Över hörde ett samtal mellan en äldre dam, i sällskap med ett barn, skulle gissa på runt 12 år, och en expedit.
Det hela förstod jag handlade om att barnet hade haft sönder saker i butiken och nu blivit utskickad ur butiken för att inte ha sönder mer. Väl utanför hade barnet direkt gått fram till en äldre dam och beklagat sig och frågat damen om hon inte kunde reglera hans skuld på under 20 kr för dom trasiga sakerna.
Den äldre damens hjärta klappra än hårdare för barnet då butiksägaren informerade om att barnet har ADHD. Expediten informerade vidare att detta inte var första gången saker hände och att skulden var för att lära barnet konsekvensen av sina handlingar.
Damen verkade inte bry sig om ev. uppfostran utan vill hjälpa på sitt sätt, genom att sopa bort problemen framför barnet och betalade skulden. Vad skulle expediten göra ? Neka pengarna som nu uppenbarligen barnet "fixat" fram ?
Vad ger detta för signaler till barnet ? Att det är okej att antasta främmande människor och att problemen löses av andra åt dom ?
Kan se barnet framför mig lite ostadig på foten vid 28 års ålder antasta äldre damer utanför Systembolaget och be dom betala vin-flaskan dom råkat välta ner från hyllan ? Är det då barnet ska lära sig ?
Alla kan lära av sina misstag, oavsett handikapp, det tar bara lite längre tid för vissa. Man hjälper dom väll inte genom att sopa bort problemen ? Eller har jag fel ?
Blir så sur på folk som specialbehandlade folk på detta, i mina ögon, felaktiga sätt. Det stjälper dom ju bara framöver ! Tror damen att bokstavsbarn inte kan lära sig och därför måste special behandlas. Att dessa barn är otämjbara, likvärdiga djur som måste hållas i bur eller liknade i möblerade rum ?
Ser man på damers ettriga små hundar så är ju uppfostran inget starkt ämne, men vi talar om barn som ska bli vuxna. När ska dom lära sig ?
Rent juridiskt så kan butiksinnehavaren vägra att acceptera ersättningen för skadorna på det sättet du beskriver eftersom 12-åringen inte är myndig och därigenom inte kan ingå "rättshandlingar" på egen hand.
Danne, kan du förklara det där närmare? Om handlaren skulle vägra att godta betalningen, vad skulle alternativet vara, i teorin? Polis, domstol och sen vad, eftersom ungen har ett par år kvar till straffmyndighet? (Och om man nu även bortser från att 20 kr säkert räknas av domstol som för ringa för att utdela ett straff.)
Danne, kan du förklara det där närmare? Om handlaren skulle vägra att godta betalningen, vad skulle alternativet vara, i teorin? Polis, domstol och sen vad, eftersom ungen har ett par år kvar till straffmyndighet? (Och om man nu även bortser från att 20 kr säkert räknas av domstol som för ringa för att utdela ett straff.)
Strikt tolkning av lagen säger att omyndiga inte ska kunna ingå rättshandlingar alls. Kids får alltså egentligen inte ens köpa glass. Men praxis är tack och lov att dom ändå ska få rätt att köpa sin glass och dona litegrann på egen hand, inom rimliga gränser och beroende på omständigheterna (t.ex. barnets ålder, hur stort värdet är osv).
Som vuxen/myndig är du inte på något vis skyldig att ingå ett avtal (om t.ex. köp) med någon som är omyndig om inte vårdnadshavaren godkänner det.
Så det rätta för butiksinnehavaren vore att vägra pengarna av damen och kräva dom av föräldrarna ?
Men vad anser vi om damens handlande? Snällt att hon hjälper barnet ur knipan ? Eller helt galet ?
Bästa vore att låta barnet gå hem i skamm och få föräldrarna sköta uppfostran, och betalningen ?
Var det fel av butiksinnehavaren att ens kräva pengar av ett barn kanske ?
Var går gränsen ? I detta fallet var barnet ADHD, ska sådana barn ha andra gränser och toleransnivåer?
