När allt känns skit...

Försöker tänka på något som man mår bra av, och försök att glömma det tråkiga...

Esen skrev:

Försöker tänka på något som man mår bra av, och försök att glömma det tråkiga...

..eller kastar bananer och råttor på en AIK-målvakt? :i

Det bästa är nog ett miljöombyte, allt ifrån en östersjökryssning till en längre utomlandsresa.

Prata med någon du tycker om och har förtroende för. Säg sanning. Se till att ni har mycket tid över till att sitta ned och prata.

Att förtrycka och glömma det dåliga fungerar ett tag, kanske åratal, men kan förr eller senare dyka upp igen i en annan form. Försök att lösa problemet nu, om det går. Alla människor är ju olika och hanterar kriser på olika sätt.

Musik hjälper mig när jag är deppig. Tänk på att du inte är ensam om problem. Med det menar jag inte att du ska "sluta vara så egoistisk", utan att det faktiskt finns folk som kanske genomgått samma problem. Du är inte ensam. Aldrig.

Skriv ned dina tankar. Skriv en dagbok. Ibland kan det vara svårt att formulera sig för någon annan av en eller flera orsaker. Men en bunt papper kan du få ned dina tankar (och bort från huvudet) och du kan välja vad du vill göra med pappret sedan. Visa det för någon närstående eller bränna det i öppna spisen.

Miljöombyte är bra för stunden, men löser inte problemet om det är lokalt.

Eller om du skulle göra som jag o hämnas för det som gjorde att du mådde skit, men bara då om man kan det förstås :e Annars så får man helt enkelt acceptera att det gick åt helvete och hoppas att det går bättre imorgon :)

Träna tills kroppen skriker efter nåd; sen, ett par rejäla whiskey (inte mer än, säg, en liter) och lite passande musik. Skriv, tänk, prata med dig själv, din grannes katt eller en kompis, se till att erkänna vad det är som plågar dig högt. Man måste få grotta ner sig i elände och självömkan emellanåt, det där tramset med att "tänka positivt" brukar bara göra det ännu värre, i alla fall för mig.

Sen måste du förstås försöka göra nåt åt orsakerna, men jag antar att du redan hade räknat ut den biten själv.

FreddeX > Hämnas är ju bara att försöka lägga sin skit på någon annan. :l

Håller med spango i allt.
(Utom träningen, whiskyn och musiken - när allt är skit, då är det också skit.)

IMHO måste man nog dela upp "Operation Återhämtning" i flera faser:

1. Samla kraft. Man måste bara ta time-out och komma bort. Somliga föredrar att bara ligga på en strand, men det bästa är om hjärnan tvingas att tänka på något annat än eländet. Man kan åka på en helgkurs i drejning eller nåt liknande, fullständigt nytt och som kräver uppmärksamhet. Eller ännu hellre något som vara längre, typ en temaresa med golfträning eller överlevnadskurs på två veckor i Amazonas eller nåt sånt. Man kanske t.o.m. klarar att lägga sig på en soffa med en trave böcker och läsa ett par veckor. Huvudsaken är alltså att man inte ältar orsaken till bedrövelsen.

2. När man känner sig lite starkare efter det där initialskedet, så kan man med fördel lägga upp ett schema, gärna så detaljerat som möjligt, och som sträcker sig åtminstone ett par månader framåt. Man skriver in ALLT man ska göra varenda dag. Från frukost- unch och middagsmenyer till vad man ska göra på dagarna (timme för timme) och när man ska gå och lägga sig. Man skriver in när man ska klippa sig, gå till badhuset, ringa Pelle eller morsan och rensa avloppet i duschen....

Det är nu man också ska försöka ta itu med orsaken till eländet. Är det pengabekymmer, så kan man börja jobba på en budget, sälja grejer, leta extrajobb, osv. Är det relationsproblem ska man kan snacka med partnern och försöka hitta lösningar, osv.

