Ofrivilliga egoister

Fia skrev:

Finns det någon "magisk nyckel"? Ett sätt att ge en sådan människa en aha-upplevelse?

Nej.

Cassady skrev:

Nej.

Menar du att det inte går, eller att det inte är enkelt?

Jag tycker du bör försöka prata med personen i fråga, genom att fråga "Ja, men om du ser på det såhär.." när denne beklagar sig nästa gång. För att det ska hamna i rätt context, alltså rätt tillfälle. Att försöka hjälpa sina vänner är viktigt, även om det kan uppfattas fel. Är man bra vänner förstår man.

Bristande empati är nog ett kroniskt syndrom hos dem som har det. Men de kan säkert bättra sig om de har något att vinna på det.

OveRRidE skrev:

Jag tycker du bör försöka prata med personen i fråga, genom att fråga "Ja, men om du ser på det såhär.." när denne beklagar sig nästa gång. För att det ska hamna i rätt context, alltså rätt tillfälle. Att försöka hjälpa sina vänner är viktigt, även om det kan uppfattas fel. Är man bra vänner förstår man.

Just nu provar jag tjata-metoden. Om jag nämner det tillräckligt många gånger måste det gå in, tänker jag. Men jag funderar om det finns mer generella tips som funkar på den här sortens personer. Kanske om man kan vända på det så att blotta deras elakheter genom att jämföra med hur de själva skulle känna om någon sa det till dem. Och kanske få dem att tänka "om jag var den, skulle jag gilla att bli kallad blabla?" innan de öppnar munnen i fortsättningen. Ingen som har någon intressant och bra erfarenhet att dela med sig av här?

Antar att det inte handlar om en diagnoserbar sjukdom som kräver psykiatrisk vård, utan mer en udda och jobbig personlighet?

Om en massa faktorer råkar sammanfalla på rätt sätt, så kan det mycket väl gå snabbt att få en sån där snubbe att ändra sig. Men chansen att alla omständigheter ska vara optimala är ju väldigt liten...

Det ska vara en person som han har STOR respekt för som ska ta sig an sånt här. Annars blir han säkert bara förbannad. Den personen ska vara beredd att fullfölja, oavsett hur lång tid snubben ska bearbetas, hur besvärlig han är osv.

Sen ska alltsammans sammanfalla med hans livssituation osv. Alltså, han ska ha det ganska lugnt omkring sig osv..

OveRRidE skrev:

Menar du att det inte går, eller att det inte är enkelt?

Att det inte är enkelt. Det finns ingen "magisk nyckel".

Oavsett vad Skinner skulle hävda är det svårt att ändra någon annans beteende. Vad som krävs är att personen själv vill ändra sig och inte ens om så är fallet sker det inte i en handvändning. Invanda beteendemönster är svåra att bryta. I synnerhet om dessa beror på invanda tankemönster.

Att vilja ändra sig kräver en "aha-upplevelse" men att inse brister i sitt eget sätt att agera, tänka eller resonera är inget en människa gärna gör. Och även om aha-upplevelsen kommer och beteendet ändras därav trillar man snabbt tillbaka i gamla hjulspår.

PeW skrev:

Bristande empati är nog ett kroniskt syndrom hos dem som har det. Men de kan säkert bättra sig om de har något att vinna på det.

Fast nu får vi nog allt skilja på egoism och empatibrist...

Jo visst, men gränsen kan ju vara hårfin. Eller.. känner du någon person som är utpräglat egoistisk som samtidigt uppvisar en naturlig empati för sina medmänniskor utanför sin egna vinnings skull?

Jag pratar ur egen erfarenhet.

Jag har ett funktionshinder som kallas Aspergers Syndrom .

Det har hänt ett stort antal gånger att jag sårad/sagt fel saker, i fel tidpunkt etc.

Då man har svårt med det sociala samspelet/intreaktionen.

Det var ett bra tag sedan, då jag fick förfrågan, av en person på MSN (?) vad jag ansåg och tyckte om hennes presentationsbild. Jag tolkade själva frågan, att hon ville att jag skulle svara vad jag ansåg.

Men det var inte meningen, utan hon ville enbart ha någon form av "bekräftelse" att hon var fin.

Så jag svarade lite felaktigt om man ska se till vad frågeställningens egentligliga underförstådda mening var. Men då hon hade ställt frågan, så gav jag ett svar, då hon ställde en fråga och undrade vad jag tyckte. Men min mening var inte att såra henne. Men så blev fallet.

Det klasskiska är när människor frågade mig, om jag kunde öppna fönstret. Så blev svaret "ja", men den egentliga meningen med frågan, var att jag skulle gå öppna fönstret eller vad det nu var som var avsett med frågan.

Jag kan fortsätta i all evighet, med exempel.

Om man ser skolgången, så uppfattades jag som "vanartig gosse". Jag kunde sitta på lektionerna och prestera bra ifrån mig. Men så fort det blev rast, så rasade allting. På den tiden då jag gick i skolan, så fanns det nästintill ingen kunskap inom detta området.

