två exemplen bör behandlas på rätt sätt, och inte försöka att "fixa" det hemma på något sätt...

Det är inte normalt att vara enbent, färgblind, döv, blind, passgångare med mera....

Sammantaget ger jag mig 17 på att de onormala är i majoritet och då blir det svårt med definitionen "normal"

DAMP är en mycket osäker diagnos som sätts vårdslöst på många som därefter får ett helvete. :x

Theon skrev:

obelix skrev:

För jag tycker inte att det är normalt med tex DAMP eller lättare depressioner, jag tycker att dom två exemplen bör behandlas på rätt sätt, och inte försöka att "fixa" det hemma på något sätt...

Det är inte normalt att vara enbent, färgblind, döv, blind, passgångare med mera....

Sammantaget ger jag mig 17 på att de onormala är i majoritet och då blir det svårt med definitionen "normal"

DAMP är en mycket osäker diagnos som sätts vårdslöst på många som därefter får ett helvete. :x

Man kan inte jämföra fysiska och psykiska problem, visserligen kan det ena orsaka det andra...

Visst, ibland kan en diagnos komma för fort, om det är av bekvämlighet eller att man är inkompetent låter jag vara osagt eftersom jag inte känner alla som sätter diagnoser.

Men jag tycker att om man nu har en diagnos, så ska den tas på allvar, tills motsattsen är bevisad.
Om den inte tas på allvar, och blir behandlad.
Då kan konsekvenerna bli oöverskådliga. Det kan bli att den personen begår ett våldsbrott. (nu vet jag att jag tar i, och överdriver lite, men det kan hända).

Det är hysteriska bokstavspsykologers fel att barn nu använde "dampunge" som skällsord på skolgårdarna.

Jag reagerar starkt mot uttrycket "normal" när det gäller barn och tror/hoppas att skolan och omsorgsenheterna snart ska inse att empati, emotion och engagemang kan ersätta många kemikalier.

Det är hysteriska bokstavspsykologers fel att barn nu använde "dampunge" som skällsord på skolgårdarna.

Och vems fel är det att barn använder "jävla horunge", och andra mindre fina ord?
Är det läkarnas fel att barn säger "du är ju cp-skadad"?

Det är nog snarare dom vuxna som ligger som orsak till det...

Jag reagerar starkt mot uttrycket "normal" när det gäller barn och tror/hoppas att skolan och omsorgsenheterna snart ska inse att empati, emotion och engagemang kan ersätta många kemikalier.

Skolan har och kommer alltid att en stor makt.
Dom har ett stort ansvar när det gäller barn.
Det är oftast dom som har lättast att upptäcka att något är fel med ett barn, men det händer alltsom oftast att dom inte bryr sig om detta ansvar, eller så vågar dom inte helt enkelt...

Tror man inte får glömma bort att vissa psykiska sjukdommar föds man med, tex Schizofreni.
Schizofreni kan man ha från födseln utan att den märks av, det är inte säkert att den behöver blomma ut.
Oftast dyker den upp (för killar) när dom gör lumpen.
Men den kan även drabba en person om dom tex röker hasch eller om dom råkar ut för något traumatiskt.

För inte allt för länge sedan, ansåg man att det var mammornas fel att barnen blev schizofrena, nu har dom insett att så inte är fallet...

Det enda (som jag kommer på just nu) som troligen kommmer från en förälder är Borderline...
Borderline har dom funnit att det troligen kommer från moderns sida.

Sedan kan ett barn bli argsint av att det tex inte får tillräckligt med uppmärskamhet, att föräldrarna skiljer sig (då kan dom ta på sig skulden), att någon nära dom dör m.m.