3. Sen ska man vidmakthålla en slags vettig nivå och kvalité på livet. Man kan fortsätta med schemat, osv. Huvudsaken är att försöker skaffa "hållpunkter", nån slags rutin eller ett mål med studier eller träning eller vad-det nu-är. Viktigt att man inte bara släpper det man byggt upp i steg två, för då faller man gärna tillbaka.

En sak till som många missar: LJUS! Massor av depressioner skulle kunna mildras eller helt undvikas om man såg till att få ljus. Det finns hur mycket som helst skrivet om ljusterapi och det är absolut inget flum - så länge terapin pågår åtminstone 2-3 månader.

EDIT: Vill ju inte dissa Spango, men om man verkligen mår dåligt så är det absolut inte bra att kröka. Tvärtom, så brukar den sinnesstämning man har bara förstärkas ytterligare. Kröken som botemedel för depression är mest bara en machogrej och kanske funkar för enstaka personer om dom är lite lagom ledsna. För dom flesta, och om man verkligen är inne i en depression, så är det t.o.m. farligt.

Danne V skrev:

EDIT: Vill ju inte dissa Spango, men om man verkligen mår dåligt så är det absolut inte bra att kröka. Tvärtom, så brukar den sinnesstämning man har bara förstärkas ytterligare.

Vill du ju visst det ;) men jag marknadsförde det inte som ett botemedel, tvärtom, hela poängen var att man skulle göra saken ännu värre. Det var bl.a. därför jag också föreslog Shining som soundtrack. Grejen är bara den, att ibland måste man vältra sig i självömkan innan man kan gå vidare. Till denna aktivitet är sprit i allmänhet och (imho) whiskey i synnerhet alldeles utmärkta hjälpmedel. Det finns massvis med saker man ska undvika att göra till vanor, sprit är bara ett exempel. När man ägnat sig åt det nån kväll eller så, är det dags att ta tag i problemen och försöka göra nåt åt det (eller bara vänja sig och gilla läget), men som sagt, jag ville inte förolämpa någons intelligens genom att säga något så uppenbart.

spango skrev:

Vill du ju visst det ;) men jag marknadsförde det inte som ett botemedel, tvärtom, hela poängen var att man skulle göra saken ännu värre. Det var bl.a. därför jag också föreslog Shining som soundtrack. Grejen är bara den, att ibland måste man vältra sig i självömkan innan man kan gå vidare. Till denna aktivitet är sprit i allmänhet och (imho) whiskey i synnerhet alldeles utmärkta hjälpmedel.

Nej. Om man mår riktigt dåligt (vi snackar inte om den där svackan vi alla har då o då, utan en depression som går att diagnosera) så ska man absolut inte ta några droger om det inte är medicin som är utskriven av läkare. Grejen är den att man sällan kan bedöma sin egen "grad" av deppighet eftersom det ligger i sakens natur att man tappar perspektivet. Det är helt enkelt farligt, ibland t.o.m. livsfarligt både för den som är deppad och för hans omgivning.

Som jag skrev; Om man känner sig lite ledsen på det sätt som folk brukar göra då och då, så kan säkert en flaska virre vara trevligt - eller i vart fall inte skadligt. Men är det fråga om en depression, så ska man hålla vederbörande så långt från alkohol det går att komma. Det är ingen bra rekommendation.

Men förresten, apropos droger:

Nuförtiden är ju antidepressiva medel ytterst effektiva. Förr var ju sån medicin bara avtrubbande och folk gick som zombies. Nu lär den verkligen få folk att må lite, lite bättre och gör så dom orkar ta itu med problemen. Kanske ett läkarbesök vore motiverat, alltså?

Om det känns svårt för dig att tala med en vän, eftersom det ibland kan kännas att vissa saker går inte att berätta för alla, så finns det flera mansjourer du kan ringa till, där du kan välja att vara anonym eller berätta vem du är. Dom arbetar ideellt för att stödja och hjälpa killar/män i kris. Dom kan säkert även ge annan hjälp om det finns frågor du behöver ställa.

