Vår granne hade en katt som blev 20-22 år om jag inte minns fel och han var banne mig utomhus nästan dagarna i ända! :)
Gammal katt.
32 svar · 4 414 visningar · startad av AndreasC · sida 2 av 2
Frågan, av AndreasC
Någon som är bra på katter och hur de fungerar? Jag har en katt som jag haft i 15 år nu. Han börjar därför bli gammal och på senare dar har han slutat att äta helt och hållet. Han har helt enkelt tappat matlusten totalt. Innan var han hur pigg som helst, sprang som ett spjut, hoppade, skuttade och rullade runt. Men helt utan förvarning så blev han bara sjuk. Han bara lägger sig ner och struntar i
Läs frågan i sin helhet →Gå in på http://www.katt.nu/ --> Kattfakta --> Kattkyrkogården --> Scrolla ner till Besök även MINNESLUNDEN där kan du lägga in ett minne av din katt.
Finns även för hundar om det är någon som har förlorat en vän. http://www.alltomhundar.com/aoh/hundhimlen/
Hade en katt som blev 19år då vi var tvungna att avlida henne. Har även avlidat en hund pga cancer. Det känns. Och det skall kännas.
Tack för det tipset :) Jo, om det inte kändes så skulle det väl vara något allvarligt fel, men det gör så förbaskat ont ju. Men jag förstår vad du menar :)
Stackare... tycker synd om dig! Men jag hoppas allt löser sig!
En liten historia:
En av mina mosters katter är 18 år o har astma.. Men de visste de inte förrän de tog henne till veterinären... Nu har hon fått astmamedicin o é på bättringsvägen! :)
Idag dog min andra katt som jag lärt mig älska så. Han var precis som Sippan, väldigt speciell. Det var den snällaste och raraste katt jag haft och även hört talas om. Han blev 13 år gammal och det gick väldigt fort. Det visade sig vara levern som strejkat. På två veckor gick han ner från 12 kilo till 4 och det gick som sagt väldigt fort. Vi tog honom till vetirinären idag och lät honom få somna in. Hans oroliga ögon glömmer jag aldrig.
Återigen känns det oerhört tungt och svårt. Jag vet att han inte fick plågas någon längre tid, han verkade inte ha så ont då han inte jämrade sig när man tog i honom.
Han ska för alltid vara älskad och saknad, även om det känns lättare med tiden.
Vet att jag bumpar tråden men det känns lite lättare när man får skriva hur man känner.
Stackars dig. *Ger en liten tröstkram*
AndreasC skrev:
Idag dog min andra katt som jag lärt mig älska så. Han var precis som Sippan, väldigt speciell. Det var den snällaste och raraste katt jag haft och även hört talas om. Han blev 13 år gammal och det gick väldigt fort. Det visade sig vara levern som strejkat. På två veckor gick han ner från 12 kilo till 4 och det gick som sagt väldigt fort. Vi tog honom till vetirinären idag och lät honom få somna in. Hans oroliga ögon glömmer jag aldrig.
Återigen känns det oerhört tungt och svårt. Jag vet att han inte fick plågas någon längre tid, han verkade inte ha så ont då han inte jämrade sig när man tog i honom.
Han ska för alltid vara älskad och saknad, även om det känns lättare med tiden.
Vet att jag bumpar tråden men det känns lite lättare när man får skriva hur man känner.
Tråkigt! Det är jobbigt att förlora husdjur.
Men. Jag har svårt att se att katten hade mått helt bra med tanke på att den hade vägt 12 kilo. Den måste ha varit fruktansvärt överviktig.
Det var en stor hankatt. Han var väldigt ståtlig men rar på samma gång.
Han var stor, men inte överviktig på något sätt. Han var bred över bröstkorgen men inte fullt lika bred över höftpartiet. Han har vägt 14-15 kilo men han hade lite hängmage då. Vi tog ner honom ett par kilo med specialfoder så magen blev mer fast. Men sedan 2-3 veckor tillbaka så rasade han ihop fullständigt. Ryggraden skjöt fram som en vass kam längs ryggen och han blev mager och insjunken. Vi förstod då att något var väldigt fel. Han började kort innan viktraset bli gul i munnen och i öronen.
Jag tvekar inte en sekund på att han har mått bra under sitt liv. Han har lekt och man har sett på hans ögon och i hans beteende att han har trivits som en fisk i vatten. Han vägde lite för mycket när han vägde uppemot 14-15 kilo, men sedan vi tog ner honom så anser jag att han fick sin idealvikt. Han hade inga problem att röra sig och han var stor men inte på något sätt överviktig. Springa som ett spjut genom hallen kunde han göra också, då tog han med sig nästan allt som fanns :)
Det är lätt att tro att en katt är överviktig när man hör 12 kilo, men tro mig, de som såg honom häpnade över hur fin och ståtlig han var. Han hade tydliga muskelpartier och stor bröstkorg, men inget överhängande fett utan en mer slank och tydlig kroppsform.
