Svenska rättssystemet bryr sig inte om barn!

Du kommer antagligen få rätt med tiden. Lider med dig. Kämpa på!

Ge inte upp.
Du har mina sympatier.

Blev illamående när jag läste detta... :x

Hoppas det löser sig till det bästa.

Vet själv hur pass jävlig en uppväxt kan bli när myndigheterna har skit istället för hjärna... x(

Låter som en patetiskt fall där domstolen verkar ha sovit och jag förstår din frustration/ilska, hoppas att det ordnar sig till det bästa för din del. Samtidigt föstår inte jag (såsom barnlös) vad skillnaden är för dig/er mellan delad och ensam vårdnad, vad innebär det "rent praktiskt" egentligen?

En klen tröst är att barn kan ha en fantastisk förmåga att klara av jobbiga situationer.

:(
Kan bara hålla med angående svenskt rättssystems syn på barn. Min brorsa får bara träffa sin 3-åriga dotter varannan helg för att modern hittat på att min bror inte klara av att ha hand om flickan, något som både socialtjänsten och moderns egen mamma intygat att han kan.
Det verkar som rätten gör allt för att fatta beslut till fördel för barnets mamma.

Jag har väl en liten annorlunda synvinkel på det här, då jag fick uppleva precis det här som barn. Det är bara jäkligt jobbigt, och man vill inget mer än att pappa och mamma ska vara vänner, man vill göra både glada. Sånt är jobbigt för ett barn.

Jag hoppas du får ett bra domslut till din fördel, för om det är som du säger så är det ju direkt olämpligt att barnet är hos mamman. Men, trots hon är enligt dig, en sån man helst inte har med att göra öht, så måste du det för hon är mor till erat barn. För barnets skull, försök komma överens med henne (iaf framför barnet).

Nu pratar jag egentligen inte om din situtation speciellt, jag har ju ingen aning, det kanske är precis så som jag säger att barnet inte märker av det, men bara generellt för dom som är i en sådan situtation.

Jag hade också en barndom som var jobbig där min biologiske far misshandlade min mamma, t.o.m. försökte döda henne. Som barn är man lättpåverkad och vill gärna ta hand om den föräldern man tycker synd om. I mitt fall lyckades min biologiske far intala mig(8 år gammal) att det var honom det var synd om, detta medförde att jag bodde kvar hos honom och utsattes under många år av en far som inte brydde sig, satt och söp. Jag fick laga min egen mat när jag var 9 år och många år framöver mm. Det tog mig 14 år att bli en normal människa igen efter det och vändpunkten kom när jag var 12 år och flyttade till min mor och fick en ny pappa. Tyvärr är inte den biologiska alltid bäst. Han kallar min fästmö för mamma idag och använder henne som modersgestalt för tillfället.
Det hon har utsatt honom för kan jag aldrig förlåta henne för och jag kommer att kämpa in i det sista att han ska slippa henne så mycket som möjligt, hon kommer först att få träffa honom efter att han har fått träffa en barnpsykolog och denne säger att det är OK, samt att när hon träffar honom kommer det att ske under en kort period på socialens kontor med övervakning.

Personligen anser jag att hon är allvarligt sjuk och borde sitta på psykvården och inte ha någon kontakt med sina barn, detta instämmer även hennes föräldrar i. Tragiskt men sant.

För dom som inte vet vad gemensam vårdnad betyder så kan jag tillägga att inget får göras utan båda föräldrarnas underskrift. Vi har fått plats för honom på dagis här i närheten men det ser mörkt ut eftersom hon är svår att få tag i så kan vi inte få papper underskrivna för flytta hans adress till oss, och är han inte skriven hos oss (i den komunen vi bor) så får han inte börja på dagiset. Dvs vi är väldigt låsta.

F*n vad sur man blir när man läser sånt här! x(
Håller tummarna för dig aleborg.