Ibland känns det som om folk beklagar sig över andra människors beteende, alltså både över vuxna och barn, för att sedan få höra att personen har lite problem och då är det plötsligt helt okej att personen betett sig fel och det är samhället som ska be om ursäkt. Som om ex. här skulle ADHDn göra att alla människor måste ställa upp och betala detta barnets skulder, om nu ens butiksinnehavaren ska ens kunna ha rätt att kräva barn med handikapp på ersättning.
Själv är jag av åsikten att samhället har en gemensam plikt att uppfostra, inte bara passivt stå och se på när unga människor gör fel och sedan över kaffebordet skvallra och klaga. Jag anser dock att föräldrarna har huvudansvaret för uppfostran. Men det är min åsikt. Har jag fel ?
Ska man behandla handikappade annorlunda? Ska man inte bara acceptera deras handikapp och sedan kräva samma av dom som oss ? Är inte det mest hjälpen ?
Om det gäller bokstavsbarn ska man absolut behandla dem annorlunda. Tänk vad många barn som har fått hjälp av specialpedagoger t. ex. Eller när man placerar ett barn i en mindre grupp med rätt lärare istället för en stor bösig klass på 30 personer. Barnen som behöver hjälp blir helt plötsligt lugnare och börjar fungera i skolan.
Ska man inte bara acceptera deras handikapp och sedan kräva samma av dom som oss ? Är inte det mest hjälpen ?
Nej.
De flesta behöver som sagt hjälp, speciellt i skolåldern. När de blir större har många mognat och med rätt start start i livet klarar de sig alldeles utmärkt, ofta t.o.m. bättre än oss "vanliga" (hur är man när man är vanlig?). Folk med ADHD har en mängd riktigt bra egenskaper också. :)
Att straffa någon med bokstavskombination som har gjort fel är riktigt korkat eftersom de oftast inte förstår varför de har gjort fel. Visst, de förstår ATT de har gjort fel men inte varför. Så straff har ingen positiv effekt.
Jag har själv ingen erfarenhet vad det gäller ADHD och liknande men har fått gå några enklare utbildningar eftersom jag är ungdomsledare inom idrotten. Det största problemet är alltså inte barnen utan deras omgivning. Med rätt förståelse och omgivning så klarar de flesta sig alldeles utmärkt. :)
Men vad är "rätt förståelse" i detta exemplet ?
Var det helt fel av butiksinnehavaren att ställa samma krav på detta barn som på andra, nämligen att saker som gör sönder ska betalas ?
Vad jag kunde höra uppstod en diskussion mellan dom 3 parterna där barnet försökte förklara att den bara tittat men inte rört, lite påpekande från butiksinnehavaren och barnet erkände att den hållit i varna och ytterligare lite till att barnet bara skulle prova och testa och då pillat sönder grejerna.
På den äldre damens frågor så visste barnet att den inte fick röra saker (på detta sätt) och definitivt inte fick ha upp dom ur förpackningen och definitivt inte fick pilla isär sakerna.
Är inte dessa saker sådant vi lär "normala" barn, och samma saker vi ska kunna kräva av även dessa barn ?
Att olika människor behöver olika inlärningar och hjälp med att lära är förståeligt, men inte ska väll samhället ha andra lagar och lägre krav i samhället på grund av ett handikapp ?
men inte ska väll samhället ha andra lagar och lägre krav i samhället på grund av ett handikapp ?
Jo, det tycker jag. Varför inte? De har ju inte samma förutsättningar som andra att följa lagar och krav. Tänk om man skulle behandla alla handikappade på samma villkor som andra. Då hade det inte varit lätt att vara blind, döv eller rullstolsbunden t. ex.
Nu är jag inte ens säker på att ADHD är ett handikapp iof. Dock står jag fast vid att man måste försöka anpassa sig och hjälpa dessa personer. Även om det skulle innebära att man inte behandlar de på samma sätt som personer utan ADHD. Jag kallar det medmänsklighet.
/edit
Jag har svårt att säga hur jag skulle reagerat ang det du var med om utan att ha varit där själv.
En kompis till mig har en son som har någon diagnos, vet inte vilken. Han klarar i princip bara av en sak i taget. Ber du honom gå ner till källaren och städa, för att sedan fortsätta på sitt rum så får han inte ihop det. Han städar källaren och sedan går han och sätter sig igen. Innan pappan visste om att sonen hade en diagnos så skällde han ut sin "lata" son. Tror du det hjälpte?
