Var glad att det inte var en pepparkaks-gumma. De är mycket värre än tomtarna! :)
Frågan#1
Den lilla djävulska pepparkakan
Jag öppnar ögonen och tittar upp mot den vita tapeten. Det är julafton. Hela natten har julskinkan och tomtarna med sina stora, vita skägg varit i mina drömmar. Jag är ensam hemma. Mamma och pappa har åkt iväg för att köpa de sista julklapparna de glömt bort och kvar har de lämnat en doft av varma lussebullar och pepparkakor.
Jag andas försiktigt in väldofterna och känner hur hela jag fylls av en obeskrivlig julstämning. Därefter tassar jag nerför den knarrande trappan och kastar en blick genom fönstret.
Ute singlar snöflingorna sakta ner och lägger sig stilla på marken. Allt är tyst och bländandes vitt och landskapet påminner om en det i en saga jag hört för länge, länge sedan. Jag tvingar mig till att lämna fönsterkarmen och bestämmer mig för att nu gå på pepparkakorna.
Ett vasst och obehagligt ljud frambringas när metallocket faller av burken och landar på golvet men jag är för upptagen med mitt för att märka det.
Med yttersta varsamhet tar jag upp den överst liggande pepparkakan i form av en jultomte och smeker den mellan tummen och pekfingret, en skrovlig yta men ändå högst inbjudande. Jag håller tomten på lite avstånd och säger för mig själv att nu är det jag som bestämmer och jag har bestämt att jag ska äta upp dig. Den bruna tomten rör inte en min och säger inte ett ord.
Jag fattar mod och låter tomtens ben utsättas för trycket av mina kindtänder.
Kras! Den gick sönder och jag känner hur en bekant smak sprids i min mun. Samtidigt märker jag också hur insidan av min kind rispas av någonting hårt och i samma ögonblick har känselcentrat i min hjärna mottagit alla nödvändiga signaler, tolkat dessa och skickat vidare resultatet ut i kroppen.
Jag rusar fram till vasken och spottar äcklat ut tanden som följs av en lång strimma rött blod och vänder mig mot den lilla djävulska pepparkakan. Benet sitter kvar.
:)
