Vi hade personalmöte i dag. Så jag passade på att konfrontera chefen angående min uppsägning. Som ni minns så fick jag en lapp i mitt fack. Ingen personlig uppsägning, jag fick meddelandet på en lapp – i mitt fack. Vem som helst hade kunnat läsa den före mig. Vem som helst hade kunnat slänga den i sekretesscontainern. Jag hade förlorat mitt jobb utan att veta om det.
När jag öppet berättar om hur chefen gick tillväga så börjar han prata om något annat. Han ser hur mina kollegor runt bordet rynkar på pannan. Vilken ynkrygg han är. Det blir tyst. Då ställer jag återigen chefen mot väggen och frågar hur fan han kan säga upp mig genom en lapp. Dessutom så vågar han inte berätta om det för kollegorna på personalmötet. Han blir röd i ansiktet. Han vet inte vad han ska säga. Alla väntar på att han ska säga något. Men i stället så vänder han sig mot mig och måttar ett ganska bra men desperat slag i ansiktet med sin högra näve. Min näsa börjar blöda.
Det blir tyst igen.
Jag reser mig upp från stolen och säger att; Ni är alla vittnen till det här. Nu är det självförsvar. Med min högra arm laddar jag en riktig praktsmäll. Jag träffar chefen över kinden. Jag får till en sån bra smäll att han trillar av stolen. Efter att nyligen ha sett Cinderella Man så kan jag erkänna att jag hade fått måttligt med inspiration. Jag sätter mig på huk över honom och börjar slå på honom som den värdelösa lilla människa han är. Jag får använda både vänster och höger näve. Slag efter slag träffar jag honom i ansiktet. Han försöker skydda sitt ansikte genom att hålla för med armarna, men jag slår bort dem. Adrenalinet pumpade så hårt i mina ådror att chefen var chanslös - trots att han har gissningsvis trettio kilogram till godo. Hans båda ögonbryn har spruckit - och ni vet alla hur friskt blodet forsar ur sådana sår. Det är inte förens jag lyckas slå av honom näsan som jag känner hur Anita greppar mig kring midjan och drar mig bort från chefen.
Ingen säger något. Jag tittar på Anita. Hennes blick är tom. När jag tittar ner på mina händer så ser jag att de är alldeles röda av blod. De flesta av mina knogar har spruckit, då mina händer inte är vana vid att ta så här mycket stryk. Min vitsvartrandiga tröja är alldeles rödfläckig. Den kan jag knappast använda igen. Men det gör inget.
Det är fortfarande tyst, och ingen säger något förens vi hör chefens kvidande från golvet.
Vilken röra, säger Elisabeth. Alla nickar instämmande. Karin hjälper chefen upp på benen samtidigt som Christin plockar upp telefonen och ringer efter en ambulans. Gunilla säger att hon kan skjutsa honom till akuten i stället. Det går fortare.
När Gunilla släpat med sig chefen ner till bilen så säger Anita att hon inte tänker berätta för någon. Hon är på min sida. Återigen nickar alla instämmande. Det var ju självförsvar.
Skojar du?
Självförsvar? Om jag inte är helt ute och cykla så är det lite väl mycket våld för en sådan sak, "Använd så lite våld som nöden kräver" sitter inne från Lumpen tiden (är inte samma sak men).
Någon med lite bättre juridik bakgrund än mig kan fylla i :e
Nej, slag nummer 1 är misshandel också, eftersom det inte skedde (=hade skett, om detta hänt) i självförsvar, utan som hämnd. Fin historia, övervåld är vackert :)
Det här var lite av ett drömscenario jag satt och funderade på under tiden vi hade personalmöte i dag. Så ja - det är bara påhitt. Men det är förmodligen så här det skulle gå till ifall han verkligen skulle få för sig att slå mig.
Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite...
Sicken djäkla tur att det inte hände på riktigt.
Men förutom att alla medarbetare står på din sida så ser jag situationen som fullt möjlig, om man hade en sådan hjärndöd chef.
Vi har ju alla gränser, och när dessa väl spräcks så tappar man total kontroll och reagerar instinktivt.
Jag har nästan suttit i samma situation med min tidigare chef, men han var smart nog att inte försöka något. Så när jag stog böjd över bordet och vrålade vad jag tyckte och tänkte så satt han bara knäpptyst. Vilket tydligen var tillräckligt för mig för att återfå kontroll över min hjärna, och bli fullständigt förtvivlad efter. Man har verkligen minimal kontroll.
Aja, våld är aldrig bra, men det kan vara lite skönt.
Egentligen måste man säga att det var tur att detta inte inträffade.
Frågan sedan är väl om vi skall sympatisera med uppdiktade händelser eller att något är ...
Jag tror att många här på wF trodde på detta!
Varför skall det vara så?