Även om kunskapen (i samhället) är bristfällig i dagsläget, så är det ändå upplyst någorlunda. Även om det finns mycket övrigt att önska.

Men jag uppskattar om människor säger om jag sagt något olämpligt enligt deras tycke, då jag får en möjlighet att tänka på det nästa gång. Det är så mycket underförstått som finns i den sociala gemenskapen som människor med AS har svårt att begripa.

Men jag anser att desto äldre man blir, desto mer lär man sig hur man ska vara för att inte väcka anstöt.

När det gäller att tolka mänskligt beteende så är det vanligaste felet man gör att man tror att handlingarna styrs av personligheten. Det är ett så vanligt fel att det kallas det fundamentala attributionsfelet. Egentligen så är det oftast själva situationen och omständigheterna i övrigt som har störst påverkan över varför man gör som gör.

Om du ser någon tränga sig före i en kö tänker du säkert "vilken ohyfsad människa", för inte skulle du tränga dig före i kön så där. Fast om du tänker efter kan du säkert komma på några omständigheter då det skulle vara befogat för dig att göra det, och det gör ju inte dig till en ohyfsad människa. Men tänk nu om det är just de omständigheterna som gäller för personen du ser tränger sig? Tänk om det är befogat?

När killen du känner säger elaka saker så tycker han säkert inte alls han är elak. För honom är det säkert befogat. Det var för att hon gjorde så, som han sa så. Om hon blev ledsen var det ju hennes fel, inte hans. Så kanske han tänker, men för att hjälpa honom behöver du ta reda på hur han tänker. Vad som får honom att säga de saker han säger. Och då menar jag inte objektivt, utan rent subjektivt vad han tycker själv. Fråga honom vad som fick honom att säga det han sa.

Han kanske resonerar som så att han sa ju bara sanningen och det kan ju aldrig vara fel. Då kan du försöka förklara att det finns många olika sätt att säga sanningen på och beroende på man vill uppnå så kan man välja olika sätt. Fråga honom vad han vill uppnå med sina vänner/flickvänner. Vill han att de ska må bra och vara glada eller vill han att de ska bli ledsna och besvikna på honom. Fråga honom också hur han vill att de ska vara mot honom. Vill han att de ska göra honom glad eller besviken? Om han inte bryr sig om ifall de blir glada eller ledsna men själv vill bli vänligt bemött, fråga honom varför de ska göra honom glad om han inte vill göra dem glada. Fråga honom vad han kräver av en människa för att han ska vilja göra henne glad. Förklara för honom att någon måste börja bjuda till för att det ska bli något.

Sen har vi det här med att säga sanningen på olika sätt. Om vi tar en "enkel" elakhet, som till exempel att han sagt till någon: "Du är dum". Berätta att det är inte sanningen. Säg till honom: "Sanningen är att =du= =tycker= att hon är dum. Så om du vill säga sanningen måste du säga så." Och fortsätt sedan med: "Och så finns det ju en anledning till att du tycker så. Så vill du verkligen säga sanningen måste du ju säga anledningen också: Jag tycker att du är dum för att..."

Hmm... Nu blev det ju inte så generellt, men jag hoppas ändå det är något du kan ha nytta av.

Som ett tillägg till alla inlägg ovan:

Det FINNS faktiskt tillfällen när "en cigarr är en cigarr" som Freud sa, dvs när man inte ska krångla till och analysera in absurdum.

Om en snubbe i gänget bär sig svinaktigt åt tillräckligt ofta, så kan man ge honom en rejäl, välformulerad utskällning också. Är man dessutom några stycken, alla nyktra och städade, och förklarar att han i princip är rökt om han inte skärper sig, så kan det vara just den omskakningen han behöver. Effekten kan bli omedelbar och bestående. Kanske värt att testa?

tydal skrev:

Han kanske resonerar som så att han sa ju bara sanningen och det kan ju aldrig vara fel. Då kan du försöka förklara att det finns många olika sätt att säga sanningen på och beroende på man vill uppnå så kan man välja olika sätt. Fråga honom vad han vill uppnå med sina vänner/flickvänner. Vill han att de ska må bra och vara glada eller vill han att de ska bli ledsna och besvikna på honom. Fråga honom också hur han vill att de ska vara mot honom. Vill han att de ska göra honom glad eller besviken? Om han inte bryr sig om ifall de blir glada eller ledsna men själv vill bli vänligt bemött, fråga honom varför de ska göra honom glad om han inte vill göra dem glada. Fråga honom vad han kräver av en människa för att han ska vilja göra henne glad. Förklara för honom att någon måste börja bjuda till för att det ska bli något.

Sen har vi det här med att säga sanningen på olika sätt. Om vi tar en "enkel" elakhet, som till exempel att han sagt till någon: "Du är dum". Berätta att det är inte sanningen. Säg till honom: "Sanningen är att =du= =tycker= att hon är dum. Så om du vill säga sanningen måste du säga så." Och fortsätt sedan med: "Och så finns det ju en anledning till att du tycker så. Så vill du verkligen säga sanningen måste du ju säga anledningen också: Jag tycker att du är dum för att..."

