Beror ju på hur traumatisk situationen är. Men jag har haft en tendens att slå upp en mur med känslor av stål. Det är nog dock inte helt bra, ibland kommer alla kännslor tillbaka när man minst anar det. Men det är ett sätt att klara situationen just då. Även om jag inte tror att man kan välja hur man ska reagera vid en traumatiskt situation, det märker man först när det händer.
När andra upplevt något sånt brukar jag verkligen tjata på dem att prata ut om det till de gör det, det brukar fungera bra.. Men när jag själv berörs är det helt annorlunda, stöter bort det genom att inte prata om det och när det kommer upp på tal så tiger jag oftast ihjäl det.. Slutsats: jag tycker det är bäst att prata ut om det, även om man måste dra ut det ur vissa personer.. Det är skitsvårt att lära sig det själv men det är alltid lättare att gå in i en situation som utomstående person och försöka rota fram det jobbiga, precis som det är lättare att försvara någon annan mot mobbing än ta tag i det själv.
Min mor dog i cancer för 4 år sedan när jag var 16 år gammal.
Vet inte själv hur jag reagerade riktigt, pratade inte så mycket om det med folk utanför familjen och försökte leva som vanligt. Hemma var dock en annan sak, hade bra förutsättningar med att huset har 2 lägenheter där min brors familj bodde i den ena och jag, morsan och farsan i den andra så det blev många koppar kaffe och mycket prat inom familjen och det fanns alltid nån hemma någonstans i huset om man ville prata.
Till alla som råkar ut för något liknande så kan jag rekommendera att hitta någon att prata med, det väldigt mycket.
Hur man agerar känslomässigt beror nog på hur stark man känner sig vid tillfället, och hur svår upplevelsen är. Men att inte söka profesionell hjälp vid svår chock kan få väldigt svåra följder. En nära vän kan ju också fungera som hjälp, men man måste ju kunna tala om allt, och då är troligen en person utifrån det bästa.
Är man barn som jag var då jag råkade ut för ett trauma, så är det ännu värre, eftersom man då inte byggt upp känslorna på samma sätt. I mitt fall utvecklade det sig så att jag helt förnekade att det hänt. Det kom till min insikt först som vuxen, och det tog många år innan jag sökte hjälp. Idag ångrar jag att jag inte gjorde det tidigare, men bättre sent än aldrig.
Alldeles för många går omkring där ute med obearbetade trauman som trycker ner känslorna som en sten i vattnet.
En början vore att kontakta psykakuten, det skulle jag göra idag om det hände igen. En startpunkt för att vända måendet behövs. Då kan ett telefonsamtal dit vara utgångspunkten.
Desto tidigare man kommer underfund med vad som hänt, och man kan prata ut om det för att få lite reflektion över de egna tankarna, desto tidigare tror jag att man är redo att bearbeta det som hänt. Håller man känslorna för sig själv och argumenterar mentalt med sig själv blir det nog oftast värre.. :(
Choronzon: Menade att hålla sig sysselsatt såsom umgås med vänner osv. Jag har råkat ut för flera ... "fallgropar" i mitt liv som pågått under längre perioder, men om du är med vänner, som också är dina riktiga vänner, blir det oftast bra.
Choronzon: Menade att hålla sig sysselsatt såsom umgås med vänner osv. Jag har råkat ut för flera ... "fallgropar" i mitt liv som pågått under längre perioder, men om du är med vänner, som också är dina riktiga vänner, blir det oftast bra.
Pappa dog när jag var 13 vilket är en skitbra ålder att mista en älskad förälder på, en kompis blev nästan ihjälkörd av ett pucko i en bil, mamma hade cancer men fick bort det till slut, allvarlig bilolycka för nått år sen där jag & min chef + en kollega var nära att mista livet alla tre, etc..
Känns som det räcker ;)
m_soderlund skrev:
Hur kan man förebygga att man deppar ner sig?
Ingen aning.. Snacka med folk som bryr sig.. Ge fan i att anklaga sig själv.. Ge fan i att supa & slåss som försvar.. ?
Deppa löser inga problem, det gäller att inse det.
Förra året slog nog rekord vad det gäller traumatiska upplevelser, när det gäller mig ivf. Pappa dog och en del annat tragiskt drabbade mig och mina närstående. Klart att det hjälpt att prata med vännerna, men saknade av min far verkar inte gå över. Fast med tiden får man distans så även om det tidvis varit svårt så känns det ju bättre idag än för ett år sen.
Hela det där begreppet med att "deppa ner sig" tycker jag är lite fel, då alla verkar tycka att det finns genvägar förbi sorg/saknad/förlust. Well, newsflash; det gör det inte.
