*harkel*
Nu, gummor och gossar blir det föreläsning.
Fullständiga arbetet finns här
Fastän detta är OT, så skriver jag in det, eftersom att det kommit på tal:
...Detta förutsätter ju att evolutionen ägt rum, att darwinismen stämmer. Jag skall, istället för att börja argument om varför evolutions teorierna är felaktiga (kanske i något kommande arbete kan jag ta upp varför jag tycker de är felaktiga, men i denna rapport ska jag bara koncentrera mig på annat), göra en lite mer djupdykning till vart allt började, d.v.s., livets uppkomst.
Det finns en skara, kanske växande, jag vet inte, evolutionister som tror att livet kom hit från rymden på meteoriter eller liknande, men den gruppen tänker jag nu inte bry mig om, utan argumentera emot den allmänna uppfattningen om livets uppkomst.
De flesta evolutionister tror dock än på att livet började på jorden. Lägg märket till att de tror det. De har ingen möjlighet att bevisa, att de verkligen skedde på det sätt, som de antar. Idag finns det ju sätt att, i ett laboratorium , framställa den sortens klimat som man tror fanns på ”ur jorden”. Och t.o.m. skapa organismer på detta sättet, och detta får ju många att tro, att detta skulle bevisa, att livet började genom en tillfällig förening av kemikalier. Att livet uppstod av en slump.
Men det experiment som de utför på labben bevisar ju egentligen motsatsen, det visar ju att det krävs skicklighet, kunskaper och intelligens för att frambringa liv ur material, som inte har liv. Ty utan vetenskapsmannen som skötte allting hade detta experiment säkert misslyckats. Det räcker inte med att ta enkla molekyler, blanda dem, och förvänta sig att liv skall uppstå.
Läran om kemisk evolution innebär, att vanliga kemiska ämnen förenades och blev den första levande molekyl, dvs. en som kunde reproducera sig själv, en molekyl lik DNA. Denna tanke grundas på två enkla fakta. För det första består levande molekyler, t.ex. DNA och proteiner, av exakt samma slags atomer som icke levande molekyler. De innehåller atomer av syre, väte, kol, svavel osv., som är precis likadan, som de atomer man finner i vatten, metan och andra enkla ämnen. I livets molekyler finns inga atomer, som inte finns i icke levande material, som t.ex. stenar. Livets molekyler är olika andra molekyler, endast därför att deras atomer hänger samman på ett visst sätt och därför att de normalt endast kan åstadkommas av levande organismer.
Det andra enkla faktum, som den kemiska evolutionsteorin grundar sig på är, att små molekyler under lämpliga omständigheter kan fås att förena sig till stora, mer komplicerade molekyler. Hela plastindustrin är grundad på detta faktum. T.ex. polyeten, en vanlig plast, framställs genom att man förenar tusentals små etylenmolekyler i en enda gigantisk kedja.
Därför påstår evolutionister, att det är helt möjligt, att små molekyler, som metan (CH4), vatten (H2O), ammoniak (NH3) och väte (H2), förenades och blev större molekyler, och att dessa i sin tur förenades till en molekyl, som kunde börja leva.
Den tidiga atmosfären
De små molekyler som ovan nämnts, kan ha funnits i luften eller atmosfären på jorden, när den blev till. Vår luft består ju nästan helt av kväve och syre, och små mängder koldioxid och andra gaser. Det är helt säkert att livet inte kan ha utvecklats om jorden alltid haft syre i sin atmosfär, såsom den har idag. Det beror på att syre bryter ner stora molekyler. Syre skulle ha förstört stora molekyler, långt innan de nådde livets stadium. Därför säger vetenskapsmännen att det inte har funnits syre på jorden i början, utan att syret producerats av gröna växter. Och att dessa små organismer som från början inte kunde leva med syra, utvecklades till organismer som måste leva med syra. Det är ju inte omöjligt, men det tycks ganska osannolikt. Och det om jordens atmosfär, kan ju vara riktigt, det med. Men det kan även vara oriktigt, det kan vi inte veta.
Solen, soppan och blixten
Enligt evolutionsteorin började de små molekylerna förena sig till större uppe i luften. Blixtar eller solstrålar påverkade molekyler av metan, vatten, ammoniak och koldioxid, så att de förenade sig till större organiska molekyler.(En organisk molekyl är en molekyl som innehållet kol). Det stämmer, i och för sig, att man med hjälp av en gnista kan åstadkomma bindningar mellan små molekyler så att de blir större. Samma effekt får man om man byter ut gnistan mot ultraviolett strålning. Denna procedur går man igenom ofta i labb, och kan på detta sätt skapa bl.a. formaldehyd, ättiksyra, glycin etc.. Men, man får heller inte glömma att dessa molekyler, trots att de är större när de är ihop inte är ens i närheten så stora som de molekyler som finns i liv, t.ex. proteiner och nukleinsyror.
