Adoption är inte och har aldrig varit en rättighet för någon, vilket man verkar tro idag. Däremot har det alltid varit ett privilegium för dem som anses lämpade som adoptivföräldrar, hittills då heterosexuella par och ensamstående. Dem enda som har rättigheter i detta fall till adoption är barnen som saknar föräldrar, inte tvärtom.
Homoadoptioner strider mot barnkonventionens tredje artikel där det klart står att barnets bästa alltid skall beaktas i alla situationer. Detta är givetvis en tolkningsfråga av artikeln, man kan således även tolka att barnet mår bättre av att ha homosexuella föräldrar än att ha heterosexuella. Det är dock ett sedan tidigare välkänt faktum att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder i sin närhet, och detta är en av de saker som ett homosexuellt par inte kan ge barnet i fråga. Man borde även som homosexuellt par få svårt att i tonåren hjälpa och stödja sitt eventuellt heterosexuella barn vid kriser, det är bara att fundera på över hur man själv kan vara.
Något som nämnts av förespråkarna till homoadoptioner är att det idag skulle finnas ca 40 000 barn i Sverige som lever med en eller två homosexuella föräldrar, detta är felaktigt. Jag vill yrka att detta är felaktig med hänvisning till organisationen Adopterades Röst som består av adoptivbarn som är motståndare till homosexuella adoptioner. Denna organisation påstår att siffran 40 000 är helt tagen ur luften att den är verkliga siffran egentligen är ca 80 till 1000 barn, vuxna och pensionärer.
Experter inom bland annat Rädda Barnet har även dem tagit ställning mot homoadoptioner med hänvisning till vad som är bäst för barnen. I en utredning 1993 konstaterades det även att homosexuella inte bör få adoptera med hänvisning till att barnet/barnen kan få en allt för stor psykisk påfrestning.
Så med anledning av ovanstående så tar jag avstånd från homoadoptioner och propagerar för att homosexuella längre inte skall få adoptera barn, man skall därför inte heller inneha rätten att bli prövade. Detta för barnens bästa och för att framhålla deras rättigheter som barn.
Adoption är inte och har aldrig varit en rättighet för någon, vilket man verkar tro idag.
Verkar man tro det? Annars har ju kraven handlat om att även homosexuella ska få sin lämplighet prövad. Om de i det enskilda fallet befinns vara olämpliga, får de inte heller adoptera i just det fallet.
jpotex skrev:
Det är dock ett sedan tidigare välkänt faktum att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder i sin närhet, och detta är en av de saker som ett homosexuellt par inte kan ge barnet i fråga.
Hur pass fastslaget är detta faktum? Det finns ju hur många som helst som har vuxit upp i skillsmässofamiljer, ofta med så gott som ingen kontakt med den ene av föräldrarna. Har det verkligen resulterat i hundratusentals människor med emotionella brister, pga brist på förebilder inom båda könen? Eller kan det vara så att de hittar förebilder hos båda könen utanför familjen? Familjen är ju inte en isolerad enhet utan kontakt med omvärlden.
Homoadoptioner strider mot barnkonventionens tredje artikel där det klart står att barnets bästa alltid skall beaktas i alla situationer. Detta är givetvis en tolkningsfråga av artikeln, man kan således även tolka att barnet mår bättre av att ha homosexuella föräldrar än att ha heterosexuella.
Jag tror att det är bättre för barnen att ha två ordentliga föräldrar (homosexuella eller ej). Barn som blir bortadopterade har det ofta väldigt svårt hos sina biologiska föräldrar och jag har svårt att tro att de skulle få det sämre hos ett homsexuellt par bara för att de är just homosexuella. Sen så finns det ju alltid olika bra föräldrar men det har inget med sexuell läggning tror jag.
Hur pass fastslaget är detta faktum? Det finns ju hur många som helst som har vuxit upp i skillsmässofamiljer, ofta med så gott som ingen kontakt med den ene av föräldrarna. Har det verkligen resulterat i hundratusentals människor med emotionella brister, pga brist på förebilder inom båda könen? Eller kan det vara så att de hittar förebilder hos båda könen utanför familjen? Familjen är ju inte en isolerad enhet utan kontakt med omvärlden.
