Nu sitter man här igen och funderar över extensiella frågor.
Efter att ha kollat på en film som egentligen inte direkt handlar om människans värde (Fearless) så började jag fundera på hur vi människor värderar de vi bemöter under vår vardag.
Det generella tankesättet är väl en slags give-and-take relation som man har för sina medmänniskor, de du mest umgås med är människor som får dig att må bra genom underhållande, intelektuell eller sexuell stimulation. Om du umgås med en person som är tråkig, dum och ointressant så brukar inte relationen bli långvarig.
Detta är ju självklart helt naturligt, men det jag undrar är om det är rätt att förkasta och eventuellt ignorera en person som inte underhåller dig.
Jag försöker oftast att alltid ge människor jag träffar några extra chanser för att se om dom är annorlunda än dom verkar vara, dock så har jag tillräckligt med vänner så jag har på senare år blivit mer och mer kräsen på hur länge jag orkar dras med en person som inte tillfredsställer mina krav (för att vara hård).
Men eftersom jag själv blivit mindre och mindre tolerant över andra människor och samtidigt sjäv kan hamna i samma situation då jag är den andra personen och börjar fundera vad det är för djäkla idiot som värderar mig efter 1-3 timmars konversation (som bäst) och därefter beslutar om det är en person som jag tänker bry mig om eller lägga i facket "övrigt", vilket genererar att jag/personen inte kommer bry mig en sekund vad som bekommer denna person.
Hur värderar ni människor ni inte känner, hur lång tid ger ni personen innan den hamnar i ett "fack" och hur behandlar/tänker ni om människor som har enbart är/kommer att vara bekanta och inte mer?
Ger ni också personen en chans att förbättra/ändra sig så att du omvärderar relationen, eller inte?
Jag tycker jag har blivit betydligt bättre med åren. Bättre på att se positiva sidor även hos de mest motstötande personer. Hjälper inte det så är det mest vanligt att jag helt enkelt inte bryr mig. Men det finns så klart undantag. En del människor är motbjudande OCH påträngande. Då kan det hända att jag upplyser vederbörande om belägenheten istället för att bita ihop och verka allmänt sur och otrevlig. I vilket fall. Det brukar alltid löna sig att lägga band på sig och vänta ett tag med "omdömmet". Ett par tre timmar räcker inte, säg snarare ett par tre dagar :)
Du får aldrig en andra chans till det första intrycket!
Men visst borde vi få möjlighet att bedömas (om det skall behövas) varje gång för den vi är just då!
Vi förändras ju faktiskt ganska mycket med åren.
Du får aldrig en andra chans till det första intrycket!
Men visst borde vi få möjlighet att bedömas (om det skall behövas) varje gång för den vi är just då!
Vi förändras ju faktiskt ganska mycket med åren.
Så var generösa mot omgivningen.
Det där är ju ett generellt beteénde, vi dömer direkt beroende på uppförande, klädsel m.m. vilket jag avskyr (kanske mycket eftersom jag klär mig hellre bekvämt än snyggt). Men människor ändras, som du säger, efter tid, men också dag efter dag då vi styrs av vårat humör.
Tänk så lätt det vore om vi kunde läsa en människa som en öppen bok.
Mina värderingar ligger primärt i "hjärtat" och därefter kommer hjärnan och sist kommer själva beteéndet. Men tyvärr så kan man inte läsa hur mycket hjärta en person har, och det tar tid att läsa hjärnan. Så man får gå direkt efter dagens beteénde och därefter bedöma vart personen kan platsa in i sitt liv.
Min personliga anledning till att jag är snabb att döma är p.g.a. att det finns så mycket människor i dagens samhället som är mer eller mindre onda/elaka vilket gör att man måste/vill ta snabba beslut innan man dras in i någon situation som man enbart kommer må dåligt utav.
Så enkelt är det inte.
Vi har olika anledningar till vårt bedömande, mänskligt, sexuellt, ekonomiskt, familjerelationer osv.
Vi kanske skall ha olika klassificieringar beroende på plats !
Jag använder medvetet en naiv inställning till nya bekantskaper som jag tycker passar mig utmärkt. Jag utgår från att alla människor är goda människor som vill mig, och min omgivning, väl.
Det resulterar givetvis att jag ibland blir sårad, men jag mår andra sidan betydligt bättre mestadels av tiden än att vara bitter allt för jämnan. Jag väljer å andra sidan mina vänner med omsorg, och de få nära vänner jag har är människor som jag skulle göra nästan allt för.
Däremot finns det givetvis en distinktion mellan en arbetsrelation där man är tvungen att samarbeta. Där försöker jag att ta fram de sidor av andra människor som jag tycker är intressanta, även om jag personligen inte skulle bry mig om personen om denne skulle falla ned raklång av en hjärtinfarkt. Det är väl en form av egocentriskt tänkande, men som ändå uppfattas som osjälviskt av andra. Jag hjälper exempelvis andra människor mycket, eftersom jag kan behöva ha hjälp senare i livet. Folk uppfattar mig som hjälpsam, men långt inne i mitt huvud finns ett långtskridande motiv med handlingen.
Jag vill samtidigt passa på att tipsa om boken Första intrycket som jag omnämnde i [post=1356956]denna tråd[/post].
Det finns ett talesätt, jag minns inte varifrån det härstammar men det går i stil med "kärlek är inte att hitta den perfekta personen, utan att se personens egenskaper perfekt" - alltså med brister och allt vad det innebär. Den som kan ge mig en källhänvisning till detta får en extra guldstjärna i kanten.
(Ursäkta om jag svamlar. Inbringandet av N antal öl har gjort mitt omdöme något bristfälligt och mina filosofiska sidor mer överväldigande...)
