Ja, vad är egentligen "utanförskap"? Är det vad alliansen talar om (arbetslöshet, att vara sjuk), eller är det något annat?
Med anledning av den senaste skolmassakern i USA, säger psykiatrikern Ulf Åsgård att dessa och liknande händelser ofta bottnar i djupt utanförskap och en stor frustration över samhället. Det får mig att undra varför någon får denna frustration, är det för att man är arbetslös eller sjuk eller är det för att "samhället" inte anses "ställa upp" för en?
Jag tror på det senare, vilket gör att jag inte tror att alliansens politik kommer att minska på det verkliga "utanförskapet" utan istället fördjupa det för dom som är utsatta. Detta eftersom det drabbar dom svagaste i samhället, oavsett dom är arbetslösa eller inte, oavsett dom är sjuka eller inte.
De ökande sociala skillnaderna och bristande samhörighet som många känner, det är det som orsakar "utanförskapet". Man kan ju faktiskt uppleva brist på samhörighet även om man har ett jobb, det visar våldsdåd som utförts av tidigare ostraffade människor med "normala" jobb.
Jag tror inte att det är "samhällets" direkta plikt att "ta hand" om den aspekten. Men genom byråkrati blir det inte lättare för folk och då speciellt de utsatta.. är man redan på glid lär den sista "knuffen" komma från den bristande humaniteten i samhället. Jag ser utanförskap mer som baksidan av den så präktiga västerländska kulturen! Vem fan kan säga att det är rätt att överge våra gamla och sjuka släktingar/vänner/grannar m.m till sitt egna öde? Vem fan vill sluta sina dagar i ensamhet och på sin höjd få ett julkort från barnbarnen? Vem fan vill höra att man inte duger till nåt annat än att vara en belastning?
Inte jag ivf. Och jag har väldigt svårt att tro att någon annan vill det heller - egentligen.
Men, det är du och jag som skapar detta - inte samhället som institution eller politikerna.
Jag tror inte att det är "samhällets" direkta plikt att "ta hand" om den aspekten. Men genom byråkrati blir det inte lättare för folk och då speciellt de utsatta.. är man redan på glid lär den sista "knuffen" komma från den bristande humaniteten i samhället. Jag ser utanförskap mer som baksidan av den så präktiga västerländska kulturen! Vem fan kan säga att det är rätt att överge våra gamla och sjuka släktingar/vänner/grannar m.m till sitt egna öde? Vem fan vill sluta sina dagar i ensamhet och på sin höjd få ett julkort från barnbarnen? Vem fan vill höra att man inte duger till nåt annat än att vara en belastning?
Inte jag ivf. Och jag har väldigt svårt att tro att någon annan vill det heller - egentligen.
Men, det är du och jag som skapar detta - inte samhället som institution eller politikerna.
Ja, jag håller med dig till mycket stor del i det du säger. Genom att sätta ordet samhället inom citationstecken avsåg jag med ordet inte bara institutioner och politiker, utan något bredare än så och där finns vi också med på ett hörn.
Men i den värld vi lever och den brist som gemene man ändå har vad gäller att "ta hand om varandra" (som släktingar/vänner/grannar) i vår västerländska kultur, så anser jag att det institutionella samhället (som styrs av politiker) ändå måste ha ett "skyddsnät" så att ingen ska behöva falla igenom. Jag vill inte kalla det "plikt" eftersom jag tolkar det som något man gör utan känsla för humanitet och empati, jag hoppas vi kan det kan göras för att man vill göra det.
Alternativet är en "ättestupa" för dem som ingen vill eller kan ta hand om. Risken är då att alltfler går till "ättestupan" på ett våldsamt sätt, som också drabbar andra än den det gäller. Det var därför jag pekade på det aktuella händelserna i USA, som ett exempel.
Det var därför jag pekade på det aktuella händelserna i USA, som ett exempel.
Jag tror man skall vara försiktigt med att peka på någon gemensamnämare när det gäller de senaste skolmassakerna i USA. Den med Amis-folk skulle ju tydligen vara en personlig hämd för något som hänt för jättelänge sedan och har knappast något med "utanförsakap" att göra.
En "normalt funtat" person som blir frusterard över "samhället" går inte och mejar ner skolbarn, den personen beger sig till de som står för hans/hennes frustration: politiker, poliser. Alltså personer som personen möt i sin väg mot frustrationen, och som "sätter ett ansikte" på samhället.
Jag tror man skall vara försiktigt med att peka på någon gemensamnämare när det gäller de senaste skolmassakerna i USA. Den med Amis-folk skulle ju tydligen vara en personlig hämd för något som hänt för jättelänge sedan och har knappast något med "utanförsakap" att göra.
En "normalt funtat" person som blir frusterard över "samhället" går inte och mejar ner skolbarn, den personen beger sig till de som står för hans/hennes frustration: politiker, poliser. Alltså personer som personen möt i sin väg mot frustrationen, och som "sätter ett ansikte" på samhället.
Jag vet inte vad du har för kunskaper i psykiatri, Åsgård säger att sådana händelser ofta (alltså inte alltid!) bottnar i djupt utanförskap och en stor frustration över samhället. Det behöver alltså inte vara fallet i Amis-skolan, att den kom upp beror bara på att det är den senaste av många (tredje inom en vecka?) liknande fall. Läste någonstans att totalt 17 "incidenter" inträffat sedan denna hösttermins start i amerikanska skolor.
Jag tror inte heller att alla våldsverkare alltid klarar av att tänka så logisikt att det är politiker och poliser som ligger "bakom", om dom anser sig vara "orättvist" behandlade t.ex. i eller av en skola. Det kan istället vara elever (mobbing) och lärare som är målet för deras frustration. Tidigare exempel (också från USA) är där någon gått in på en arbetsplats och mejat ner sina arbetskamrater, oftast kanske före detta arbetskamrater.
