70 svar · 2 037 visningar · startad av eddy1 · sida 4 av 4
Jag har i princip ingen koll på politik. Men började undra lite idag när jag läste Reinfeldt´s förslag om att alla som nyttjar a-kassa ska söka minst två jobb inom en fjortondagars period... Nu verkar det som detta förslag fick hur mycket kritik som helst? Vad är felet igentligen? finns det någom som inte tycker det är rimligt att söka ett jobb i veckan?
Läs frågan i sin helhet →fridan skrev:
Vet inte hur diskussionerna gått innan, men själv kan jag inte förlika mig med tanken på att nån ska försöka tvinga mig att flytta ifrån sambo, lägenhet, hundar, vänner, familj och hemstad om jag inte hittar jobb här i Umeå.
Ingen som tvingar dig till någonting. Valet är ju ditt. Men du kan ju knappast begära att samhället för all framtid skall försörja dig om du promt skall bo någonstans där det inte finns jobb du kan tänka dig att ta?
Nej, det är såklart orimligt. Men förr eller senare lär det ju dyka upp nåt passande jobb. Får man hoppas.
Robban skrev:
Menar du på fullt allvar att samhället skall försörja den personen resten av livet? En fullt arbetsför människa?
Men nu får du ju ta och ge dig!
Att någon lever på a-kassa just nu innebär INTE att denne någon tänker leva på a-kassa resten av livet! Ta av dig skygglapparna och inse att världen har fler nyanser än svart eller vitt, vare sig du vill eller inte...
:stefan: skrev:
Men nu får du ju ta och ge dig!
Att någon lever på a-kassa just nu innebär INTE att denne någon tänker leva på a-kassa resten av livet! Ta av dig skygglapparna och inse att världen har fler nyanser än svart eller vitt, vare sig du vill eller inte...
Ok, så då är vi överens om att ett livslångt bidragsberoende inte är aktuellt? Innebär att det måste finnas en tidsgräns. Vad är en rimlig tidsgräns då, enligt dig? Och vilka krav är rimliga att ställa när den tidsgränsen passerats?
Robban skrev:
Ok, så då är vi överens om att ett livslångt bidragsberoende inte är aktuellt? Innebär att det måste finnas en tidsgräns. Vad är en rimlig tidsgräns då, enligt dig? Och vilka krav är rimliga att ställa när den tidsgränsen passerats?
Okej, inte för att på något sätt låta mästrande, men du har inte gått på a-kassa nån gång va? ;)
Ett "livslångt bidragsberoende" är omöjligt i a-kassan. Dels har man en rätt bra medlemsavgift att betala in (vilket gör mig nyfiken på om/hur mycket a-kassorna får i bidrag från staten egentligen, någon som vet?), dels är systemet uppbyggt kring ersättningsdagar.
För att överhuvudtaget få ut några pengar från en a-kassa ska man ha varit medlem ett år, man ska antingen ha jobbat ett helt år eller ha studerat på heltid. Det finns några alternativ till, men dom lämnar jag därhän för resonemangets skull. Detta skall bevisas vid ansökan genom arbetsgivarintyg speciellt utformade för a-kassan.
Sedan, om man blir godkänd för bidrag, får man 300 ersättningsdagar. Dessa räknas på arbetsdagar och räcker alltså något mer än ett år, men efter det måste man ut och jobba igen tills man uppfyller ett nytt arbetsvillkor och kan söka a-kassa på nytt.
Dessutom beräknas ersättningen på din tidigare inkomst. Söker du ersättning från 1 oktober i år tittar de på din lön från den 1 oktober 2004 och tills dagen du sökte, lägger ihop allt och drar ett genomsnitt, av detta för du 80% minus de vanliga skatterna.
Sedan väntar de i fem karensdagar (den första veckan efter att du blivit arbetslös) och sedan börjar ersättningen ticka.
Säger du upp dig själv från en anställning är det hårdare bandage - då åker du på 45 karensdagar, dvs över två månader utan pengar.
Tidigare fick jag ut runt 17-18000 i månaden, nu hankar jag mig fram på nätt och jämt 10000. Kul? Nej. Blir man fet av det? Nej. Känns det för jävligt att bara gå och skrota? Ja. Tänker jag diska pizzatallrikar för en lägre lön än vad jag har nu? Knappast.
