27 svar · 824 visningar · startad av AndreasC
Nu är det kört igen. Jag har skrivit förut och fick då många svar. Tackar för det :) Men jag vill skriva lite mer om min nuvarande situation. Hur blir man av med alla grubblerier? Jag grubblar över allt som en människa överhuvudtaget kan grubbla över. Om kärlkek, förhållanden, umgänge med kompisar, att vara social, familj, känslor, meningen med livet, vad som ska hända i framtiden, vad det ska bli av mig, varför jag inte kan ta mig i kragen och leva livet som jag så desperat vill leva. Det är precis som jag är totalt utelämnad åt mina egna grubblerier. Jag har fått tag på ett rätt så okej arbete nu som ifall jag känner att jag vill fortsätta med, tom kan få fast anställning på. Körkortet är på gång. Mycket bra på gång med andra ord, men iallafall så känns det inte bra. Sommaren är här och ändå så sitter man vid datorn och drar ner en själv i skiten. Trodde det skulle bli bättre nu när det är sommar snart och allt. Har planerat lite grann för sommaren och det blir nog bra men frågan är om jag kommer bli kvitt detta iallafall :/ Varför kan jag inte bara leva som jag vill istället för att vara så orättvis mot mig själv? Jag vet inte vad det är och jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något lustigt vänster så gämför jag mig med alla andra hela tiden, alla andra är bättre och hur jag än bär mig åt så kommer jag inte i närheten av vad de gör och vad de har lyckats med. Jag blir vansinnig på mig själv. Jag hatar detta så jag vet inte vad jag ska göra längre. Detta går i perioder. Det är rätt bra ibland men rätt som detär så vänds bara allt rätt uppochned. Det exploderar inom mig och det enda jag känner är hopplöshet inför allt. Det svider i hjärtat och det är precis som att jag inte kan hantera vare sig känslor, kompisar, livet som helhet, ingenting. Förstår i fall ni inte blir kloka på mig nu men vad ska man göra :/ Vill inte prata med någon spykiatriker, vill bara höra era åsikter.
Jag tycker att det låter som en typsik depression. Du är inte ensam tro mig! Var för vill du inte gå och prata med någon?
Om jag får lov att tipsa dig om ett diskussionsforum för folk i samma sitts kolla in på: https://www.nordicdream.net/etforum/index.php
PS. Du får gärna dela upp dina texter lite så att det blir lättare att läsa. D.S
Det är inget fel med att prata med psykiatriker, jag gör det själv men jag vet inte om eller hur det hjälpt mig. Jag mår iaf bättre sedan jag började....
Jag kan tillägga att jag går oxå och pratar med någon och det är skönt att ha någon som man kan "vädra" sina tankar med.
Jo, men jag har pratat med sådana förut. Jag tycker inte att det ger så mycket. Jag vet inte varför.
Finns det inga på internet man kan prata med? Tycker det är lättare att tala om vad jag känner över internet.
Vet inte om det finns utbildade psykologer på nätet men att skaffa sig vänner via nätet är ju alltid en grej oxå :) Det brukar hjälpa mycket med att träffa likasinnade som man kan bolla sina tankar med.
d
:o
Hade en liten släng av en sådan depression för ett tag sen, inte alls roligt, har börjat få tillbaka lite av den också känner jag. :(
Hatar när det blir så, specielt när det är sommar och man vill vara ute i härligt väder och så... :l
Dom flesta råkar nog ut för depression någon gång i livet.
/me var jättedeppad i julas
/me funderade på suicide
Vet att det finns många som känner likadant. Fan, varför ska det vara så eländigt ibland? Hjälper ju inte heller hur mycket livsvilja man har verkar det som. Egentligen skulle man vilja att allt var lätt men så är det ju tyvärr inte. Ha det bra och njut av sommaren så mycket det bara går ...
Det svider i hjärtat och det är precis som att jag inte kan hantera vare sig känslor, kompisar, livet som helhet, ingenting.
Hmmm…
Precis som nagon skrev innan – alla (atminstone de flesta) drabbas av nagon form av depression nagon gang i livet. Hur den tar sig uttryck och vad som utloser den ar en annan sak.
Ibland kan jag kanna maktloshet. Att inte riktigt veta vart jag ar pa vag i livet, fastan jag vet att det gar framat. Normalt resonerar jag som sa att “det loser sig”…att “det ar ingen ide att grubbla sa forbannat for saker hander liksom anda oftast inte som man tankt/planerat”. Kanske ar det just dessa tankar, att livet gar sin egen vag som anda far mig att ibland kanna mig otroligt vilsen i varlden. Jag vet ju att jag inte ar det egentligen. Jag vet att jag klarar mig, for det har jag gjort forr, men likt forbannat sa star jag dar ibland och undrar…om det finns nagon som helst mening med att ga upp pa morgonen. Nu gor jag det iallfall, jag stiger upp och gor det jag ska, men periodvis kanns det som om varlden gar emot mig. Som om alla manniskor samarbetar for att djavlas med mig pa ett sant dar tyst obegripligt satt. Det finns inget att direkt peka pa. Det bara ar sa, eller kanns sa. Ingen kan egentligen trosta da, inga ord hjalper da. Inga valmenade rad har nagon storre effekt. Vilsen i mig sjalv. Eller som Staffan skulle sagt - vilse i pannkakan...