Det kan istället vara elever (mobbing) och lärare som är målet för deras frustration.
mozfan skrev:
Tidigare exempel (också från USA) är där någon gått in på en arbetsplats och mejat ner sina arbetskamrater, oftast kanske före detta arbetskamrater.
Just det, man riktar sin frustration åt de som man tycker har behandlat en illa, dessa personer knallade inte in på första bästa skola och mejade ner skolbarn.
Man gick tillbaka till sina plågoandar och hämnades på dem.. Tyvärr är begrepp dem isammanhanget ganska brett, eftersom det är som du säger, min förre detta arbetsplats, inte kanske de som jag jobbat med, eller min skola där man blir mobbad, man tar några elever och några lärare på måfå och kanske inte de som gjort något ont.
Man sätter alltså sin "arbetsplats" / "skola" som ansikte på sin frustration, och alla som råkar befinna sig där just då är helt enkelt en del av ansiktet...
Givetviss så finns det personer som inte har det logiska tänkandet och hämnas bara på första bästa (vad hetet militären som klättrade upp en stolpe och sköt folk runt omkring sig), jag är dock övertygad att man oftas vill tillbaka till sina plågoandar och det inte har så mycket med "utanförskap" att göra. Man kan vara frusterad för att samhället inte hjälpt en med sina plågoandar och då har man 2 måltavlor, men knappast oskyldiga barn, det köper jag bara inte även om Åsgård kanske har en annan syn på saken...
- M
mozfan skrev:
Jag vet inte vad du har för kunskaper i psykiatri,
Inga alls. Men tack för att du inte bara förutsatte att jag inte hade några.
Givetviss så finns det personer som inte har det logiska tänkandet och hämnas bara på första bästa (vad hetet militären som klättrade upp en stolpe och sköt folk runt omkring sig), jag är dock övertygad att man oftas vill tillbaka till sina plågoandar och det inte har så mycket med "utanförskap" att göra. Man kan vara frusterad för att samhället inte hjälpt en med sina plågoandar och då har man 2 måltavlor, men knappast oskyldiga barn, det köper jag bara inte även om Åsgård kanske har en annan syn på saken
Det var bra att du skrev "utanförskap" (med citationstecken) eftersom jag tror att du utgår ifrån det som Alliansen definierat som "utanförskap" är något helt annat. Syftet med att starta denna tråden var för mig att ta upp vad utanförskap egentligen är ;)
mozfan skrev:
Jag vet inte vad du har för kunskaper i psykiatri,
Inga alls. Men tack för att du inte bara förutsatte att jag inte hade några.
LOL! Jag har väl inga alls, jag heller. Med den utgångspunkten är det intressant att fundera över hur man tolkar och förstår en psykiaters "expertutåtanden" olika. Kan det ha med ens politiska grundvärderingar att göra? :L
Som jag förstår det utifrån det jag läst på moderaternas hemsida så är "utanförskap" enligt aliansen ett annat sätt att beskriva "bred arbetslöshet".
21 procent är den andel av den arbetsföra befolkningen som vare sig arbetar eller studerar på heltid utan att samtidigt söka jobb, enligt SCB:s statistik för augusti 2006. Studerande som samtidigt söker ett arbete ingår i detta mått, som vi kallar bred arbetslöshet.
Med den utgångspunkten är det intressant att fundera över hur man tolkar och förstår en psykiaters "expertutåtanden" olika. Kan det ha med ens politiska grundvärderingar att göra?
Jag tror det har med ens hela värderingsskala och erfarenheter, psykiatrin är ju rätt så abstrakt och olika psykiatiker kommer garanterat komma fram till olika slutsatser från samma utgångspunkt. Jag menar om jag går till 5 olika psykatiker och säger att jag är rädd för kvinnor, så kommer de komma fram till olika svar beroende på följdfrågorna de ställer, alltfrån att min mamma var dum mot mig till att jag känner mig förtrykt av min kvinnliga chef eller what ever. Det finns inga riktiga mätstockar på vad som är rätt och rktigt inom psykiatrin, man har olika metoder som man följer som passar mer eller mindre bra in i de olika sammanhangen.
Så jag tror nog att ens egna grundvärderingar spelar in dels ur man kommer fram till svaret och även hur man tolkar andras svar.
Många lever nog på gränsen, men låter det stanna vid ord. Dvs deras hot gentemot vad det nu är.
Det kan man märka främst på de händelser som sker på socialkontor och migrationsverket.
För om man är beroende på hjälp så är det jobbigt att ta emot den. Om den dessutom ska fås under förnedrande former, men orimliga ifrågasättningar och ingen tilltro alls. Visst det finns fusk, men då är det något annat som är fel. Inte skapar det känslan av vi i samhället i alla fall. Utan mer du din gnälliga igel, du är inte önskvärd.
Men jag tror att brist på framtidstro för ens eget liv är det som avgör var spärren mellan ord och handling går. Jag tror också att kriminaliteten ökar och blir grövre i samma takt som hopplösheten börjar breda ut sig. För har man ingen framtid så är man inte rädd för konsekvenser. Ju hårdare konsekvenser, desto mer är man beredd att göra för att inte åka fast. Men om man gör det så var det inte så noga.
Det har ju börjat förekomma mer vajers spända över vägar där mopeder kör. Och det är personer som normalt är vanliga med jobb och som är ostraffade. Så nog kommer brotten som begås av "ensamma galningar" öka. Det är min gissning.
/j
277 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
