Jag går omkring med ett donationskort i plånboken hela tiden, dvs om jag skulle råka så illa ut att jag inte klarar det är det okej att använda mina organ för transplantationer.
Med ett undantag: hjärtat. Det vill jag behålla för mig själv så att säga. ;)
Jag ser det som en självklarhet att om mina organ kan rädda livet på någon annan när jag själv väl inte har någon användning för dem, så ska de så klart göra det!
Jag är lite nyfiken på hur många som verkligen har fyllt i ett av dessa röd/gröna korten och bär dem på sig. Om inte - varför?
(Ni ville ha ett allvarligt ämne - varsågoda! ;))
------------------ To be or not to be - that's not a question!
Inte lätt det där. Har inte fyllt i något kort. Eftersom jag inte har kunnar bestämma mig. Men det måste la till ett direkt JA för att de skall kunna ta dem? Inte tvärt om?
Jag har inte fyllt i kortet än, men jag har sagt till alla anhöriga att jag är postiv till att donera bort allt som kan användas. (Liksom Q skulle jag egentligen helst vilja behålla hjärtat, men jag tror ändå att jag kommer att säga ja till att de tar det med när jag ska fylla i kortet.)
Jag är rätt osentimenal när det gäller döden och känner att oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte så har jag inget behov av min kropp. Jag vill definitivt kremeras och helst spridas i havet eftersom jag älskar vatten. Ingen minneslund iallafall.
Så här står det i Socialstyrelsens författningsamling.
Transplantationslagen reglerar de formella förutsättningarna för att ta till vara biologiskt material från människa. När materialet kan eller får transplanteras till en annan människa regleras genom hälso- och sjukvårdslagen och de bestämmelser som gäller för hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Detsamma gäller för hur ingreppet utförs på givaren.
För att få ta till vara organ och vävnader krävs någon form av samtycke. Reglerna för samtycke är olika för avlidna och levande givare. För att underlätta bedömningarna om en avliden har samtyckt eller inte har Socialstyrelsen utarbetat ett donationskort. Vidare finns ett särskilt donationsregister. På kortet och i registret kan den enskildes inställning såväl för som mot donation meddelas och eventuella villkor anges.
Själv fyllde jag i ja kortet en gång i tiden men har ingen aning om var det finns just nu.
Sände man samtidigt in ställningstagandet till Socialstyrelsen???
*fundering*
Om så var fallet så kanske man är registrerad i donationsregistret, och även om man inte har kortet med sig så finns uppgifterna tillgängliga.
Med mig får dom göra vad som helst med när jag har slutat andas enligt mitt röd-gröna kort... vad som kan hända då är att läkarstuderande kommer att använda mig i sina anatomistudier.
------------------ F.Sundström
Bit den hand som föder dig!
Jo, man skickade in en del av "kortet" till socialstyrelsen. Man knäppte ut kortet från blanketten för att ha i plånboken. I vissa fall kan det ju vara ont om tid och då underlättar ju ett kort som klart anger din ståndpunkt. Man får ju ändra sig också, har man sagt nej kan man säga ja senare och tvärt om.
------------------
/Petra
Oh no, they killed Kenny!
Man får ju bestämma om man vill att ens organ bara ska användas till transplantationer etc...eller om man också tillåter att de används vid t ex medicinsk forskning.
------------------
""""This is only Fias temporary signature""""
*Har inte fyllt i nåt kort* Får man det när man blir 18? Om jag skulle dö fick de gärna ta mina organ. Lite onödigt att kremera bort dem när man inte har användning för dem längre..
------------------ Axel - När sorken själv får välja.
Jag kan mycket väl tänka mig att donera mina organ för att direkt hjälpa en annan människa men vill inte att några oseriösa med.studerande skall kasta runt mina innanmäten i labbet.
Har en vän som studerar medicin som berättat hur lärare kastat organ på nya studerande för att "sålla ut de som inte håller måttet". :(
Dessutom vill jag kunna fylla i någon ruta som säger att jag inte vill bli begravd, utan kremerad. Bara tanken på att ligga och ruttna några meter under jorden gör mig illamående.
Jag vill mycket hellre att mina efterlevande strör ut askan över havet eller i en minneslund och får gå ut i naturen och minnas mig som levande, än att de måste ta sig till en deprimerande kyrkogård.
Usch, vilket nedstämt inlägg...
Om jag ska sluta med något positivt så kan jag säga att jag - trots min sprutskräck - bestämt mig för att även donera blod, vet inte varför jag tvekat så länge.
Nästa gång blodbilen är framme är det jag som knackar på, det är ett löfte!
Jag tycker att Ja/Nej-kortet är lite luddigt. Själv skulle jag vilja ha en klausul som tydligt anger att man måste vara 100% säker på att man är hjärndöd. Dvs att det inte går att slarva med testerna för att avgöra om man är i koma eller om man faktiskt är helt hjärndöd (dvs död). Jag donerar gärna alla mina organ om det går till behövande. Jag vill nog heller inte ha mina organ flygande runt i en skolsal.
Man kanske skulle skriva ett litet testamente och ha i plånboken så man slipper hemska låtar under begravningen och att man blir begraven som man själv vill?
------------------
/Petra
Oh no, they killed Kenny!