jorå, ni skulle gissa, så jag tar inte illa upp. (Kim var nog närmst, får jag säga ;) )
ni måste förstår att jag känner lika mycket för min mormor som för vem som helst i bangladesh. Visst är det ledsamt att någon dör. Men det berör mig inte lika mycket personligen och därför är det svårt att känna någon djupare sorg.
Att jag aldrig had ekontkat med mormor har ju såklart att göra med att mamma och hon inte kom överrens amt att min mormor har betett sig mycket mycket illa mot familjen. Jag tänker inte gå in på det närmare mer än att jag hade ingen större lust att lära känna henne innan.
Men nu när hon är borta finns ju inte ens möjligheten, och det gör mig lite sorgsen. Man börjar tänka på alla saker man borde göra innan det är försent och så. Man skjuter upp saker och skjuter upp och så en dag är det försent. Och då känns det lite ledsamt att hon aldrig fick en chans, även om hon har bränt de tidigare rejält....
