Och då menar jag inte musiken utan jag tänker egentligen främst på låttexterna. Hur kommer det sig att man (eller är det bara jag?) uppskattar deppiga låtar så ofantligt mycket mer än de glada, positiva? Är det för att man(jag) är destruktiv eller vad kan det tänkas vara? Det borde ju enligt mina spontana funderingar vara snarare tvärsom att man borde lockas mer åt den positiva musiken eftersom det får en att må bra, alla vill må bra och det är en så underbar känsla när man verkligen mår toppen, ändå dras man alltid till den depressiva musiken.
Frågan är varför? Ni kanske inte är likadana, berätta! :bire
Hum! För mig sviktar det enormt, ibland är man inne i svackor, och då går det inte att lyssna på "Kom igen Lena" (dåligt exempel!).
Men vissa dagar flyter allting på som aldrig förr, och då är man inte upplagd för deppig musik.
Well, överlag kan jag inte säga att deppig musik -> glad musik, däremot är det förbaskat skönt att det finns ett gott utbud av båda. :)
Är det inte så att vi dväljs i känslan att må dåligt och försöker relatera till vissa texter?
Ibland kan jag känna att, ja men det är så jag känner mig nu....
Och att man ibland tycker om att tycka synd om sig själv??
Nu snackar jag inte om jätte allvarliga saker utan bara lite smådeppigförattdetregnar ledsen.
Jag vet inte, men det är ju som sagt upp och ner. Allt har sin tid.
Musik som uppfattas som deppig eller tung går oftast i moll och är långsam.
Dur är det av naturen mer driv i. Alla riktigt dominantiska ackord (som leder till andra ackord kort sagt) är dur-ackord. Moll-harmonier är mer vilande och trygga. Enligt många, mig inräknat, så är moll mycket vackrare än dur.
Därav så tycker jag t ex att Mozart är oslagbar när han skriver i moll, men allt som oftast tramsig när han skriver i dur. Tyvärr skrev ju karln 99% i dur.
Nu är det ju inte all musik som bygger på moll och dur-klanger iofs, men 99% av vår populärmusik gör det. För att det är lättlyssnat och vi är vana vid det. Av samma anledning som att det mesta dessutom går i 4-takt.
Appråpå Mozart, vad heter den där, typ kändaste symfonin? Står helt still i pallet. ;)
Troligen nån av nr 35-41 som du tänker på. 35 - haffner. 36 - linz. 38 - prag. 41 - jupiter. De andra har nog inga speciella namn. Jag tror inte att mozart själv namngav någon av dem, de bästa fick väl namn i efterhand beroende på var den skrevs eller gavs ut. Jupiter är ju häftig, men nr. 40 i g-moll är såklart bättre, såvida den inte spelas på en mobiltelefon.
r/ jag tror dock inte att jupitersymfonin skrevs på jupiter :stud
Troligen nån av nr 35-41 som du tänker på. 35 - haffner. 36 - linz. 38 - prag. 41 - jupiter. De andra har nog inga speciella namn. Jag tror inte att mozart själv namngav någon av dem, de bästa fick väl namn i efterhand beroende på var den skrevs eller gavs ut. Jupiter är ju häftig, men nr. 40 i g-moll är såklart bättre, såvida den inte spelas på en mobiltelefon.
r/ jag tror dock inte att jupitersymfonin skrevs på jupiter :stud
För mig är det iallafall så att jag tröttnar fortare på glad musik. Det kan vara jättebra de första gångerna, men till slut blir det för förutsägbart för snabbt. Deppig musik är oftast djupare vilket gör att man har lite mer att "gå vilse i" innan man "hittar ut"... (Dåligt ordval? Neeeej då! :OO) :)
För mig är det att deppiga låtar ofta är ganska långsamma, vilket gör att jag har lättare att lyssna på texten. Glada låtar är ofta snabbare och texten har ofta mindre betydelse, det är känslan i musiken som spelar större roll då.
Jag har lättare att identifiera mig med en text än med bara musiken, vilket också gör att jag lyssnar mer intensivt på deppiga låtar, medan glada låtar mest bara sveper förbi.
Så, även om du skriver text och inte musik, så tror jag att det generellt sett är just det som är skillnaden. Deppiga låtar=text och glada låtar=musik/beat
En av få glada låtar som jag inte tröttnar på är "The day that Thatcher dies" med Hefner, men den har ju lite substans. I övrigt håller jag med i de teorier som redan presenterats.
