Ett ord som verkar fullständigt försvunnet ur folks sinnen är ordet solidaritet, men även själva handlingen.
Jag ser solidaritet som att jag försöker göra en insats som kanske inte gynnar mig själv, men som förhoppningsvis gynnar andra som kan ha det sämre ställt än vad jag har det (och ibland gynnar det folk som har det bättre, och ve och fasa, ibland kanske det inte gynnar någon, men man försökte iallfall).
Det är så horribelt mycket egoism i dag, särskilt nu när det är val. Egosim och missunsamhet i mängder. Allt handlar bara om att jag jag jag jag jag skall få lägre skatt och bättre villkor. Vad hände med personliga uppoffringar för att hjälpa andra? Allt snack om Frihet och människans rätt attt själv få välja känns mer och mer som ett mantra för att stänga ute samvetet som kanske säger att man borde hjälpa andra, inte bara sparka ut dem på gatan och trycka en femhundring i näven på dem och säga "Vassego, välj själv nu, du e fri" och sen slå igen dörren och sluta bry sig. De har ju sin frihet.
Men det kanske bara är jag som tycker så... är solidariteten död?
Solidaritet är väl en sak som är upp till var och en, behöver du storebror staten för att kunna vara solidarisk? för det är det som blir innebörden av vad du skriver.
Sovjetstatsmentalitet har vi väl haft nog av i det här landet?
Kalla mig galen, men staten är på ett sätt vårt samlade organiserade samvete. Och en förebild för alla oss som tvekar och inte riktigt vet.
Om inte staten skall visa solidaritet, vart är vi då på väg?
Personligen anser jag det långt mycket viktigare att staten tar ett ansvar för solidaritet i världen och hemma, än att du gör det. Missförstå mig inte nu, det är mycket viktigt att även var och en visar solidaritet men staten kan göra det på en så enomrt mycket större skala.
Naturligtvis är det inte statens ansvar att se till att vi visar solidaritet. Det är varje enskild individs ansvar.
Det som jag tycker är mest skrämmande i dagens samhälle är det jag uppfattar är en grundinställning hos majoriteten - självklart ska vi höja skatterna så att vård, omsorg, skola m.m. blir bättre, så länge jag får ut mina bidrag.
Det är ett av skälen till att jag anser att vi ska minska bidragsberoendet. Varje enskild människa ska ha valet att jobba sig till en god position, men de som inte vill ska inte heller få leva på andra, som det är idag. Svensken i gemen, är bortskämd.
Det som jag tycker är mest skrämmande i dagens samhälle är det jag uppfattar är en grundinställning hos majoriteten - självklart ska vi höja skatterna så att vård, omsorg, skola m.m. blir bättre, så länge jag får ut mina bidrag.
Jag tycker inställningen börjar vara att man inte ens vill vara med och hjälpa till längre.
Jo det kan jag delvis hålla med om, men samtidigt om man tittar på de undersökningar som görs och har gjorts relativt nyligen så är en majoritet av svenska folket för att höja skatten bara det "går till rätt områden"... :OO
Satt faktiskt och skrattade år ditt inlägg! Jag satt precis med ett gäng vänner och diskuterade den här frågan. Alla hade olika områden som var rätt :)
Men skall man höja skatten så vill man ju gärna ha lite inblick i till vad pengarna skall gå till! Så att det inte mer eller mindre bara försvinner till annat på vägen, som exempelvis trafiksskatten!
Jo det kan jag delvis hålla med om, men samtidigt om man tittar på de undersökningar som görs och har gjorts relativt nyligen så är en majoritet av svenska folket för att höja skatten bara det "går till rätt områden"... :OO
Förklaringen till det skrev Ulf Nilsson ganska bra om i en ledare i tidningen Metro häromdagen, nämligen det faktumet att inte mindre än 63 (?) % av befolkningen antingen har anställning i den ofantliga sektorn eller lever på bidrag, var lägger dessa människor sina röster? självklart på det parti som lovar att satsa mer pengar på den ofantliga sektorn (=skattehöjningar) och högre bidrag (=fler skattehöjningar), en ond cirkel som inte låter sig brytas i första taget, om någonsin.