Och om dessa nya molekyler, livsmolekyler, hade stannat uppe i atmosfären på ur-jorden, så skulle de snart ha brutits ner igen av samma energi, som först gjorde att de bildades, t.ex. av ultraviolett ljus från solen. Därför, säger man, måste de ha sköljts ner av regn till jorden, där de samlades i floder, dammar och sjöar. Under milliontals år, säger teorin om kemisk evolution, ökades antalet organiska molekyler alltmer i vattnet på jorden, till dess att de bildade en ’soppa’ eller koncentrerad blandning av organiska molekyler i vatten. Denna soppa kan ha blivit mycket tjock eller koncentrerad i dammar, som tidvattnet gav upphov till, och som delvis torkade ut i solen.
Låt oss vara helt på det klara med att det inte finns något som helst bevis för att en sådan soppa någonsin existerat. Det är något som skulle ha kunnat bli till, om omständigheterna varit precis rätta.
I ett senare utvecklingsskede, påstår man, blandade sig de organiska molekylerna inte särskilt lätt med vatten (precis som olja och vatten inte blandar sig). Men för att soppan alls skulle bildas och hålla sig i milliontals år, måste de organiska molekylerna ha blandat sig tillräckligt lätt med vatten för att föras ner av regndroppar och inte komma bort, när vattnet flöt över klippor och filtrerades genom marken. Så teorin säger egentligen att när det passar sig, så blandar sig molekylerna med vatten, och när det inte passar teorin sig så skiljer molekylerna sig från vatten.
De sista stegen till liv
Innan livet för dessa molekyler var ett faktum måste ytterligare två viktiga steg ha tagits. Först måste denna vår ’soppa’ börjat länka ihop sig så att den bildar de riktigt stora molekylerna, som finns i levande organismer. Jag kan inte här förklara den komplicerade procedur som sammanlänkning innebär, men tre nyckel saker måste ske innan sammanlänkning kan hända.
För det första måste det naturligtvis ha funnits de rätta molekylerna, och rätt mängd av dem. För det andra kan sammanlänkning till riktigt stora molekyler, såsom DNA och proteiner, inte ske i vatten, om det inte finns några mycket speciella molekyler, s.k. katalysatorer, som motverkar vattnets inverkan. Och för det tredje kommer nu den största svårigheten: Hur de organiska molekylerna sammanlänkades i den speciella ordning, som behövs i levande molekyler. Vi vet ju att aminosyror måste förenas på ett ganska speciellt sätt för att bli verkliga proteiner. Vilken ordning som helst duger inte. Men i en blandning av aminosyror skulle sammanlänkningen ske nästan slumpartat. Vi vet att ordningen mellan enheterna i DNA är mycket betydelsefull, men det finns ingen kemisk orsak till att ordningen skulle bli av ett slag och inte av ett annat.
Evolutionisterna har inget – i alla fall inte vad jag hittat än – lösning på detta problem. Somliga evolutionister antar, att t.ex. lera, som har en ordnad kristallstruktur, skulle kunnat fungera som form och åstadkommit, att molekylerna lättare sammanlänkades på rätt sätt. Men detta är verkligen svårt att tro. Lerkristaller har nämligen ett mycket enkelt mönster. De innehåller inte tillräckligt information för att kunna visa aminosyrorna, hur de skulle länka ihop sig till ett protein. Att ge den uppgiften till lerkristaller skulle vara som att du skulle be mig skriva denna uppsatts med ord som endast får bestå av två till tre bokstäver.
Jag sa att två steg var tvungna att tas innan liv skulle uppstå ur vår ursoppa. Om vi antar att den förra punkten, ordnandet av aminosyrorna på något sätt klarats av så kan vi gå vidare till nästa svåra sak, nämligen uppkomsten av den första levande cellen.
Inte ens enskilda molekyler av protein eller DNA är nämligen levande varelser. Även dessa livsmolekyler måste arrangeras, organsieras, på ett särskilt sätt i en eller flera celler. (Viruspartiklar inte inräknat, eftersom de kan bara föröka sig, när de befinner sig inne i levande celler, alla verkliga livsformer består av celler, om än bara encelliga.)
Därför måste evolutionisterna förklara, inte bara hur livsmolekylerna blev till, utan också hur de sammanfördes och bildade en cell. Här är några av de idéer som förts fram för att förklara, hur de första cellerna blev till, helt av en slump naturligtvis!