Det ska väl sägas att allt ovanstående gäller min a-kassa och att andra kan ha andra regler. Sen finns det en uppsjö småregler och detaljer jag inte tagit upp här - jag ville bara få fram en översikt som visar att det fan inte är någon dans på rosor att leva på a-kassa.
:stefan: skrev:
Okej, inte för att på något sätt låta mästrande, men du har inte gått på a-kassa nån gång va?
Inte 100%. Har "stämplat upp" under några månader mellan olika jobb (som mest ett halvår ungefär). Under tiden tog jag de ströjobb jag kunde få.
:stefan: skrev:
Ett "livslångt bidragsberoende" är omöjligt i a-kassan. Dels har man en rätt bra medlemsavgift att betala in (vilket gör mig nyfiken på om/hur mycket a-kassorna får i bidrag från staten egentligen, någon som vet?), dels är systemet uppbyggt kring ersättningsdagar.
Nä, jag vet att man inte kan gå på A-kassa livet ut. Men A-kassan kan vara det första steget in i ett "livslångt bidragsberoende". Att man slussas vidare och bidraget kallas någonting annat gör knappast situationen bättre för vare sig den enskilde individen eller samhället.
För inte är det väl så att man automatiskt hittar ett jobb som duger när de 300 dagarna är slut?
Robban skrev:
För inte är det väl så att man automatiskt hittar ett jobb som duger när de 300 dagarna är slut?
om jag inte missminner mig så finns det en sak som heter arbetsmarknadpolitisk åtgärd.
Robban skrev:
:stefan: skrev:
Ett "livslångt bidragsberoende" är omöjligt i a-kassan. Dels har man en rätt bra medlemsavgift att betala in (vilket gör mig nyfiken på om/hur mycket a-kassorna får i bidrag från staten egentligen, någon som vet?), dels är systemet uppbyggt kring ersättningsdagar.
Nä, jag vet att man inte kan gå på A-kassa livet ut.
Nä, det var min poäng med det hela och det är a-kassan som är på tapeten här, inte resten av bidragssystemet.
Robban skrev:
Då får man helt enkelt trixa och fixa tills man får ihop det. Antingen flytta någonstans där bägge får jobb. Eller byta karriär. Det är var och ens ansvar.Att leva på bidrag skall inte vara ett alternativ annat än mycket kortsiktigt.
Så, att splittra familjen är ett bättre alternativ, bara man inte lever på bidrag...
Jag känner en del personer som veckorpendlar, både ensamstående och småbarns föräldrar och äldre. Det fungerar bra för dem, inte sagt att det skulle fungerar för dig eller någon annan, men man splittrar inte familjen för att man tar ett jobb någon annanstans och det sedan kräver att man inte ser varandra mån-fre.
- M
stefan skrev:
1. Har du pluggat på högskolenivå, lagt ner flera år på det och har därmed studieskulder?
Japp, samt 2 år på komvux som inte var gratis...
stefan skrev:
2. Har du efter detta varit arbetslös en längre tid?
Nej, eftersom jag anpassat mig efter arbetsmarknaden och jobbat på "mindre intressanta" platser.
stefan skrev:
Om inte vet du inte vad du snackar om.
Så om jag hade jobbat hela livet utan studieskulder så är det fel av mig att tycka att man skall ta mindre "fina jobb" istället för att lyfta bidrag? Och med den inställningen så vet jag inte vad jag snackar om? Konstig inställning, mina jobb kan ju vara just de jobben som du ratat, vilket så fall ger mig rätt stor kunskap om vad jag pratar om.
- M
stefan skrev:
Ett "livslångt bidragsberoende" är omöjligt i a-kassan. Dels har man en rätt bra medlemsavgift att betala in (vilket gör mig nyfiken på om/hur mycket a-kassorna får i bidrag från staten egentligen, någon som vet?), dels är systemet uppbyggt kring ersättningsdagar.
Medlemsavgiften låg för mig på 1200 per år, det är inte så specillt saftigt...
När jag var arbetslös, så hade man sina 300 dagar, och om de tog slut så skickades man på någon praktiktjänst och sedan fick man 300 nya. Så det verkar vara en livslång tjänstgöring, det kan ju ha ändrats...
Fast idag så förtidspensioneras man väl istället, det ser bättre ut i statistiken, så kan sossarna slå sig för bröstet och säg: Titta nu är det inte lika många arbetslösa längre!
- M