Vill man "bli av med" de känslor som uppstår vid trauma får man helt enkelt genomleva dem, inte förtränga dem eller försöka gå runt dem. Jag mår hellre så dåligt i ett par månader att jag skulle kunna hoppa från en klippa än att gå omkring i ett år och intala mig själv med att allt kommer bli bra imorgon. Livet går ändå ut på att känna, på ett sätt eller annat, och det kommer man inte undan. För att kunna se den ljusa sidan av det som jag brukar kalla "stapeln", så måste man ha varit på andra sidan också. Det finns en relevans mellan dessa saker som förhåller sig till varandra genom ett jämt fördelat mått åt båda hållen. Ju längre ut man vandrar på ena hållet, desto länge kan man sedan gå åt andra. Det är min övertygelse och än så länge så funkar det bra för mig. Explodera, gråt, skrik, flippa ur och reagera (framför allt). Det hjälper alltid.
Hmm ja, jag har tack och lov aldrig förlorat någon närstående i förtid. De som har gått bort har gjort så pga ålderdom...och ja även om det varit jobbigt så har det aldrig varit traumatiskt.
Det är ju livets gång.
Dock har jag varit med om, iallfall tre för mig, mycket traumatiska händelser. Den sista var förlossningen för en månad sedan som på sätt och vis närapå höll på att kosta mig livet.
Min väg att bearbeta dessa händelser är att skriva.
Jag skriver ner exakt vad som hänt och hur det kändes då, hur det känns nu, vad jag tänker...tycker....allt. Sedan går jag tillbaka flera gånger och förbättrar, ändrar och perfektionerar berättelsen tills jag inte har något mer att säga.
Då mår jag bättre.
Jag har svårt att prata med andra om saker som....jag tror att dom har svårt att förstå. Andra kan ju bara föreställa sig hur man mår och det räcker inte alltid. Det tar oftast tid innan jag släpper ner barriären och pratar om det och undertiden är detta min lösning.
OveRRidE: Good luck om jag skulle flippa, jag har fått sluta flippa p.g.a. min storlek och styrka, jag skadar människor när jag ska avreagera mig, så ditt tips skulle jag inte följa. :) Annars tycker jag det du säger är vettigt, hellre sitta en period och må skit, RIKTIGT mycket, än lite under en längre tid.
Jag undrar hur ni har agerat när ni upplevt något traumatiskt?
Till exempel en förälder, vän som gått bort hastigt?
Hur man tar det beror ju på vilken person man är, men vad har ni som upplevt en svår situation gjort efter själva händelsen?
Hur kan man förebygga att man deppar ner sig?
Ingenting brukar jag göra, jag är deppad såklart men jag försöker komma över det, brukar inte gråta eller nått, sånt går helt enkelt inte för mig, jag köper inte idén att gråta är nyttigt som en universal sanning, jag har min egen metod och så har alla andra, du hittar själv din metod genom att försöka vad som funkar bäst.
Tänker fortfarande på min farfar or mormor nu som då fast dom dog flera år sen, min moster som bodde i sverige dog nyligen i cancer också(förra veckan), vet inte vad jag ska tycka, det är för jävligt tycker jag men det känns ju som man borde tycka mera, undrar om det är för att man visste om det långt i förväg som man inte är mera påverkad.
Jag har väl, som dom flesta andra, upplevt något traumatiskt.
Mår jag extremt dåligt så brukar jag resa till månen, titta ner på jorden och
fundera på världen i sin helhet. Sätta min situation i relation till hela världen.
Det brukar hjälpa mig att bearbeta sorgen/depressionen/whatever och minimera
risken för bieffekter. Givetvis skall man, som nämnt ovan, få vara ledsen och
leva ut känslor men allt har sin gräns. Är "gränsen" nådd, reser jag till månen.
Kort och gott.
Jag gör som Calevan beskrev i början av tråden, bygger upp en mur och släpper inte ut känslor. Jag flippar inte ur, jag gråter inte o.s.v.
Men som jag beskrev i en tråd för ett halvår sedan så gav det rejält negativa effekter, som att man tappade all känsla för livet, depressionen blev lite för djup då jag inte hade hanterat sorgen på något sätt.
Så när man är deppig: deppa. När man mår dåligt: må dåligt. När man känner för att gråta: Gråt.
Men framför allt, man ska försöka dela med sig av sina känslor, att ha någon som får en liten insikt i hur du mår, och som kan ge en insikt i att man inte är ensam i något svart hål.
Men hursomhelst så är alla unika och agerar olika, men alla bör bearbeta och förstå sin sorg, samt att hålla kvar kontakten med verkligheten, istället för att försvinna bort (i förnekelse eller sorg)
261 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.6fe65c25