Han fick bara en ännu stökigare son... Nu får de hjälp och allt flyter på bättre. :)
Sen är det förmodligen en hel del "vanliga barn" som pillar sönder saker i affärer. Jag vet inte vilken ålder han var, men jag har lyckats paja en hel del leksaker inne i affärer när jag var mindre. ADHD eller inte, om något barn som helst hade frågat om 20 spänn för att han råkat paja ngt i en affär och han vet att han gjort fel så skulle jag hjälpt till.
Min son har precis fått diagnosen ADD, han är 12 år gammal och ja barn med "bokstavskombinationer" måste behandlas annorlunda för de är annorlunda, deras tankegång är inte som oss utan bokstavskombinationer. Det är så mycket viktigare att lära dem rätt och fel, för när det kommer till ADHD/ADD så är det något de har problem med. Det är mycket saker de måste lära sig som vi andra har naturligt, de har alltifrån total avsaknad till "mindre koll" på t ex empati, de måste lära sig sånt.
Självklart är föräldrarna ytterst ansvariga och ska betala, men jag kan inte låta bli att tycka att det var driftigt av barnet att lösa det på det sättet :D
Jag som föräldrer skulle satt stop för det och betalat och diskuterat saken med mitt barn senare.
Man måste komma ihåg att barn med ADD/ADHD inte är dumma i huvudet, de är ofta normalbegåvade men med avsaknad av vissa känslor och har oftast ett lågt så kallat "arbetsminne", dvs de kommer inte ihåg vad de ska göra och tappar koncentration/fokus snabbt.
Detta gör att de behöver en annorlunda behandling och extremt mycket hjälp och rutiner för att klara vardagen.
noshornin - Alla barn pillar sönder grejer, det är helt naturligt, och visst är det driftigt som aleborg säger av barnet att komma på denna lösningen att fråga förbipasserande om pengar. Men är det rätt ?
Jag tänker att ett "vanligt barn" tydligare vet skillnaden att detta var en engångsföreteelse att få pengar av en främling, även om det är värt att försöka även framöver, medans ni säger att barn med bokstavs kombinationer tänker annorlunda, och kanske tror att detta är lösingen på problemet.
Om dom tänker annorlunda, är det då inte av än större vikt att föräldrarna sköter uppfostran, dom som vet hur barnet lär sig ?
Barnet har i detta fallet gjort ett fel. Så långt är vi väll alla överens ? Jag anser att det är föräldrarnas sak att ta itu med uppfostran, detta då dom känner sitt barn bäst och vet hur barnet tänker.
Som jag uppfattade situationen i affären viste inte barnet att det gjort ett fel eller inte, mer att det var affärsbiträdet som krävde något. Kanske uppfattade barnet felet som det var att tala om det hemma. Därav denna lösningen med att fixa pengar på annat håll än be dom hemma. Barnet lärde sig inte att det är fel att ha sönder saker utan istället kom på hur den skulle undvika att tala om det hemma.
Så nu vet föräldrarna inte att saker gått sönder och barnet får sin godis-påse eller veckopeng, saker som kanske kunde blivit indragna annars, vilket jag skulle sett som ett lämplig straff. Att har man sönder saker så har det konsekvenser. Nu ser jag inte att barnet lärt sig felet pga att damen gick in och löste problemet.
Det är här jag anser att damen gjorde fel. Hon skulle inte hjälpa barnet då detta inte medför att barnet lär sig.
Barnet lär sig mer att det är okej att ha sönder saker, bara man inte blir påkommen och blir man påkommen så är det där felet ligger och den saken som ska fixas, spelar ingen roll hur, bara att det fixas.
Kan ju vara som ni säger att barnet bara kan tänka en sak åt gången. I detta fallet var det att lösa affärsbiträdets arga min, varför biträdet var surt var redan ett passerat kapittel. I så fall är det väll än viktigare att föräldrarna är närvarande och talar med barnet och får den att förstå vad som är fel ?
260 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.6fe65c25
