Hur hantera nära vänners sorg?

Det bästa är oftast bara att visa att man finns där för dom. Jättesvårt att veta hur olika personer reagerar också.

Ställ gärna frågor runt dödsfallet. Ja, det kan låta konstigt men det är oftast lättare om folk frågar så att man får berätta.

Många gånger vill man inte belasta sina vänner även om de sagt "jag finns alltid här - bara ring så kommer jag etc". Men om de ställer frågor så känns det som att det är "tillåtet" att berätta "ta upp deras tid".

Så lyssna, ställ följdfrågor men ta det lite lugnt med dina ev egna erfarenheter. Min egen erfarenhet är att det var ganska jobbigt när man precis berättat t ex att vi var där och att allt var lugnt så kommer "Jo, jag minns när X dog då ...

Men visst, när man fått prata en stund så kan den andras erfarenhet (kort) vara ett sätt att hålla konversationen igång. Det kan även vara ingångar till frågor "jag minns att vi fick x har ni fått det?" etc

Nu ska jag vara mycket konventionell (sexistisk?) men min erfarenhet är att de är lättare att tala med kvinnor "sittandes tillsammans" men att man ska gå ut och promenera med män.

Tack för svaren både Tengblad och Mackell, de uppskattas väldigt mycket! :)

Jag skulle egentligen bara vilja bekäfta Mackells inlägg. Nöj dig inte med att finnas där, ställ frågor. Om det är lättare att tala med kvinnor sittandes och män på promenad kan jag inte styrka av egen erfarenhet, men det låter ganska rimligt i mina öron.

Viktigt att betona är att du är där för att lyssna, inte berätta. Bekräfta dock gärna det den andra/andre säger och håll dig till det som verkligen stämmer.
"Jag hör att du är ledsen.", "Jag kan inte förstå hur du känner det, men jag kan ana hur jag skulle känna mig i din situation."

Bara att du startar en tråd här visar hur mycket du bryr dig, hltm, och det ska du ha en stor eloge för. Lycka till! (y)

html,
en sak till - ge utrymme för skratt. Nej, du ska inte dra roliga historier eller försöka muntra upp men om dina kompisar berättar något komiskt som inträffat mitt i all bedrövelsen så skratta om du tyckte det var roligt. Just möjligheten att få skratta åt komiska episoder, trots att man i grunden är väldigt ledsen, är begränsade.

Själv kan man ha svårt att våga visa det för man tror inte att det är "passande" - folk kan ju tro att man inte sörjer. Folk runt omkring vill visa hänsyn och så blir det en ond spiral. Så om de visar minsta tendens till att berätta något komiskt - le lite uppmuntrande och se vad som kommer. Och som sagt, tycker du att det var roligt/komiskt så skratta - men spela inte.

Om det verkligen finns komiska situationer mitt i sorgen? Jodu, allt från präster som fisit när de varit på "försnack" till morfinstinna gamlingar som jagat nattpersonal för att de trott att den var en ungdomskärlek.

Främst är väl att bara finnas till, ringa och säga hej, och när man ses, bara finnas där som en god vän, det är just närheten av en känslomässig vän som antagligen är det mest konkreta man kan göra i en sådan situation, så har jag gjort.
När den värsta sorgen har släppt, kommer den antagligen aldrig att försvinna helt, och att det faktiskt är helt okej att gråta.
Efter ett tag kan man prata minnen, skratta tillsammans och se att den tid som personen levde i den här världen har varit värdefull. Själv tror jag inte att någon går bort helt, kanske låter lite flummigt, utan att något alltid finns kvar.

F.ö fina och eftertänksamma inlägg Mackell ;)