Första, och hittills enda, gången jag blivit sövd var jag fem år och jag minns väl den traumatiska upplevelsen. En stund innan så fick jag en lös mask att prova med, att hålla över ansiktet och andas genom, så jag inte skulle tycka det var så läskigt sen. När det så var dags på riktigt så gick det bra i början, men ganska snart fick jag ingen luft och jag kände att jag höll på att kvävas. Jag försökte säga till att något var fel, och försökte ta av masken, men sjuksköterskan höll fast den. Sen slocknade jag. Vaknade av att jag kräktes blod (de hade grejat i halsen) och frågade pappa när de skulle operera mig. Men det hade de ju redan gjort.
Hoppas dagens narkosteknik är bättre än den var 1983, för det var riktigt obehagligt...
Vet inte exakt vad mitt räknas som, fick lustgas för några år sedan.. så jag var inte helt borta nån gång, men minns att jag sa nånting om "Wow.. svävar jag?..".
Min bror (som var med) sa att det har nog aldrig funnits någon som haft sånt smile som jag hade när jag satt i den tandläkarstolen :)
Senast var under/efter en rektoskopi (dom kollar tarmen "bakifrån" alltså) där jag bad dom ösa på med mer "lugnande" eftersom det gjorde förjävla ont. Sen försvann jag in i dimman.
Vaknade efteråt och tänkte omedelbart "Herre Gud, ta bort mig härifrån" eftersom dom före ingreppet fyllt tarmen med luft (?) som ju liksom ville ut samma väg som den kommit in. Så man låg och fes som en galning medan den ena vackra sköterskan efter den andra knallade förbi, tittade och log.
Jag vart så bäng på ketalar (vet ej hur det stavas) så jag kommer inte ihåg något från innan. Första tanken var "JAG MÅSTE PISSA!" när jag vaknade.
Tyvärr efter att vara sövd och fullpumpad på narkotika så var det helt omöjligt att pinka. Diverse hjärtstillestånd på operationsbordet gjorde väl inte heller saken bättre... USCH!
Enda gången jag var sövd inträffade när jag var 19 år. När masken var på ombads jag räkna till 10, när jag kom till 7 undrade jag när jag skulle känna något. Mer kommer jag inte ihåg... Antagligen slocknade jag som en sten vid 8. :D
Första minnet av uppvaknandet var en dam som satt och läste tidningen. När jag slog upp ögonen tittade hon på mig och sa "har du vaknat nu?". Jag orkade inte svara. Nästa gång vaknar jag i salen, nästan som om jag sovit över natten. Det var absolut ingen obehaglig upplevelse. :)
Första två gångerna var jag sex-sju år och de var inne och rotade i halsen på mig, kommer inte ihåg något speciellt förutom det klassiska att räkna och inte hinna fram :e och sen bara vaknade jag på uppvaket.
Däremot drog jag omkull på en hockeyrink när jag var liten och landade på framtänderna, bokstavligt talat. Full kareta in mot sjukan/tandis/vad det nu var och sen är nästa sak jag minns att jag vaknar i en bakåtfälld tandläkarstol där farsan sitter bredvid och tittar på mig. Sen åkte vi hem.
Jag tror jag blev sövd, men jag är inte helt säker... :e
Har blivit sövd ett antal gånger.
Första gången dom sövde mig med en spruta i kanylen i handen så kom det en en trevlig kvinnlig läkare som önskade mig god natt samtidigt som hon tryckte in vad dom nu använder för att söva.
Minns att jag hann tänkta att du måste skämta när hon sa det erftersom jag var riktigt nervös och inte kände för att sova.
Så fel jag hade. :e
Nästa minne jag har så var det från uppvaket där jag frös som en hund.
Men dom måste ha märkt det eftersom jag fick en eluppvärmd filt för att hålla värmen.
Någonstans vid den tiden finns det också suddiga minnen av en läkare som förklarade vad som hade hänt inne på op men jag var så borta att dom fick ta det igen lite senare när jag var tillbaka på avd.
Första gången jag blev sövd var jag nog en 5-6 år och jag kommer fortfarande ihåg den äckliga lukten i masken dom använde.
Haha, de ville inte använda spruta på mig eftersom jag svimmade när jag fick dropp. Iof kanske det hade räckt med att de viftade med en spruta i luften så slapp jag narkosen. :birp
Jag har inte blivit sövd på det sättet, bara fullpumpad med morfin när jag slog i ena njuren i en snowboardolycka. Då minns jag bara att jag liksom saktade ner i andningen (det var skönt, för jag hyperventilerade av krampen jag fick i magen när urinet koagulerade i urinledarna) och sen.. ja, har jag bara minnesluckor, lampor som flög förbi, folk som klappade en på huvudet och som lyfte upp en (på röntgen och ultraljud fick jag veta sen). Sen vaknade jag nästa morgon på uppvaket. Mycket märkligt och en aning störande; jag gillar inte att vara medvetslös.
Jag fick räkna ner typ vet inte hur långt jag kom. Som tur var så fick jag via kanyl så jag bara somnade helt plötsligt kändes det som.
När jag vaknade så var jag klarvaken och tänkte ställa mig upp för i nästa sekund slockna igen :) Så höll jag på en timme tror jag.
"Nu somnar min fötter. Nu mina ben. Nu armarna. Det här är livet. Sova" Något i den stilen om jag minns rätt.
Har alltid trivts med att sova så länge som möjligt på morgonen/dagen/eftermiddagen, så när det var dags att vakna började stackars sjuksköterskan bli nervös för jag sov än. Så höll det på i tre timmar, sen vaknade jag. Ställde mig, mådde dåligt, fick glass, sov i tre timmar till.
För övrigt enda fina dagen den sommaren, jag var 8 och mina föräldrar ville inte sitta på ett sjukhus.
När jag blev sövd senast (tredje gången) så tänkte jag "nu ska jag fokusera och memorera hur det känns".
I nästa ögonblick ligger jag på uppvaket helt förvånat och tänker "fan, jag blev ägd igen".
:e
263 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