Jag är en av de som haft väldigt liten kontakt med min far, och därför har en stor del av den manliga förebilden uteblivit. Visst har jag haft andra förebilder i livet och det har jag fortfarande, men du kan aldrig ersätta den förebild som din far på ett eller annat sätt. Eller din mor, beroende på hur familjsammansättningen ser ut. Hur som helst så finns det vissa delar i livet som inte bara en förälder av ett kön kan hjälpa dig med, därför behövs två. Eller du kanske tror att min mor alltid är tillräcklig?
Zwery Zen skrev:
Jag tror att det är bättre för barnen att ha två ordentliga föräldrar (homosexuella eller ej). Barn som blir bortadopterade har det ofta väldigt svårt hos sina biologiska föräldrar och jag har svårt att tro att de skulle få det sämre hos ett homsexuellt par bara för att de är just homosexuella. Sen så finns det ju alltid olika bra föräldrar men det har inget med sexuell läggning tror jag.
Är det också bättre för barn att ha två homosexuella föräldrar när man kanske blir hårt utsatt för mobbing i skolan av andra barn? Och när man blir av medmänniskor i samhället tagen för att vara homosexuell för att ens föräldrar är det? Och när psykiska påfrestningen riskerar att bli för stor till följd av familjesammansättningen, speciellt om du själv är heterosexuell?
Visst, två homosexuella föräldrar kan säkert bli ett bra föräldrapar. Men detta talar inte för att man skall få riskera att ett barn far illa, främst psykiskt, av en sådan familjesammansättning.
notis för er båda:
Är det inte även så att FNs barnkonvention även tar stöd för att alla barn skall ha rätt till två föräldrar av olika kön i största möjliga mån?
Det intressanta i mina ögon är vem som är LÄMPLIG som förälder, jag är långt ifrån säker på att samhället är "moget" att acceptera två föräldrar av samma kön - däremot så ska man inte glömma bort faktumet att oavsett hur usla, ruttna och hopplösa två människor av olika kön är, så kan de (oftast) skaffa barn. Jag är fullt övertygad om att två homosexuella kan ge ett barn en betydligt mycket bättre uppväxt och uppfostran än vad flera av de "röttägg" som faktiskt blir föräldrar kan.
Inför ett körkort för att få bli förälder istället, oavsett kön. Är du inte lämplig som förälder så får du inte skaffa barn - det skulle vara den bästa lösningen.
Det intressanta i mina ögon är vem som är LÄMPLIG som förälder, jag är långt ifrån säker på att samhället är "moget" att acceptera två föräldrar av samma kön - däremot så ska man inte glömma bort faktumet att oavsett hur usla, ruttna och hopplösa två människor av olika kön är, så kan de (oftast) skaffa barn. Jag är fullt övertygad om att två homosexuella kan ge ett barn en betydligt mycket bättre uppväxt och uppfostran än vad flera av de "röttägg" som faktiskt blir föräldrar kan.
Inför ett körkort för att få bli förälder istället, oavsett kön. Är du inte lämplig som förälder så får du inte skaffa barn - det skulle vara den bästa lösningen.
/M
Ingen som bedöms olämplig som vårdnadshavare (förälder) skall få uppfostra ett barn, detta gäller givetvis även heterosexuella par. Detta legitimerar dock inte att man skall tillåta homosexuella par att adoptera barn, speciellt inte när man tar ifrån ett barn deras rättighet till två föräldrar av olika kön och när man riskerar att utsätta barnet för en stor psykisk påfrestning under deras uppväxt. Man tar även ifrån barnet möjligheterna till närstående förebilder av olika kön, vilket jag påpekar i min artikel.
Körkort för att få ha barn behövs ännu en gång inte, är du olämplig som vårdnadshavare så får du i de allra flesta fall ändå inte behålla ditt barn när detta uppdagas.