Sorg är mycket mer mångfacetterat än glädje. Har man något större bekymmer är det det som dominerar ens sinnesstämning. Har man inga sådana bekymer känner man glädje. Enkelt. Sorg däremot kan vara av olika grad osv. :)
Men jag måste ändå säga att det finns mycket bra genomtänkt glad musik. Jakob Hellman är en klar favorit. Finns egentligen ingen anledning att lyssna på Kent, Winnerbäck osv. Vi älskar sådan musik eftersom att den tillåter oss att skjuta upp våra problem och fortsätta som vanligt. "Singing the blues".
Jag har hört/läst någonstans att negativa känslor upplevs starkare än positiva känslor. Förmodligen är det därför man blir djupare berörd av deppig musik än av glad.
Lättare å ta till sig negativa känslor känns det som. Det är ju mest elände idag också. Mer negativt än positivt. Då kan man lyssna på t ex Ane Brun.
Ja nu låter jag som en första klassens cyniker :) ...men det är ju lite så
Jag filade på ett svar igår men fick inte tillfälle att skicka iväg det. Jag postar det nu ändå, det kanske finns något att diskutera.
------------------------------
*Jag tröttnar också mycket snabbare på glada låttexter. Är det kanske så att olycka har fler nyanser och att man därför kanske kan relatera till samma låttext på olika sätt? Jag menar, när man är glad så är man glad och det är inte så mycket mer än så.
Ett annat exempel, film. En rolig film går man oftast inte och tänker på medan man kan fundera oändligt mycket på en sorglig film, "om inte", "tänk om" osv. Människor dras till och intresserar sig för olycka? Det låter inte så hälsosamt...
Jag finner det lite underligt att det är eller verkar vara lättare att skriva deppiga texter än positiva och samtidigt få med djupet. Finns det inget djup i lycka på samma sätt som det finns djup i misär och eländighet eller hur kommer det sig att det är så?
Hur sjukt det än må låta så kan man må bättre av att höra att andra mår dåligt. Jag fungerar inte så men jag tog upp ämnet med syrran och hon kom med den infallsvinkeln. Det låter inte så trevligt men så länge det är personer man inte känner, vars texter man läser, spelar det inte så stor roll kanske, kan man tycka. ;)*
------------------
Kan det vara så att det ligger i människans natur att lättare identifiera sig med olycka och sorg? I så fall, är det inte väldigt självdestruktivt? Vi vet ju redan att människan är destruktiv vad gäller sin omgivning och miljö, men även på det emotionella planet? Det var en nyhet för mig, om det nu är så vill säga. Jag filosoferar bara lite smått.
trexter: Jag delar den uppfattningen. Jag läser nämligen gärna mer i ämnet(paragraf #1) så om du har någon bra bok eller känner till annan information, hojta till! Det gäller er andra också för den delen. :)
Häftigt vet jag inte, men det är sannerligen det som skiljer oss riktigt tunga depressionspundare från resten av låtsaspacket. ;)
Sen det här med att sorgsen musik måste gå i långsam takt, det vet jag inte om jag håller med om. Jag lyssnar på tonvis med emo/emohardcore-band som verkligen vet hur man skruvar upp tempot, men samtidigt får en att vilja kasta sig gråtande framför tåget vilken sekund som helst.
För mig handlar musik om att känna, och känner som mest gör jag när jag hör en sorgsen/ledsen/arg eller ångestladdad låt, men det är väl bara jag. Det finns inget bättre än att gräva ner sig bland lakanen och greppa några riktiga mollisar med gitarren en mörk höstdag.
Klara favoriter inom emo-genren för mig är Cold, Thrice, From Autumn to Ashes, Emery, Saddest landscape eller Funeral For a Friend. Där kan man snacka depression. :p
trexter: Jag delar den uppfattningen. Jag läser nämligen gärna mer i ämnet(paragraf #1) så om du har någon bra bok eller känner till annan information, hojta till! Det gäller er andra också för den delen. :)
OT:
Jag har också (ganska nyligen) funderat över huruvida vårt "naturliga tillstånd" är sorg eller glädje. Är glädjen en konstruerad känsla, eller är det tvärtom? Jag anser att man kan tycka det först nämnda, utan att vara pessimist. Huvudsaken är att man ser chans till förbättring.
Jag känner inte till några böcker i ämnet. Det är antagligen en mer filosofisk än psykologisk fråga. Leibnitz, Nietzsche m.fl. kan nog läsas med fördel för att få olika infallsvinklar.
Sorg och glädje är en del av livet. När jag är deppig är jag i större behov av referenser än när jag är glad. Bra texter, där jag kan känna att jag inte är ensam om att känna som jag gör, berör djupt och får mening. En text som handlar om att plocka körsbär i någons trädgård berör mig inte alltför mycket...
281 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