Ring och snacka av dig, det viktiga är att du talar med någon, håller du det inne byggs det bara upp och blir värre.
Mansjourer: http://www.mansjouren.nu/mansjourer/

Instämmer med DanneV,
Depression + Alkohol = Illa (riktigt illa).

Instämmer i att man ibland måste få tycka synd om sig själv. Men då pratar vi om en annan sorts deppression (mer en svacka). Lika illa här att ta alkohol, risken är då att svackan övergår till riktig depression. Och det är aldrig lätt att säga när den ena eller andra är vad som inträffat.

Känner du dig riktigt deppig, sök då hjälp. Många klarar sig att ta sig ur själva men det är bättre att få hjälp och kanske inte få återfall.

Hoppas du tar dig ur.
Skickar dig en vänlighetskram och en uppryckande klapp :-)

Cassady skrev:

.. vad gör man? (n)

En klen tröst är att det alltid finns någon som har det värre.

Jag rekommenderar hejdlösa mängder alkohol och dekadent leverne in i det sista. När urladdningen väl kommer är den efterlängtad och den kommer åter sätta rodret i händerna på en själv.

Att försöka komma underfund med orsaken (källan) är väl det primära?
Vad kan man sedan göra åt det?
Känner och tänker på dig, hoppas att du finner en väg.

Till alla er som rekomenderar alkohol.

Snälla.. uppmana inte till alkohol. Om det är en riktigt depression det handlar om kan det vara direkt farligt att dricka.

Nu är första inlägget kort och inte beskrivande och vi kan inte veta om det handlar om en svacka eller depression. Men i båda lägena är alkohol inte rätta vägen att gå.

Okej. Men droger då? Ett par rejäla hallucigener kanske sätter sprätt på hjärnan igen?

Danne V skrev:

Nej. Om man mår riktigt dåligt (vi snackar inte om den där svackan vi alla har då o då, utan en depression som går att diagnosera) så ska man absolut inte ta några droger om det inte är medicin som är utskriven av läkare. Grejen är den att man sällan kan bedöma sin egen "grad" av deppighet eftersom det ligger i sakens natur att man tappar perspektivet. Det är helt enkelt farligt, ibland t.o.m. livsfarligt både för den som är deppad och för hans omgivning.

Med den logiken är det ju livsfarligt att dricka någonting, någonsin: Förnekelse är ju en vanlig reaktion på de flesta problem. Man jag skriver det fetstilt och kursivt en gång så att det blir svårare att missa, jag har inte påstått att sprit är en universalmedicin. Men i de flesta fall när allt är skit behöver man bara kommer ur hjulspåren, vältra sig lite i sitt eget elände, och sen vaknar man upp morgonen efter med taskig andedräkt och lite perspektiv. Funkar finemang för mig i alla fall.

Danne V skrev:

Nuförtiden är ju antidepressiva medel ytterst effektiva. Förr var ju sån medicin bara avtrubbande och folk gick som zombies. Nu lär den verkligen få folk att må lite, lite bättre och gör så dom orkar ta itu med problemen. Kanske ett läkarbesök vore motiverat, alltså?

Vad gäller antidepressiva funkar de bara om man har ett kliniskt depressionstillstånd, däremot inte om man är deprimerad bara på grund av att livet är skit. Har ett ex som inte bara hade en klinisk depression, utan också ett allmänt förjävligt liv, och hon petade i sig såna medel. Hon blev iofs bättre av dem, men jag kan inte säga att hon verkade få särskilt mycket mer gjort av dem. Men de allvarligaste psykoserna lugnade ner sig.

PS till er som förespråkar att han ska göra något åt orsaken till problemen: Kan ni inte komma med något lite mer uppenbart förslag?

OveRRidE skrev:

Okej. Men droger då? Ett par rejäla hallucigener kanske sätter sprätt på hjärnan igen?

......... Nej inte ens värt att kommentera. *suck*