Jag postar ett inlägg jag skrivit tidigare (men inte här):
En lektion om Publice service
Public-service radio och TV i Sverige är liksom i t ex Frankrike och England, en avgiftsfinansierad verksamhet. Radion innehåller fem rikskanaler, varav en digital, samt 25 lokalkanaler. TVn har 3
rikskanaler, varav en digital som finanseras med särskild avgift. De övriga radio och TV-kanalerna betalas alltså med det som i dagligt tal kallas tv-licensen. Så har det varit sedan Sveriges Radio startade l925.
I alla länder där man släppt public-service radions och TVns sändningsmonopol och tillåtit reklamfinasierad radio/tv att etablera sig (dvs i alla europeiska länder) så har politikerna varit ense om att behålla public service. Detta för att i marknadsekonomins och demokratins intressen skapa en hälsosam konkurrens och motvikt till de renodlade kapitalistiska intressen som idag härskar över de kommersiella etermedierna.
I stället för att som kommersiella kanaler ensidigt vända sig till särskilda konsumentgrupper (tex ungdomar med intresse för popmusik, eller naturintresserade utan intresse för nyheter) så har public service-företagen ett tvingande uppdrag av riksdagen/parlamentet, dvs vårt högsta beslutande demokratiska organ, att se till att alla boende i Sverige får nyheter, information, underhållning och upplevelser. Något sådant tvång ligger inte på de kommersiella etermedierna. Undantaget är TV 4, som för att få tillstånd att sända i det utbyggda marknätet i Sverige, tvingats att ha vissa public service uppdrag i sitt utbud (t ex av nyheter, kultur, samhällsprogram) samt följa vissa regler när det gäller reklaminslagen. Att TV 4 accepterat reglerna är förståeligt. Genom marknätet kan alla boende i landet nås - även de som inte har kabel och parabol. Man når helt enkelt en större publik.
Så oavsett om vad man anser om kvaliten i public service eller i kommersiella kanaler, så skulle det vara väsentligt mycket sämre med enbart kommersiella kanaler. För oss som är intresserade av mer än ungdomspop och naturupplevelser och gärna vill slippa öda vår tid till ständigt zippande för att hitta nåt matnyttigt, för oss är public service en oas - och en plats där vi får ett sparsmakat urval. Av proffs, som dessutom inte behöver titta på annonsintäckterna innan dom bestämmer sig för vad dom ska sända.
Det är naivt att tro att dom kommersiella kanalerna skulle kunna ersätta public service. Deras ägare har en enda ambition och det är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Dom anställer folk som kan göra det bäst. Public service har ett uppdrag i demokratins tjänst och
uppdragsgivaren är dom miljoner som betalar avgifterna.
Betala avgifterna över skattsedeln då eftersom public service ändå kontrolleras av riksdan? Ja nu är det så att politikerna i riksdan bara drar upp riktlinjerna för villkoren. Dom får inte lägga sig i den löpande programverksamheten, som Stenbeck och hans ägarkolleger kan. Ingen politiker kan komma och säga att dom vill stoppa ett program eller inslag. Sveriges Television och Sveriges Radio är två självständiga bolag som har ett avtal med staten/riksdagen om att under en viss tid - oftast fem år - sända public service. Det innebär att dom får ta pengar ur Rundradiofonden där avgifterna samlas in. Men riksdagen bestämmer hur mycket dom får ta. Dom två bolagen ägs faktiskt inte av staten utan av de stora folkrörelserna i Sverige - de centrala facken, arbetsgivarorganisationerna, framförallt inom tidningsbranschen, jordbrukarrörelse osv. Det innebär att jag och Stenbeck har lika stort inflytande över svensk public service, och att jag har större inflytande än Murdock som inte bor i landet.
------------------
/Petra
Veni, Vedi, Visa – Jag kom, jag såg, jag handlade
[Redigerat av CyberPet den 21 sep 2000]