Hmm... Nu blev det ju inte så generellt, men jag hoppas ändå det är något du kan ha nytta av.

Intressant! (y) Det är precis så det är nämligen, att han tycker att han bara säger sanningen. Vilket bland annat inneburit samma misstag som meza nämnde, angående tjejers utseende. Kanske är det också som meza säger att man lär sig med åldern... men jag hjälper gärna till och skyndar på lite, om möjligt. :OO

Fia skrev:

Det är svårt att nå fram till honom eftersom han är mer intresserad av att prata själv och fråga saker

Han ställer ju tydligen åtminstone frågor, det är ju alltid något. Min erfarenhet av superegoister är att de helst pratar om sig själva och sina upplevelser och tankar, oavbrutet, utan att vara det minsta intresserade av att ställa frågor till motparterna i samtalet. Egoister brukar föredra monolog framför dialog så att säga :).

Om du inte är en väldigt tålmodig filantrop så finns det väl egentligen ingen större orsak för dig att fortsätta umgås honom, om han nu är en så egocentrisk idiot? Eller har han trevliga sidor också?

sgtpepper skrev:

Han ställer ju tydligen åtminstone frågor, det är ju alltid något. Min erfarenhet av superegoister är att de helst pratar om sig själva och sina upplevelser och tankar, oavbrutet, utan att vara det minsta intresserade av att ställa frågor till motparterna i samtalet. Egoister brukar föredra monolog framför dialog så att säga :).

Många av frågorna han ställer är retoriska, i stil med "Varför är tjejer så <otrevligt attribut>?". Och sen svarar han själv på sin egen fråga med en monolog. Fast det händer att han frågar vanliga frågor också. Av någon anledning gillar han att diskutera smått stötande ämnen (eller så inser han inte själv att de är stötande).

sgtpepper skrev:

Om du inte är en väldigt tålmodig filantrop så finns det väl egentligen ingen större orsak för dig att fortsätta umgås honom, om han nu är en så egocentrisk idiot? Eller har han trevliga sidor också?

Alla människor har sina trevliga sidor. :) Sen "umgås" jag inte med honom direkt, utan vi råkar hänga i samma community. Grejen är väl att jag har svårt att låta bli att försöka hjälpa människor...

Danne V skrev:

Som ett tillägg till alla inlägg ovan:

Det FINNS faktiskt tillfällen när "en cigarr är en cigarr" som Freud sa, dvs när man inte ska krångla till och analysera in absurdum.

Sant men är inte detta bara ett exempel på hur den annars överanalyserande Freud försvarar sig när hans livsverk och tillika lindebarn vänds mot honom själv? ;) I det här fallet ett överdrivet sugande på cigarrer som enligt psykoanalysen tyder på oral fixering :birp

Men jag förstår din poäng och håller med.

Hur en människa agerar och bemöter andra avgör hur denna uppfattas av andra. Goffmans Jaget och maskerna ger en föråldrad men ändå oerhört intressant syn på hur det sociala spelet fungerar!

Du kan ju kolla http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopat om det stämmer in. En psykopatisk personlighetstörning är väl lika allvarlig som aspbergers antar jag, personen får "bara" svårare med mänskliga förhållanden.

kaj skrev:

Du kan ju kolla http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopat om det stämmer in. En psykopatisk personlighetstörning är väl lika allvarlig som aspbergers antar jag, personen får "bara" svårare med mänskliga förhållanden.

Kan du vidareutveckla det där :q

Antar du och jämför Asperger med Psykopati :q

kaj skrev:

Du kan ju kolla http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopat om det stämmer in. En psykopatisk personlighetstörning är väl lika allvarlig som aspbergers antar jag, personen får "bara" svårare med mänskliga förhållanden.

:q

klumpigt uttryckt av mig, jag sitter på jobbet och är trött... Nu har jag fått lunch så då är det kanske bättre.

hur som helst, för några år sedan så träffade jag nån som beskrev "sin" personlighetsstörning presis som Fia beskriver sin polare och sade att det heter psykopati, så efter Fias inlägg kom jag att tänka på den killen och hans beskrivning. Anledningen tillatt jag kommer ihåg det är att han är/var en jäkligt trevlig kille, lite lagom besynnerlig, men inte mer än andra jag känner.

Om asbergers; jag hade en chef för som påstog att han hade asbergers, vilket inte är helt omöjligt. Lite mytoman var han nog hur som helst. Dock var han oftast trevlig och jäkligt bra på det han gjorde, vilket har gett mig intrycket att både asbergers och psykopati är personlighetsstörnignar man kan leva med. De är jobbiga för den drabbade och för omgivningen, men det är inte gravallvarligt.

(nu när jag läser texten ovan ser det ut som att jag tror att man inte kan vara trevlig om man har asbergers. Jag och svenska språket är inte vänner idag, så förstå mig rätt)

edit: rättstavning..