Nu sitter jag ensam igen, pennan tar mina ord,
jag inandas stämningen, känslan av minnet från dig.
Jag inser att värmen saknas, jag vill ha den runt mig,
det som gjorde mig glad, när jag kände att jag levde.
Framtiden minns inte, dåtiden glömmer aldrig,
när en själ blev en annans värme,
i kvällens mörker.
För två veckor sen bröt jag o sambon upp och jag fann att Plast (låten, inte plattan) med Just D sätter fingret helt rätt på hur åtminstone jag känner det.
En väldigt bra text om låten hittade jag här - sök på Willie på den lååånga sidan hittar ni rätt. ;)
...
Men det är inget nytt, man vet ju vad som händer
Av plast är det kommet, så till plast det återvänder
Vi bryter ner, bygger upp, bygger upp, bryter ner
vi fick en stund, det kunde blitt mer
Det var väl fake, men jag känner ingen skuld
för ett litet tag gjorde vi ändå plast till guld
Vi ville va tillsammans
Tillsammans blev vi
Men hade det varit mera värt om det var för evigt?
Vi lurar oss ständigt
men att inget är beständigt
är det enda som består
Och visst är det klantigt
men man e ju så romantisk
att man tror att det ändå går
Och hur många gånger han man inte stått där vid spegeln
och trott att man är undantaget som bekräftar regeln
Och de e man
För det man tror på kan man greja
Och går det sen åt helvete, då kan man bara säga
Det var värt det
Det var oumbärligt, ovärderligt
Även fast
det var bara plast
Det var värt det
Det var obetalbart, ojämförbart
Även fast
det var bara plast...
------------------ Det är inte förbjudet att vara fattig
- men det är förbannat opraktiskt
