:o I DN berättar Kamaran Shwan ordförande i Kurdiska föreningen i Malmö att:
"Om man uppfostrar flickan på rätt sätt kommer hon att acceptera att vi måste godkänna hennes val" :q
Avslutningskommentaren från samma man visade inte på något förtroende för den "svenska modellen"
När det gäller familjelivet föredrar Kamaran Shwan den kurdiska kulturen:
- När en svensk pappa säger att det är oacceptabelt att dottern går ut med en pojke så svarar hon bara "Det gör jag som jag vill".
Hon väljer men jag måste godkänna honom. Om jag vet att det är fel man måste jag stoppa honom.
Hur kan kärlek och känslor få en sådan underordnad roll i en kultur, jag tvekar inte en sekund vilken "modell" jag föredrar trots att jag har tre döttrar ;)