Jag tycker absolut att du ska kontakta en läkare. Som det är nu så mår du ju riktigt dåligt av det, och du har ju ingenting att förlora på att prata med någon som kanske kan hjälpa dig. De kanske rentav kan hitta orsaken till varför det är som det är. Det är dumt att gå och må dåligt över något utan att försöka göra något åt det. Det är ju ett stort problem för dig!
Frågan#1
Har ett för mig stort problem som jag skulle behöva hjälp med. Jag vet att man borde prata med en läkare med sådana här saker men jag vill skriva på forumet först och se vad ni säger om det.
Jag har i hela mitt unga liv haft problem med ljud. Jag har mer och mer börjat fundera på om mitt fall är ett normalfall eller om det är extremt. Jag har haft dessa problem sedan så långt tillbaka som jag kan minnas (minns när jag var 2-3 år gammal). Jag är nu 25 år gammal, snart 26 och problemet försvinner inte. Det blir bara värre och värre tycker jag.
Mitt problem ligger i att jag inte tål en del ljud i min omgivning. Dessa ljud väcker obehag hos mig och jag upplever panikkänslor. Jag kan inte beskriva känslan jag får men att dra med naglarna mot en griffeltavla är långt ifrån lika obehagligt, faktiskt hästlängder ifrån.
Ljuden som framkallar dessa obehag är skrammelljud, såsom glas som slår mot varandra, hantering av disk i allmänhet. Jag får panik när jag hör det, dessa ljud måste jag isolera mig ifrån omedelbart. Jag måste stänga dörrar och ha på mig hörlurar. Jag kan förstå att min närmaste omgivning undrar vad fan det är för fel på mig. Min mamma sa senast för några minuter sedan att det måste vara något allvarligt fel i huvudet. Inga roliga saker att höra.
Jag kan inte styra över dessa känslor som bara väller över mig. Jag försöker nonchalera dem, för familjens skull, för de tycker det är tråkigt att vi inte kan vara tillsammans så mycket pga min känslighet. Det har hänt en del i familjen och det blir inte bättre av att jag är överkänslig och måste sticka ifrån matbordet hela tiden. Där har vi nämligen nästa problem. Jag kan inte med smasket vid matbordet. Detta är nästan ännu obehagligare än diskljudet. Jag tycker mina föräldrar låter värre och värre när de äter, min kompis låter förjävlig när han äter också men jag biter ihop de få gånger jag hör honom, för jag vill inte säga nåt.
Med familjen försöker jag sitta ihop och äta mest för mammas skull, hon blir så ledsen för hon tror jag inte vill äta med dem eller nåt. Jag kan förstå henne när jag får panik och bara måste resa på mig och gå in på rummet och ha på mig lurarna och lyssna på musik. Jag tar då med mig maten in på rummet. Jag har full förståelse för att jag verkar fräck och oförskämd. Jag försöker och försöker men det går till en viss gräns sedan brister det och det går bara inte. Jag biter ihop tills det bara blir för mycket. Det är som en sluten behållare vari trycket ökar och ökar och till slut så exploderar den. Så känns det.
Jag försöker för allas skull men det går bara inte. Jag blir tokig efter jag utsatts för dessa obehag tillräckligt länge.
Jag är fullt medveten om att jag inte kan leva såhär. Det är ett problem som bara har blivit större och större den senaste tiden och jag ser ingen lösning på det. Det är något som bara kulminerar utan att ens avta med åren.
Jag har sökt överallt efter info om detta men hittar inget. Jag undrar om detta är något känt fenomen och om det är dokumenterat och om det har ett namn. Om det inte går att få bot på så vill jag ändå veta vad det är. Jag vill inte tro att jag är knäpp på nått sätt.
Jag vill ju så gärna fixa detta och jag vill inte vara irriterad på nåt sätt men vad gör man när man bara fylls med ett så enormt obehag att man bara måste sticka och gömma sig? Det går inte att hantera, som jag sa, det går till en gräns då det blir helt ohanterbart.
Snälla hjälp mig kring detta. Om ni vet nåt om detta? Tycker ni jag ska tala med läkare eller kommer han eller hon tycka att jag är knäpp i huvudet? Jag var i kontakt med en homopat för ett tag sedan och fick en massa naturmedicin för det skulle tydligen hjälpa men det känns som det bara var en enda bluff.
