Michael Jackson. Inte på grund av hans låttexter som jag inte
tycker är något speciellt utan energin i hans röst. Den är
fantastisk på så sätt att den får en att kämpa vidare, trots bekymmer.
Jimi Hendrix. Enbart på grund av att hans gitarriff helt enkelt är
oslagbara. Toner i perfekt harmoni på alla bredd- och längdgrader.
Bob Dylan. På grund av hans låttexter. De flesta moderna
poplåtarna går ut på att refrängen ska fastna i lyssnarens
huvud. Bob Dylans låtar går ut på att berätta någonting.
Rammstein pga deras stenhårda, men ändå relativt mjuka sound.. Gitarrljudet är världsklass samt den tyska sången passar som fisken i handsken. Ett extra + i kanten för att de håller sin mediokre trummis i bakgrunden både på scen & på skivorna. Skönt oxå att basen inte är så framträdande som den brukar vara i hårda sammanhang. Gitarrer = Rammstein!!!
Helloween för att de på många sätt är lik Iron Maiden.
Iron Maiden för att de är så lik Helloween.
Hammerfall för att de är så lik både Helloween & Iron Maiden.
The Beatles för deras harmonier, texter & underbara sångprestationer.
Celine Dion för en makalös röst.
Etc... Listan går ju att göras hur lång som helst, men det vill jag inte.
Sepultura - för att brasiliansk metall blandad med influenser från brasiliansk indianmusik är så bra att man blir tårögd.
Thåström - behöver ju ingen närmre motivering, jag säger bara "Beväpna Er", bättre går inte att göra..
Barry McGuire - för att låten "Eve Of Destruction" är världens (ja, världens) bästa låt genom tiderna och en utmärkt låt att vråla när man är riktigt full.
Rammstein - se Bires motivering. Infernaliskt tunga riff, "Mutter" är så bra att jag funderar på att söka medborgarskap i Tyskland.
Broder Daniel - perfekt musik när man är olyckligt kär. Svensk musik när den är som bäst.
Machine Head - Aggresiv musik är alltid rätt, textinnehåll som "let freedom ring with a shotgun blast" ger automatiskt högsta betyg.
Iron Maiden - Perfekt timing, musicerande på högsta nivå, tekniska gudar.
Bruce Springsteen - munspel, akustisk gura och the Boss, särskilt skivan "The Ghost Of Tom Joad" - jag blir melankolisk bara jag tänker på den.
The Dubliners - perfekt när man känner sig irriterad på England, den bästa kampmusiken är alltid i form av folksånger. Joina IRA idag!
Fransk rap - spelar ingen roll vilken grupp, rappar dom på franska så är jag såld.
Hmm... får väl ta nåt lite mer ovanligt. Jag gillar S.O.D. (Stormtroopers of death) för de gör så satans bra aggressiv musik samtidigt som de blandar in "sjuk" humor i musiken...
Låtar som: Kill all the assholes, Kill yourself, Fuck the middle east och Speak English Or Die är ju några favoriter...
(Nu kommer ingen vilja kännas vid mig i fortsättningen... )
Får ju för övrigt hålla med om att Machine Head, Rammstein och Sepultura är jädrans bra band!
Slayer: Inget band i världen magnlar hårdare än dom. Dessutom gillar jag deras texter som är otroligt hmm vadå..... absurda Entombed: Dödsmetal när det är som bäst. Det går faktiskt hör vad L-G sjunger/vrålar. Pantera: Aggresivitet i koncentrerad form.
Apropå S.O.D jag har aldrig garvat så mycket åt en låt som deras hyllning till Jimi Hendrix dvs The ballad of Jimi Hendrix, jag citerar texten ordagrant ur huvudet "He's dead" och själva låten är inte mycket längre
Twisted Sister / Underbara texter som funkar både i ballader och snabbare låtar plus att de inte gav upp trots alla motgångar och kämpade nästan 10 år med gig endast på mindre barer utan skivkontrakt. En sådan kämparinsats ser man inte ofta av nuförtiden.
N.W.A. - En sådan samling med suveräna rappare kan inte misslyckas (Eazy E, Dr. Dre, MC Ren m.fl., helt enkelt lite skön old-school rap), även om de senast var verksamma för ett decenium sedan.
Bad Religion - Otroligt produktiva, gör intressant och slagkraftig snabb punk. Makalösa texter, slår perfekta inlägg i allt från marknadsekonomi till miljöförstörelse, men de är aldrig flata i sin retorik, deras engagemang blir aldrig pretentiöst.
Cornelis Wreeswijk - Humoristiska, tänkvärda och vackra visor som har blivit svenska klassiker. Needless to say, men Cornelis är fan Gud.
Rage Against the Machine - 90-talets ljuspunkt, dessa apcoola amerikaner visar verkligen hur slagkraftig politisk musik kan vara. Det är varierad, hård och kritisk musik som andas storhet i varje takt.
Apropå S.O.D jag har aldrig garvat så mycket åt en låt som deras hyllning till Jimi Hendrix dvs The ballad of Jimi Hendrix, jag citerar texten ordagrant ur huvudet "He's dead" och själva låten är inte mycket längre
De har gjort en en till Nirvana också. Börjar med Smells Like Teen Spirit introt följt av "He´s dead"....
Speciellt de äldste låtarna, de senare börjar bli lite fjolliga 