Efter att han gått ner till 5 kilo som är mer utav en normal vikt för en katt så gick det inte att känna igen honom längre knappt, man såg verkligen att han var sjuk. Men antagligen så har det kommit smygande under en längre tid för så snabbt kan det omöjligen gå. Men han har aldrig visat några tecken på att han skulle må dåligt, vilket katter ju i övrigt brukar göra. Katter är ju ganska dåliga på att dölja hur de mår.
Det finns katter som är fullständigt överviktiga vid 10 kg och sen finns det katter som är helt normala och väger 15 kg. Precis som människor finns det olika storlekar på katter, inget konstigt med det.
carl_x skrev:
Det finns katter som är fullständigt överviktiga vid 10 kg och sen finns det katter som är helt normala och väger 15 kg. Precis som människor finns det olika storlekar på katter, inget konstigt med det.
Ja det stämmer. Jag sa 5 kilo normalvikt. Jag vet inte hur man ska se begreppet normalt. Kanske mer utav en snittvikt på en katt kanske är ett lättare begrepp. Att det sedan finns katter som är tyngre och katter som väger mindre är ju bara naturligt. Samma med hundar egentligen, det finns ju olika typer av hundar liksom finns det olika blandningar i katter också. Tiger vet jag inte riktigt vad han hade i sig, det jag vet är han han föddes i en park här i Norrköping och hittades sedan och fick komma till sofiahemmet, där såg jag honom och blev fäst i honom direkt. Jag såg att han var en speciell katt, inte vilken somhelst. Och speciell var han, precis som en individ.
Flyttar tråden från cafét.
Vi pratade i familjen igår om Tiger och min mamma berättade lite historia.
Det var ett par som hittade en dräktig honkatt i Vasaparken här i Norrköping. De tog hand om henne och hon födde sedan sina ungar i deras lägenhet. En av dem var våran Tiger. Min mamma fick höra talas om dessa ungar genom en arbetskamrat som sa att det fanns ungar som väntade på att få en ägare.
Vi åkte dit och jag såg Tiger, det var den raraste katten av dem och den finaste. Han låg i mitt knä, liten, glad och nyfiken, med baktassarna åt två håll. Jag kände direkt att det inte var vilken katt somhelst. Han var som en person redan då.
De vet att hans pappa var en stor vildkatt, hur de vet det har jag ingen aning om eftersom det bara var mamman de hittade. De döpte henne till fia och öppnade kort därefter fiahemmet.
Så han hade en del vildkatt i sig, men han var den snällaste och raraste katten på den här planeten. Det som var så fantastiskt med honom var också att han var som en person, katter ses ju som individer i allmänhet av många men den här katten var otrolig. Han var med överallt, han klappade min mamma med tassen mot kinden om mornarna, efter att han först dragit in sina klor, bara det. Hans ögon var glada ibland, sorgsna ibland och arga ibland, och allt däremellan. Jag har aldrig sett en katt som har så otroligt uttrycksfulla ögon som Tiger hade. Man kan se på en katt om den är ledsen eller arg osv, men detta var otroligt, man kunde se varenda uttryck i hans ögon om han var nyfiken, om han ville något osv. Precis som hos en människa.
Sade redan efter min förra katt att nu skaffar vi inga fler katter, för ingen skulle ändå kunna fylla tomrummet efter honom. Men vi skaffade en tredje katt som blev bra vän med tiger. Vi skaffade henne fter Sippans bortgång så tiger inte skulle känna sig så ensam, och det kan man inte direkt påstå att han var efter att vi gjorde det. Nu är det istället tessie som får känna sig ensam.
Jag hade även fel om detta med att det inte skulle finnas någon annan katt som kunde fylla upp tomrummet efter Sippan, våran första katt. Tiger tog upp det tomrummet direkt, och det tomrum jag känner efter honom nu är ännu större än det jag kände efter sippan. Sippan var en rar katt, men inte alls så speciell och personlig som Tiger. Jag minns honom fortfarande, men jag saknar honom inte. Jag vet att han har det bra, men jag saknar honom inte. Det tomrum jag känner nu efter Tiger är så kollosalt och jag vet nu att jag kommer att sakna honom resten av livet. Om 40 år kommer jag att gråta fortfarande om jag tänker för mycket på honom. Jag kommer alltid att vilja ha tillbaka honom, eftersom han var så speciell och hängiven. Han trivdes hos oss och han gav oss väldigt mycket. Han finns i hjärtat och i minnena, men jag kommer aldrig sluta att sakna honom.
Vår katt (kastrerad hankatt) är 18 år och vid liv. Han är dock mycket långsam nuförtiden och går bara ut några minuter för att ta frisk luft. Orkar inte hoppa upp på grejer.. sängen är det högsta han pallar. Han är vid gott mod, fastän orkeslös och sliten.