Hur pass fastslaget är detta faktum? Det finns ju hur många som helst som har vuxit upp i skillsmässofamiljer, ofta med så gott som ingen kontakt med den ene av föräldrarna. Har det verkligen resulterat i hundratusentals människor med emotionella brister, pga brist på förebilder inom båda könen? Eller kan det vara så att de hittar förebilder hos båda könen utanför familjen? Familjen är ju inte en isolerad enhet utan kontakt med omvärlden.
Jag är en av de som haft väldigt liten kontakt med min far, och därför har en stor del av den manliga förebilden uteblivit. Visst har jag haft andra förebilder i livet och det har jag fortfarande, men du kan aldrig ersätta den förebild som din far på ett eller annat sätt. Eller din mor, beroende på hur familjsammansättningen ser ut. Hur som helst så finns det vissa delar i livet som inte bara en förälder av ett kön kan hjälpa dig med, därför behövs två. Eller du kanske tror att min mor alltid är tillräcklig?
Tror och tror... Jag bara konstaterar att det finns mängder av människor som har vuxit upp med frånskilda föräldrar, och ändå klarar sig riktigt bra. Det skulle man inte tro om man bara trodde på KD:s farhågor.
Jag tror att det är bättre för barnen att ha två ordentliga föräldrar (homosexuella eller ej). Barn som blir bortadopterade har det ofta väldigt svårt hos sina biologiska föräldrar och jag har svårt att tro att de skulle få det sämre hos ett homsexuellt par bara för att de är just homosexuella. Sen så finns det ju alltid olika bra föräldrar men det har inget med sexuell läggning tror jag.
Är det också bättre för barn att ha två homosexuella föräldrar när man kanske blir hårt utsatt för mobbing i skolan av andra barn? Och när man blir av medmänniskor i samhället tagen för att vara homosexuell för att ens föräldrar är det? Och när psykiska påfrestningen riskerar att bli för stor till följd av familjesammansättningen, speciellt om du själv är heterosexuell?
Visst, två homosexuella föräldrar kan säkert bli ett bra föräldrapar. Men detta talar inte för att man skall få riskera att ett barn far illa, främst psykiskt, av en sådan familjesammansättning.
Jag tycker inte att man ska ta hänsyn till mobbare, det är mobbarna som gör fel och man borde försöka få de att sluta istället för att låta de vinna genom att använda de som ett argument mot adoptioner. Sen så tycker inte jag att det är världens katastrof om jag blir tagen som homosexuell fast jag inte är det så som de verkar tycka, om nån tror det så får jag väl bara förklara att jag inte är det.
Det jag menade från början var att jag vet inte om homosexuella föräldrar skadar barnen, men jag är övertygad om att de har det bättre där än hos sina biologiska föräldrar som troligen har stora problem eftersom de adopterar bort sina barn.
Jag tycker inte att man ska ta hänsyn till mobbare, det är mobbarna som gör fel och man borde försöka få de att sluta istället för att låta de vinna genom att använda de som ett argument mot adoptioner.
Är det inte det som är problemet? Att man gör denna fråga till en kampfråga, och ett slagträ i debatten. Kamp mot mobbarna. Kamp för homosexuellas rättigheter.
När det gäller denna fråga: Skit i om mobbarna "vinner" eller ej. Skit i de homosexuellas rättigheter. Dessa frågor är helt ointressanta i sammanhanget. Se enbart till vad barnen mår bäst av.
Om man kan fastställa att adoptivbarn med homosexuella föräldrar inte har några nackdelar i livet p.g.a. detta -- fine, låt då homosexuella adoptera. Men frågan har inte utretts, vad jag vet?
Familjen är ju inte en isolerad enhet utan kontakt med omvärlden.
Exakt... Det behöver inte alltid vara fadern som gestaltar den manliga förebilden hos ett barn.
Personligen är jag av uppfattningen att orsaken till att en mamma eller en pappa är frånvarande inverkar negativt i högre grad än frånvaron i sig.
Skulle vara intressant att se en undersökning där man jämför barn som levt med endast en förälder hela livet och barn som av olika anledningar förlorat sin mamma/pappa under uppväxten.
659 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
