Vet att man kan bli "blind" på om man kör nerför en backe.
Har en bekant som körde bus i norge, hans passagerare blev en smula panikslagna när dom hörde och märkte hur han gasade järnet i en lång nerförsbacke, som han trodde var en vanlig raka. :L
8 svar · 1 269 visningar · startad av bassebhu
Jag hörde att man tappar begrepp om hur högt upp man befinner sig när man passerar 40-metersgränsen. Är det någon här som vet om det stämmer?
En annan sak jag hörde var att om man står precis på tak-kanten av ett högt hus och blundar några minuter och sedan öppnar ögonon så faller man "automatiskt" rätt ut. Det måste väl ändå vara en myt?
Vet att man kan bli "blind" på om man kör nerför en backe.
Har en bekant som körde bus i norge, hans passagerare blev en smula panikslagna när dom hörde och märkte hur han gasade järnet i en lång nerförsbacke, som han trodde var en vanlig raka. :L
Det stämmer nog, för jag har stått på väldigt höga höjder ibland och det känns liksom knappt verkligt nästan. T ex när jag stod högst upp i en skorsten på ett värmeverk, ca 140 meter eller så var det. Tog detta foto t ex, det ser rätt högt ut va? :) Man hade kanten ungefär vid midjan då, så det gick att luta sig över kanten och titta ner längs med skorstenen också, det kändes rätt högt...
Re: Hur höga höjder upplevs
bassebhu skrev:
Jag hörde att man tappar begrepp om hur högt upp man befinner sig när man passerar 40-metersgränsen. Är det någon här som vet om det stämmer?
Det beror väl på vad man menar med att "tappa begreppet". Jag kan tänka mig att det blir svårare att bedömma exakt hur många meter upp man befinner sig, då ögonens paralax-skillnader blir för små för en relevant avståndsbedömning. Men helt klart fattar man ju att det är en massa meter ner till marken.
bassebhu skrev:
En annan sak jag hörde var att om man står precis på tak-kanten av ett högt hus och blundar några minuter och sedan öppnar ögonon så faller man "automatiskt" rätt ut. Det måste väl ändå vara en myt?
Det är säkert högst individuellt. Folk reagerar så olika på höjder. Men sker det, beror det i så fall på att man själv har lutat sig ut (kanske beroende på någon irrationell panikreaktion), och alltså inte på någon egentlig automatik. Att påstå att det måste ske, betraktar jag som en myt.
Jo, exakt. Jag fattade aldrig heller om det var att det är svårare att bedöma exakta avståndet ju högre upp man kommer. Det låter ju logiskt, men samtidigt så bör man se skillnad på 40 meter och 140 meter. Men om det var så att höjdrädslan försvinner för de flesta över 40 meter så är det ju häftigt. Alltså att om man kollar ner från 40 meter eller 140 meter så spelar det ingen roll. Det är som att kolla ut i ett landskap från ett berg.
Fast det är väl stor skillnad att kolla ut och kolla ner om man står vid en kant.
bassebhu skrev:
Fast det är väl stor skillnad att kolla ut och kolla ner om man står vid en kant.
Jotack, det märks om man åker exempelvis Fritt Fall (eller vad den nu heter på Grönan)... Tittar man rakt fram har man världens utsikt över Stockholm, men tittar man ner förbi sina dinglande fötter (eftersom det inte finns nån fotplatta) blir det en helt annan femma... :e
bassebhu skrev:
Men om det var så att höjdrädslan försvinner för de flesta över 40 meter så är det ju häftigt.
Just detta kan vi direkt avfärda. Jag har själv varit vid stup där det är flera hundratals meter ner till marken. Det suger rätt bra i magen. Däremot tycker jag svindeln påverkas av eventuella staket som kan finnas. Är det ett ordentligt staket som hindrar en från att falla, bekymrar man sig inte heller över höjden.
eifeltornet har jag varit upp i 2ggr.
Första gången hiss upp/ner
Andra hiss upp gick/sprang ner.
Högst upp känns det inte farligt att titta, men efter ett tags springande så blir man rätt trött samt att det är ju galler i golv, "tak" & väggar. Man blir yr, måste fokusera på nån byggnad som finns långt borta, paris har ju inte så höga byggnader.... när man kom längre ner o skulle fokusera kom suget i magen. dock kan jag inte säga vilken höjd det var på ungefär.
Men för övrigt är jag höjdrädd som tusan, gillar inte att stå på en stege eller inte ens en stol o byta glödlampa om jag inte får hålla i mig i något.
Jag vågar påstå att höjdrädslan avtar när man passerar en viss gräns. Detta bygger jag på erfarenheter av balongfärder. När balongen stiger upplever man ett visst sug i magen. Detta avtar dock när balongen stigit en bra bit. Höjdrädslan återkommer dock när man åter närmar sig marken vid landningen.
Jag skall väl inte påstå att det fungerar så för alla människor men för mig är det i vilket fall så :)