Hur många här har långa förhållande bakom sig??

OveRRide> Sorglig dikt.
Låter väldigt destruktivt. Var det det?? Hur länge var ni tillsammans??

Det är konstigt med förhållande. Man tror att man ska vara tillsammans hela livet, skaffa barn o flytta ut pålandet, men plötsligt upptäcker båda att man går omkring och är olyckliga och man måste bryta. Så var det i mitt senaste förhållande. Helt plötsligt fungerade det inte helt enkelt. Men under hela den här tiden som vi gått och mått dåligt, pratade vi inte om det förrän det var för sent.

Men jag antar att man är rädd. Rädd att såra den andre, rädd att bli ensam, rädd att sakna. Det gör ont att bryta, men ibland måste det göras.

Två av mina nyckelord i ett förhållande är:

KOMMUNIKATION. En tvåvägskommunikation är ju så viktig för att förhållandet ska fungera. Om man inte kan prata med varandra, då är det ju kört. Och man måste kunna lyssna och bry sig annars är det ingen mening.

BEKRÄFTELSE: Vardaglig bekräftelse på att man finns, att man betyder något för den andre. Det behöver inte vara att man varje dag säger "Jag älskar dig", för det är ju lite jobbigt kanske, då blir det ju inte så speciellt när man väl får höra det, men allting annat; fysisk närhet, kroppslig kontakt, blickar. Det värsta är att känna sig osynlig i ett förhållande, i en relation med en person som är viktig för en.

Cloe > Du anar inte hur rätt du har. Jag håller fullständigt med dig på båda punkterna. Nu skall vi inte vända detta från trådens huvudsakliga ämne, men för att svar på dina frågor:

Låter väldigt destruktivt.

Hon har en viss känsla för just sånt.

Var det det??

Först var hon otrogen med en annan, ett par månader senare ville hon komma tillbaks, jag var dum (?) nog att ta tillbaks all min ilska och vi bodde (i stort sett) ihop i sex månader, sen åkte hon iväg på basketläger och kände "att vi var så olika" och "att hon inte fått konfirmation nog", precis som du sa. Att hon sedan försökte få det att bli mitt fel (för att jag jobbade) var droppen. Hon tränade fem eller sex dagar i veckan och jag tog till och med ledigt hela dagar för att få var med henne, men då tränade hon helt plötsligt.. Man kan ha olika syn på destruktivitet, men jag ansåg att hennes var att hon inte sa nåt förrän det var försent. Jag märkte inget förrän det small.

Jag gav henne mitt allt, hon såg det inte och därför blev det som det blev.

Hur länge var ni tillsammans??

Fyra + sex månader ungefär..

Och nu vill hon vara vän igen, fika och prata o sånt. Jag står inte ens ut med att vara i hennes närhet längre.

Men det är ju jag det..

OveRRide> Är du fortfarande kär i henne?? Isåfall är det ju jättejobbigt att fortfarande träffas. Fast man kan ju tycka att det är jobbigt ändå även om man inte är kär. På det ena eller andra sättet.

Jag har inte glömt henne så att säga, men jag tillåter inte mig själv att umgås med henne heller.

På dagen 2,5 år idag, flyttade ihop efter ett halvår, förlovning efter ännu ett halvår - vet inte om det var för snabbt, för nu känns det som det är på upphällningen...

typ 4 år nu, har slutat räkna så länge det finns kärlek så, jag är 21,5 år nu så...det är ett tag

Hypatia, det kan inte var så att tjejer är mer mogna och har den personligheten?

Håller med Pace, korta men intensiva!

4.5 år... Dvs hela gymnasietiden och lite till. Hela ens ungdom gick åt pipan...

erka> det är ganska länge det, ja.....

:stefan:> Ja, jag vet precis hur det känns!!!! Men har ni pratat om det?? För annars är det dags att göra det kanske? Ibland går det ju faktiskt att klistra ihop fogarna igen, fast då är ju förutsättningen att båda vill och att ni älskar varandra, förstås.

Men vad jag har lärt mig iaf, (med risk för att låta tjatig... ) så är det att man måste PRATA PRATA och åter PRATA.....Och lyssna.

Men det är ju intressant det här med vad man så slarvigt kallar manligt o kvinnligt språk, (vad jag menar med slarvigt kallat så är det en annan tråd...) Alltså, just det här att tjejer oftare tycker att man på många sätt visar vad man känner eller tycker att man inte behöver säga något om det för det är så självklart (tycker VI då, alltså... ), det verkar ju t ex inte alls funka i praktiken... men vad kan man vänta sig? Män är ett konstigt släkte...

Ibland kändes det verkligen som om jag pratade arabiska o han indonesiska. De språkliga skillnaderna var så stora, kändes det som. Som oöverstigliga berg. Som en barriär av ord som man måste klättra över och sen träffas på toppen av alltihop med ett lexikon och försöka reda ut allting.

Ok, det var väl lite överdrivet, men ni fattar vart jag vill komma? Självklart kan detta exstistera mellan kvinna-kvinna och man-man oxå, men nu gällde detta ett specifikt fall, så jag vill inte bli påhoppad av folk som tycker att jag generaliserar...för det måste man ibland för att vara tydlig. Särskilt här...

Hypatia, det kan inte var så att tjejer är mer mogna

Självklart

Har varit ihop med tre olika män under olika längd som jag också varit förlovad med. Den första varade i 4-5 år, den andra i 6 år och nu det sista förhållandet i 4 år och pågående (det är ju han jag ska gifta mig med).

CyberPet,
Jag har inte hunnit gratulera dig för bröllopet ännu.

Stort grattis och lycka till!

CyberPet> GRATTIS!!!!

Tack!

CyberPet>> det är väl inte än på ett tag

icaaq,
Det var nog jag som uttryckte mig slarvigt. Jag menade att jag ville gratulera CyberPet inför det kommande bröllopet.

Varför bara förhållande bakom sig
Mitt nuvarande har hållit i 17 år och vi har gått igenom mycket men det håller än *knock on wood*

Några korta som omogen tonåring. När jag var 18½ träffade jag mannen som jag snart levt med i 13½ år 23/10 är vår förlovningsdag. Träffades 23/4 88 förlovade oss ½ år senare. Fick första barnet dec 1990 gifte oss 1/8 1992 o fick vårt andra barn i juli 1993, ännu lycklig

vill bara säga:
Akta er för att ge nån "allt", att som nån sa ta ledigt för att vara med den personen. För det ska vara balans i ett förhållande, man ska ge och ta. Inte bara ge, eller inte bara ta.

Jag och Wooster e ihop och har varit det ett tag nu