Har ni någonsin blivit riktigt, riktigt rädd? Sådär så att det isas längs ryggraden och det känns som om hjärtat skulle stanna?
Det har jag!
En gång för länge sedan så stod jag i min lägenhet och diskade. Den lägenheten var uppbyggd så att när jag stod vid diskhon hade jag ryggen vänd mot öppningen in till köket. Det fanns ingen dörr utan det var en något förstorad öppning ut till vardagsrummet.
Jag står där och har radion på och medans jag diskar nynnar jag med till musiken och tänker på allt möjligt. Jag skulle så hämta någonting från ett annat rum, minns ej vad nu, och vänder mej om. Och då får jag en chock! I vardagsrummet står en man helt stilla och ser på mej! Jag hade inte hört honom komma in trots att lägenheten var rätt så liten. För några sekunder tror jag att mitt hjärta skulle stanna tills jag inser att det är min far som står där.
Utan att röja den munterhet han kände säger han lungt:
- Jag hade hört att det skulle vara tomt här när jag kom....
Meningen var att min far skulle komma och hälsa på och sova över i min lägenhet. Nyckel hade han fått av min bror men jag var inte beredd på att han skulle komma just då. Min far är dessutom mycket för hyss och hade väääldigt roligt åt det hela!
När jag var typ 4 år och pappa grävde i trädgården och hittade en äcklig daggmask, som han la i min hand i smyg. Blev jätterädd. Har aldrig hållit i en daggmask sedan dess. Har alltid fiskat med mjöldeg. :) (med klent resultat, men tur det, för jag skulle nog inte kunna döda en fisk :) )
Jag var en halvmeter ifrån att dra en golfboll i skallen på några som satt på en bänk bakom greenen, iofs var dom inte med på at jag spelade in, men skraj som satan blev jag.
Varje gång jag kommer dånandes i sådär 50-60 knyck på en smal skogsväg med 3,5 ton glassbil och helt plötsligt får möte, helst på isig, packad snö... :x Då tror man varje gång att nu är det klippt, nu smäller det eller så sitter jag i diket, men än så länge (peppar peppar, ta i allt trä som finns här) har det gått vägen...
Det jag kan komma på just nu hände 11 Januari när vi voltade med bilen & precis när rullandet var över & det var knäpptyst kände jag en panikkänsla i kroppen att jag var den enda som överlevt & sen när jag skrek & frågade om nån mer var vaken & fick svar av dom andra två gick det över igen.
Rätt underlig känsla att inte veta i ett kort ögonblick hur saker & ting egentligen är...
Jag blev väldigt rädd när vårt hus brann.
Jag (14 år) och min lillebror (4 år) var ensamma hemma när en acetonflaska sprang läck och självantände i badrumsskåpet.
Vi befann oss i köket när en kraftig explosion röjde ut hela badrummet.
Detta är en lång historia och jag orkar inte dra upp allt. Jag var rädd i alla fall.
På jobbet när en patient blev aggressiv, och man visste att vill han så kan han se till att man inte får se nästa soluppgång, trots att man har överfallslarm och att man vet att det tar max 20 sec för alla kollegor att komma till undsättning...
Jag minns en gång när jag var i 7-årsåldern och pallade äpplen med några äldre killar. Äppleträdets ägare kom utrusande och alla sprang iväg utom jag som stog kvar - förstelnad av skräck!
När jag var en liten, liten knott och vi var på semester i...nåt land lekte jag med nån liten leksaksbil över en lampfot. När jag sedan tog tag i lampan med andra handen fick jag jag grovt med el genom kroppen och kunde inte släppa handen. Tur att man har mammor som drar ur kontaken.
Jag minns att jag såg en blå hand hålla fast mej i lampan, läskigt värre...
Jag var 10 år och skulle promenera hem från en kompis på kvällen. Det var mörkt ute naturligtvis. :l När jag närmade mig vår villa så hörde jag fotsteg bakom mig, vände mig om men ingen var där. Hjärtat började slå fortare och ju snabbare jag gick desto snabbare var fotstegen bakom mig också...
Äntligen hemma... men det var bara jag. Tänkte inte så mycket på det, hade ju varit ensam hemma förut. Gick upp på mitt rum och lyssnade på musik och helt plötsligt -> KLIRR!!! Det kom från köket... Det lät precis som att någon stod och krossade glas... och vet Du vad det värsta var???
zipp3r: Ja du, det är det värsta... jag har ingen aning. Fanns inga glassplitter på golvet, ingenting... Men jag kan då svära på att jag hörde ett "klirrande" ljud, krossande glas... så otroligt tydligt!
Jag var 6 år och var uppe på Kroppefjäll i Dalsland (bodde i Brålanda då) och åkte skidor (Barnens Vasalopp eller dylikt). På ett ställe så gick banan in i ett parti som framstod ungefär som en kamels pucklar, dvs upp och ner för två-tre småkullar (som då kändes ganska stora). Just då flyger ett Viggen-plan in på jävligt lågt höjd eftersom det är F7 Såtenäs övningsområde däromkring. Det försvann och kom tillbaka några gånger och jag själv stod och lipade högt och länge innan en ledare kom och tog med mig tillbaka till målområdet.
Jag? Skraj? Nej inte alls. ;)
Jag har iofs bokstavligt talat skrämt skiten ur en som jobbar hos en våra kunder §e
Stod och höll på med lite kommunikationsutrustning i ett skrymsle i närheten av deras kopieringsmaskin under deras lunchrast, den här herren var den enda som var kvar och han var väldigt bestämd i uppfattningen om att han var den enda som var kvar - överhuvudtaget. Han gick iväg för att kopiera någonting och står vid kopieringsmaskinen (med ryggen vänd mot mig) och jag kläcker den klassiska kommentaren "buh", han flög fanimej rakt upp i taket och är fortfarande roligt småsur över det hela.
Ja, när jag fick en golfboll i skallen så hann man inte tänka mer än "nu jävlar är det kört" eller någonting sådant innan man halvsvimmade i någon minut. Det var äckligt.
Den elfte september 2001 var jag så skitskraj som jag aldrig varit.
Jag tror jag också var ganska skraj då, det är fortfarande så overkligt för mig.. Hur kan man..? :l
Själv var jag inte rädd då utan mest uppskakad. Men inget slår idag när jag insåg att Columbia hade störtat. Då lovar jag att jag hade en puls på över 200 minst.
