Molp skrev:
-
Exakt vad innebär socialism och varför är det så dåligt? Vilka är de enskilda rättigheterna som påstås tas bort om socialism skulle råda fullt ut?
-
Vad exakt är skillnaden på socialism och kommunism?
-
Vad finns det för fördelar med att privatisera? Är de fler än nackdelarna? Vad tycker ni borde vara privat resp. i statlig ägo?
Svar till Molp:
- Socialism kan nog knappast definieras som "dåligt" eller "bra".
Socialism är då folket, eller arbetarna, strävar efter att ta makten över samhället och gagna sina syften. Med "folket", eller "arbetarna", menar jag de som arbetar och producerar - de som får en lön, inte alls särskilt avvikande från genomsnittet.
Om makten tillfaller folket, eller arbetarna, så minskar makten för kapitalisterna. Med "kapitalisterna" menar jag de som gör stor profit på andras arbete, och de som i dag äger och kontrollerar större delen av samhället, exempelvis företagen där vi arbetar eller butikerna som vi köper maten i.
Socialism är ett så vitt begrepp att det knappast finns någon förklaring på vad det exakt är, eftersom det är ingenting exakt, det är en mängd tankar och idéer om allt möjligt. Någonting som dock är utmärkande för socialismen är kollektivismen.
- Socialism betecknar allting ifrån, låt oss säga individuell anarkism till auktoritär kommunism. Det är alltså väldigt mycket som ryms in där. Socialismen är på något vis grundtanken. En person som säger sig vara kommunist är således också socialist, och en person som utger sig för att vara anarkist är naturligtvis också socialist.
Kommunism är i dag antingen beteckningen på det lite smått utopiska tillståndet ett samhälle kan nå med socialistisk förberedning. Det kan även betyda mer auktoritär socialism, exempelvis stalinism eller marxism-leninism. På 1800-talet var kommunism det mer praktiska, det som verkligen samlade folket och arbetarna till strejker, eller till och med revolutioner. Socialism var i stället det mer teoretiska, att med vetenskapliga metoder förstå sig på samhället.
Kommunismen i praktiken då den är uppnådd, är då ingen stat existerar, då man går efter principen "av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov". Felaktigt nog har kommunismen ändå förknippats med statlig kontroll, gärna även totalitär sådan - som i föredetta Sovjetunionen.
I den auktoritära socialismen kan staten ses som ett verktyg, ett verktyg för att säkra socialismens och folkets makt, och på sikt, konstigt och omöjligt nog, avskaffa staten. Antingen är den, åtminstone till en början revolutionär, som den var i gamla Sovjetunionen (där alltså makten över staten togs med hjälp av en revolution eller någonsorts statskupp med efterföljande inbördeskrig). Eller så är den reformistisk, som exempelvis socialdemokratin: där samhället förbättas även fast samhället till stor del kontrolleras av kapitalisterna och (den borgerliga) statens, uppenbara begränsningar.
Den frihetliga socialismen ser statens, kapitalets och alla andra maktkoncentrationers avskaffande som en absolut nödvändighet, alltså är den revolutionär, men kan likväl vara ytterst reformistisk.
- Nackdelen med att privatisera är att vi överlåter kontrollen av exempelvis sådant som sjukhus och skolor till privat ägo, visserligen kontrollerat av staten. Med privat ägo menas det att en privatperson, eller ett fåtal privatpersoner med en jävla massa aktier, äger sådant som berör väldigt många människor. Om fåtalet styr och ställer så är det inte demokrati det handlar om, då är det någon sorts diktatur - fast där makthavarna inte har kontrollen över staten eller militärmakten, utan över våra fabriker, kontor, skolor, sjukhus, transportmedel etcetera. Om en stat har makten över allt detta så är det illa nog, men en stat har vi alla fall möjlighet att påverka med exempelvis val, och ha insyn i tackvare grundläggande demokratiska rättigheter. När det kommer till den nästintill, heliga privategendomen så är det mycket hysch-hysch och väldigt lite insyn och demokrati.
Fördelen med privatiseringar är att försäljningen av allmän egendom ger mycket klirr i statskassan och att tillväxten på kort sikt ökar, vilket i regel följs av en nedgång; då fåtalet rika blir allt färre, och då massorna med fattiga blir alltfler.