Ja alla arbetslösa har väl rätt till bidrag men man måste ju jobba för att få bidrag oxå. Det går ju inte att bara gå och inte göra nått. Skulle man ha problem med t.ex alkohol som många hemlösa har så gäller det att man försöker ta i tur med sina problem för att få bidrag.
Sen finns det val nagra som inte ar "till for" att jobba som normala manniskor. De kan helt enkelt inte passa tider och umgas med andra, aven om folk skulle dra dem till en arbetsplats.
Om man inte kan passa tider och umgås med människor på den nivån som krävs för att kunna jobba överhuvudtaget har man antagligen psykiska problem och behöver hjälp.
Det är många med psykiska problem som inte får den hjälp de behöver, och då är steget inte långt att hamna på gatan till slut.
Med detta vill jag alltså inte påstå att alla hemlösa har psykiska problem, innan någon anmärker på detta. Bara att det kan vara en orsak bland många.
Såvitt jag minns var det en psykiatrireform för några år sedan då en massa patienter släpptes ut trots att de var sjuka. I de fallen ligger väl en del av problemet i att de kanske inte söker hjälp. Men en del av dem är nog direkt olämpliga att ha i vanliga hyreshus, speciellt om sjukdomen yttrar sig i mycket störande och våldsamt beteende.
Det framkom ju i nån utredning för inte så länge sedan att det antalet hemlösa ökade rejält när psykreformen gick igenom. Mao så hamnade många av de som institutionerats på gatan :(
Mao så hamnade många av de som institutionerats på gatan
Jepp, en del var så institutionaliserade att de hade svårt att släppa taget, jag läste en artikel om psykiskt sjuka som "befriats" av psykreformen men som bosatt sig i kulverterna under Beckombergas sjukhus. Tragiskt.
Innan 1994-95 så såg man aldrig några uteliggare/tiggare i Stockholm, på sin höjd en och annan alkis och de vanliga pundarna vid plattan, men sen så rasslade det till och nu finns det ett stadig klientel av uteliggare främst runt Centralstationen. Jag är relativt säker på att det är tack vare den kära psykreformen.
Jag undrar vad vitsen var med reformen egentligen? Att spara pengar eller ge folk tillbaka deras värdighet? Båda alternativen tycks ha falerat ganska duktigt.
Det är klart att både arbetslösa såväl som hemlösa har rätt till bistånd.
Oftast villkorat av biståndsgivarna med någon form av motprestation från mottagaren.
Där kan dock ömsesidigt samförstånd om villkor fallera och resultera i ett socialt utanförskap,
vars konsekvens vi bl.a. kan se på den ökande skaran hemlösa/uteliggare.
En orsak till "befrielse" psykreformen, var då, en konsekvens av "svångremspolitiken".
Att den då förda politiken fortfarande verkar stå som devis för många nutida biståndsgivare,
påvisar det människoförnedrande och tydligt misslyckade resultat som bl.a. sgtpepper påpekar.
Problemet är nog att dom inte VILL ha den hjälp dom behöver.
I de fallen ligger väl en del av problemet i att de kanske inte söker hjälp.
Jag undrar vad ni har för erfarenheter av psykiskt sjuka och den vård som dessa omfattas av? Det verkar som ni lägger ansvaret på den sjuke?
När det gäller psykiatrireformen genomfördes den av flera skäl, varav ekonomi var ett av skälen. Det var aldrig tänkt att patienterna skulle kastas ut på gatan, men trots detta fanns det ingen plan för hur man skulle klara av att vårda dem i hemmiljö. Detta för att ansvaret för patienterna fördes över till socialtjänsten, som väl knappast kan förväntas ha de kunskaper som är nödvändiga för att ta hand om dessa människor.
Att utkräva en motprestation av psykiskt funktionshindrade för att de skall få den hjälp och det biståd de behöver är i min mening en kallsinning inställning som endast påvisar en oerhörd brist på kunskap i ämnet.
Från debattartikeln "Återupprätta mentalsjukhusen"
av psykiatern Markus Heilig på DN Debatt 99-10-11:
En mera begränsad grupp patienter med kroniska psykoser, bipolär sjukdom, behandlingsrefraktär depressions- och ångestsjukdom och/eller svåra beroendetillstånd har ett mång-årigt, ofta livslångt vårdbehov, utvecklar svåra sociala komplikationer och är under många sjukdomsfaser så funktionsnedsatta att de ej kan förväntas söka, eller ibland ens vilja tillgodogöra sig, vård.
Både medicinskt och etiskt borde ansvaret för dessa svårast sjuka självklart och odelat åligga den specialitet där diagnos- och behandlingskunskapen finns, det vill säga psykiatrin. För att fungera måste omhändertagandet ske på ett integrerat sätt och utan konstlade avgränsningar i tiden.
Från samma debattartikel:
Även inom denna svårare sjuka grupp kan många på sikt återgå till ett liv i samhället, eventuellt med fortsatta stödinsatser. Detta är då naturligtvis det önskvärda, och ska helhjärtat understödjas.
citat:
--------------------------------------------------------------------------------
I de fallen ligger väl en del av problemet i att de kanske inte söker hjälp.
--------------------------------------------------------------------------------
Jag undrar vad ni har för erfarenheter av psykiskt sjuka och den vård som dessa omfattas av? Det verkar som ni lägger ansvaret på den sjuke?
Jag kan svara för min egen del att jag lägger inte ansvaret på den psykiskt sjuke. Skälet till att jag tog upp den där psykiatrireformen var att jag trodde att vissa av dem som släpptes ut, antagligen skulle ha mått bättre av att stanna i klinikerna. Jag anser att deras behov av vård bevisas av att de inte klarar att söka sig hjälp på egen hand. Men det kan ju inte de själva ansvara för, och det påstod jag inte heller.
->UlfT
Jag vet att jag ibland överreagerar i den här frågan. Ber om ursäkt då jag verkar ha gjort så i detta fallet gällande ditt uttalande. Det verkar ju som vi har samma inställning till frågan.
Ursäkten gäller även Nicrosoft om jag feltolkat dig med. Resten av mitt inlägg står jag dock för till 100%.
262 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.86ec41c2