Fin!
Frågan#1
Okey, nu har pennan varit framme igen. Fånigt värre, men det symboliserar ett slut på en era. Vänner & bekanta har rådit mig att komma tillbaks till min kreativa period, då jag varit i stort sett konstnärligt död de senaste månaderna. Jag sa till mig själv att jag skulle sluta fylla bok efter bok, pärm till pärm, fulla med texter och bilder som ingen annan än jag själv läser ändå. Men varje gång jag sätter mig ner och får skriva av mig, så finner jag en liten stund då alla problem på något skönt sätt flödar genom min kropp, ut genom mitt skrivdon och ner på pappret. Boken blir som mitt eget porträtt av Dorian Gray; som liksom den berömda tavlan tar över mina bekymmer.
Nåväl, här är något jag satt och krafsade på igår. :)
Where did you go
I don't know you anymore
I try to understand, but my mind is to afraid
What went wrong
I don't feel like before
The distance from you is the price I have paid
One call away know
In somebody elses arms
Suddenly black is white and right is wrong
One time in our lives
We made it worth tears
Suddenly all I do is mourn all day long
Time heals they say
But I only want you back
For all things in me reminds me of your face
Time will take it away
Though time is what I lack
Please come and rescue me from this awful maze
Live on and cut the rope
I can't take this anymore
Too long have my trust been thrown away
Love can't make he hope
That's why I close the door
You wanted me to go and now I say;
You lost me, just like winter lost the rose
I leave you know, with this pitiful prose.
Ibland måste man damma av sig själv och tänka logiskt, istället för att kapsla in sig i en värld där det destruktiva tänkandet tar överhand.
