Först vill jag säga, jävla grus som aldrig kommer bort från vägarna. Man bara halkar.
Ok, idag när jag och min lillasyster spelade fotboll på gatan lyckades först jag och sen min syster att ramla på gruset. Hon fick ett litet skrapsår på benet och jag, som vanligt, sa direkt att, "nej, det är ingen fara. Fortsätt spela så glömmer du det." Och se, gråten försvann och mungiporna gick upp igen.
Jag har ofta tänkt på detta. Det är lustigt hur barn reagerar. Jag har en vana att alltid säga saker i stil med "det är ingen fara..." när någon annan förolyckar sig (ofta min syster), och ja, bara man säger det så blir det bra efter ett tag. Men här kommer det konstiga. Om en vuxen, förälder skulle vara den närmast olyckan, jadå skulle det gråtas floder och trösten skulle komma fortare än anat. Det skulle göra så ont så ont, och "fotbollsmatchen" skulle bli avbruten.
Först vill jag säga, jävla grus som aldrig kommer bort från vägarna. Man bara halkar.
Medhåll.
Lofberg skrev:
Ok, idag när jag och min lillasyster spelade fotboll på gatan lyckades först jag och sen min syster att ramla på gruset. Hon fick ett litet skrapsår på benet och jag, som vanligt, sa direkt att, "nej, det är ingen fara. Fortsätt spela så glömmer du det." Och se, gråten försvann och mungiporna gick upp igen.
Jag har ofta tänkt på detta. Det är lustigt hur barn reagerar. Jag har en vana att alltid säga saker i stil med "det är ingen fara..." när någon annan förolyckar sig (ofta min syster), och ja, bara man säger det så blir det bra efter ett tag. Men här kommer det konstiga. Om en vuxen, förälder skulle vara den närmast olyckan, jadå skulle det gråtas floder och trösten skulle komma fortare än anat. Det skulle göra så ont så ont, och "fotbollsmatchen" skulle bli avbruten.