Kanske ar det for att det finns for manga vagar att ga, for manga val? Kanske ar det darfor manga manniskor idag kanner sig vilsna, och inte minst stressade. Man kan ju gora sa mycket, man ska ju gora sa mycket. Vara sa mycket. Orka sa mycket. Fa manniskor orkar sta emot och bara vara.
Jag gar 99% av tiden omkring med ett leende pa lapparna, det vet dom som kanner mig ocksa. Men ibland kan det vara den minsta sak, den minsta och mest lojliga motgang som totalt rubbar mig ur mitt normalt stabila jag. Jag undrar da varfor detta sker? Det borde tyda pa att jag bearbetar saker inombords. Vardagliga saker. Alla dessa val som maste goras, alla beslut som ska fattas. Dessa saker kanske lagras inombords, fylls pa tills jag en dag bara maste fa slappa ut det. Bli forbannad pa doda ting, undra vart jag ar pa vag, fundera pa livet, karleken, vanner, meningen, doden…alles. Det ar dock sakert nyttigare att ge utlopp for dessa kanslor som svallar upp an att fortrycka dom och latsas att allt ar bra.
Jag har val inte riktigt hittat nat annat satt att ga igenom dessa dagar an att acceptera att dom kommer. Da lyssnar jag pa riktigt svart och vacker musik som Mozarts Requiem…jobbar 20 timmar i strack for att halla tankarna borta…och nagonstans dar sa inser jag det idiotiska i situationen.
Jag ar frisk, har ett fungerande huvud ;) och mitt liv gar framat. Det ar inte meningen att jag ska kunna hantera varenda situation, kansla eller upplevelse i livet och jag behover egentligen inte kanna mig vilsen over det. Det ar skont att kunna bara prata av sig ibland och bli forsakrad om att man fortfarande gar pa den dar vagen som man svangde in pa en gang… Ibland gor jag en avstickare, tar en genvag, eller en omvag…bara for att det verkar kul just da. Sa star jag dar ibland plotsligt lite vilsen igen…har fattat for manga beslut pa vagen…eller kanske undvikt de val som borde fattas…missat avtagsvagen. Kan inte riktigt ta mig for nagot da och vet inte riktigt hur jag ska bete mig pa nagot satt mot nagon. Tills jag kommer pa att jag bara ska vara den jag ar for det ar ok och att varje situation, varje handelse i mitt (da och da) forvirrade liv tillfor nagot till mig och mitt liv pa nagot satt. Det finns en mening med hur man kanner. Det galler bara att hitta den meningen…men for min del ar det inte langre nagon bradska. Jag har hela livet pa mig.
Hmm vet inte om detta var till nagon hjalp Andreas ;) …jag ar just nu hopplost forvirrad (det ar sent) och sager antagligen emot mig sjalv. Solsting kanske? :) Skamt a sido sa tror jag att det ar normalare att kunna saga hogt att “jag kanner mig vilsen…forvirrad..forbannad” an att inte saga nagot alls. Du ar inte ensam. Det kanske hjalper att veta iallafall.
Dom flesta råkar nog ut för depression någon gång i livet.
Jo, alla råkar nog någon gång ut för en depression. :(
/me var jättedeppad i julas
/me funderade på suicide
:(
Suicide... :l Det har jag också funderat på men när man tänker på det så kommer man på att man inte klarar av det, dels för att man egentligen inte vill dö och dels för alla runt omkring. :l
Jag tror väl också att jag är lite naiv för det mesta. Är antagligen inte så livserfaren, vem är det när man tänker efter? Jag tror allt som oftast att andra människor har det där perfekta livet. De vet allt och de känner väl ingen direkt oro över något. De kan hantera det mesta. Hur fan kan man tro något sådant :/ Men det har jag trott iallafall och det är väl vad jag tror lite grann fortfarande. Löjligt egentligen men efter det du sa så börjar jag fatta vad det handlar om lite mer :) Du är en ängel.
Gräset är grönare på andra sidan stängslet... eller? :q
AndreasC jag vet inte om du fått tipset tidigare eller redan känner till ungdomsmottagningen.se men det finns en hel del intressant att läsa. Det finns ett antal olika läkare/psykologer och barnmorskor som svara och informerar på den siten.
Bl.a. en psykolog som heter Bo Westholm som har en hel del intressant att berätta om olika depressioner, ångest och självförtroende.
Gör några sökningar där så får du se:
Ungdomsmottagningen
Jag gjorde några sökningar och hittade bl.a. följande tankvärda inlägg:
Självförtroende
och
Deprimerad
Hoppas du hittar några vägar ur dina grubblerier, det är inte ovanligt att man börjar "misströsta" när man går från olika stadier i livet. Från barnåldern till tonåren, från tonåren till vuxenlivet o.s.v. Du är långt ifrån ensam, även om det inte är någon tröst så kan det ändå vara skönt att veta. För det mesta så hittar man tillbaka till tron på sig själv och "livet" igen även om det verkar hopplöst när man är mitt i grubblerierna.
Det glädjer mig enormt att du börjar få upp ögonen lite efter annesophies suveräna inlägg, en fetstor kram :) till er båda.
Till dig AndreasC för att du anförtror dig till oss i ett sånt här tungt ämne och till annesophie för att du är den du är.
Perfekt. Fick mycket bra ideér från artikeln om självförtroende. Han verkar mycket bra :)
