Om jag ser på alla mina tankar som ett pussel, som alltid är nästan färdigt. Säg, bara två bitar kvar. Så ser jag på böcker som stora feta idioter som kommer och river hela pusslet och sätter sina stora ändor på den större delen av bitarna. Detta gäller ju inte böcker som t.ex. Harry Potter, utan mer böcker liknande Georg Cantors biografi/memoarer.
Georg Cantor - och många andra därtill - sa att det alltid finns ett större set. Är du ett äpple så är påsen som håller dig ett större set, rummet är det set som håller påsen, huset håller rummet, jorden håller huset, solsystemet jorden, solsystemet hålls av vintergatan och vintergatan hålls av universum.
Så lång hänger jag med, och jag accepterar - fastän jag kanske inte fullt förstår - att det finns något som kallas oändligheter. I teorin är det redan bekräftat.
Men hur ser det ut praktiskt? Är det okej att gå runt och applicera mängdlära på verkliga livet i större utsträckning än att "jag har ett set tänder"?
Och är man på örat, och får frågan "Vad kommer sedan?" så svarar man nog som Lasse sa, efter lång betänktetid:
"En gigantisk kontinent av skit"
Är det orealistiskt? Jag vet inte för tillfället. Kanske efter lite sömn har jag kraft nog att putta bort det feta arsel som satt sin feta ända på mina pusselbitar... sov gott
R: Självklart står det alla fritt att citera tHGttG
Allt handlar om hur du väljer att se på saker. Att du har "set" (Jag föredrar personligen ordet mängd dock) tänder kommer du inte ifrån. (Om du inte drar ut dem) Allt handlar om hur du väljer att se på saker och ting. Din rörelse när du går kan beskrivas av ett oändligt antal differentialekvationer. Det kan du inte ändra på. Men du kan välja att tänka på det eller låta bli.
Min syn på universum är att det innehåller en ändlig mängd materia. Därför kan aldrig oändligheten full ut beskrivas i vårt materiella system. Oändligheten är för mig endast en matematisk symbol, en definition som människan har skapat för att kunna beskriva vissa problem som hade varit omöjliga att beskriva annars.
Som exempel kan man ta de naturliga talen N = {1, 2, 3, ...} som sägs vara en oändlig mängd. Oändlig i detta fall betyder att det finns oändligt många positiva heltal. Vad betyder detta i praktiken? Det betyder inte att vi kan avbilda oändligt många naturliga tal, utan bara att vi har en metod för inkrementera (Öka med ett) det högsta kända talet och få ett nytt högsta tal. Oändligheten beskriver att vi inte kan hitta ett särskilt högsta tal. Hur många gånger vi än skulle utföra operationen "inkrementera" så skulle vi aldrig hitta ett högsta naturligt tal.
Oändligheten kan enligt mig inte avbildas i vår materiella värld, utan är en symbol för allt som är större än vad vi kan avbilda.
ibland syns oändlighetssymbolen till inom matematiken, t ex är e^-oo = 0. Men detta är bara en definition, ett slarvigt sätt att säga att ju närmare x kommer oändligheten i uttrycket y=e^-x desto närmare kommer y att vara 0. x kommer aldrig att bli oändligt stort, och y kommer aldrig att n ner till 0. Men det är en ändå användbar definition eftersom den talar om vad som hade hänt om vi hade kunnat uttrycka ett oändligt stort x, och det stämmer att y i det fallet skulle bli 0.
kort sagt, oänligheten existerar som matematisk symbol, men kan inte uttryckas fullt ut i verkligheten. (Enligt min åsikt)
Rekommenderad läsning: "The Mathematical Experience" (Davis, Hersh, ISBN 0-395-92968-7)
Min syn på universum är att det innehåller en ändlig mängd materia. Därför kan aldrig oändligheten full ut beskrivas i vårt materiella system.
Men, om universum består av en ändlig mängd materia, borde det då inte rimligtvis rymmas i någonting? Ett rum eller låda av något slag. För allt som har ett slut går väl att inkapsla på något vis?
Eller är universet som spel där man går ut på höger kant av skärmen och sedan kommer ut på vänster? Och att det skulle vara allt?
Visst kan man väl bortse från att tänka på det (universums (o)ändlighet), men vad har du för teorier när du väl råkar hamna in i de tankebanorna?
Vissa påstår väl att universum kröker sig? Om man vidareutvecklar det lite så kan man ju fundera ifall universum innesluter sig själv. Där ena änden tar vid fortsätter nästa, eller nånting. Å andra sidan påstår andra att universum expanderar hela tiden och då lär det ju vara någon slags void som den expanderar in i kan man tycka.
Jag kan inte låta bli att fundera över om de svarta hålen där saker sugs in är nån slags portal till något annat. För jag köper inte riktigt idén att gravitationen är så stor att materian bara.. försvinner på nåt sätt och omvandlas till mer gravitation.
Fysikernas skräck är ju det här med att energin kan inte förstöras, bara omvandlas... och i slutändan kommer all energi omvandlats till värme... det har vi ingen vidare nytta av... fast det är ju klart, vore ju nice om man kunde gå i shorts året runt när man är gammal och grå :)
267 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.6fe65c25
