Jag och min sambo bröt upp för 2 veckor sedan. Vi var tillsammans i 7.5 år och det fungerade tyvärr inte längre, båda har kommit till insikten. Problemet är att nästan alla våra vänner är från början mina vänner så att säga, och de bryr sig mer om mig verkar det som. Hon har nästan inga vänner som inte jag är riktigt nära med, way back in time.
Jag har gjort klart för henne att jag inte vill träffa henne och umgås på fester och dylikt, kanske i framtiden men det är för mycket groll kvar nu, och alkohol kan få känslor att bli ännu underligare. Problemet är att det stundar valborg i Lund och hon tycker jag är barnslig som inte vill låta henne vara med och träffa våra "vänner", att jag förbjuder henne indirekt att umgås med dem. Jag ser ju att det är egoistiskt av mig och rent rationellt är det helt fel att inte "gå" med på att träffa henne på valborg, hon har inga andra vänner här nere som ska göra något just den dagen.
Men samtidigt måste jag tänka på mig själv, jag kan inte gå omkring och må dåligt å nojja för om jag ska kunna flirta eller inte, eller hon ska flirta med någon, jag vet inte hur jag kommer reagera och jag vill inte veta det just nu. Vi har pratat om att vi ska undvika varandra och sedan i framtiden kanske kunna bli vänner igen, men hon lämnar ju mig inte i fred, hon kommer över till polaren där jag för tillfället bor och lånar Internet, sms:ar, ringer å beter sig labilt, jag ser ju att hon inte heller mår bra och iom. att jag indirekt sätter ultimatum på umgänget gör inte saken bättre. Jag har sagt åt dem att visst ni får umgås med henne, men nu i början hoppas jag att ni följer med mig om jag vill lämna stället pg. av att jag inte orkar träffa henne. De säger att visst de gör det, men jag känner mig som ett svin
Jag vill inte kalla det svinaktighet men det var du som föreslog det. ;)
Du ska absolut inte, för din skull, "förbjuda" henne från att vara med era gemensamma vänner. Om dessa vänner vill vara med henne; vem är då du som skall hindra henne? Jag kan absolut inte sätta mig in i din situation, men jag tycker inte att du ska må dåligt när det gäller flirting. Det är slut, finito. Låt henne gå sin väg (att hon gör det tillsammans med era gemensamma vänner är då essentiellt om det är de enda hon har) och tillåt dig själv att gå din väg.
Nej men samtidigt måste jag kunna umgås med mina killkompisar å de sätter mig före henne om jag vill det, eller medvetet gör de. Vi gör alltid saker tillsammans, hon måste inse att hon inte längre kan haka på. Man kan inet äta kakan och ha den kvar.
Jag vill inte må dåligt om jag eller hon flirtar, men det är 2 veckor och det känns fel att försöka få en ny flicka just nu. Jag vill bara inte riskera att må dåligt om vi skulle umgås. Det är att jag känner att jag måste tänka på mig sälv hur jag mår, även om det inte är rätt utan svinigt, jag måste inte bry mig om hur hon mår just nu, det är ovesäntligt för mig egentligen, men ändå inte pg. av att jag fortfarande älskar henne på många sätt. Men livet msåte gå vidare, det kan det inte göra om man traskar på i samma gammla takt
Jag måste säga att jag förstår dig, erka. Det är jobbigt att träffas efter en separation och då det är "dina" vänner borde hon respektera din önskan.
Om du behöver få vara ifred, bör hon respektera det. Hon kanske har svårt att släppa ert förhållande?
Det finns parterapi, t.ex. familjerådgivning, som går ut på att avsluta ett förhållande på ett bra sätt och som båda mår så bra som möjligt av. Jag tror att det skulle vara bra för er, speciellt efter ett så pass långt förhållande.
Hypatia, jag funderade på det men eftersom relationen är avslutat och jag vill ha så lite kontakt med henne som möjligt just nu blir det problematiskt.
Jag har svårt att släppa förhållandet därför jag inte vill träffa henne, det tror jag inte hon har för hon vill att det ska vara på samma sätt som förut fast vänner. Det är vanan av att inte ha någon längre som är det tunga för mig, jag vill inet bli påmind om det. Jag vill inte vara med henne, men det är ändå ruggigt tungt. Ska flytta ut ur lägenheten 1:a maj och kan inte slappna av innan det är löst.
Hon har svårt att släppa förhållandet i den mån att det inte kommer gå att umgås på samma sätt som förut tror jag, vänner kommer automatiskt tvingas välja sida för komplikationer kommer uppstå. Samtidigt vill jag kunna ta en fika med henne å hälsa på våra gemensamma siamesdamer (som hon kommer få vårdnaden om), men inte nu och hon förstår inte vad ordet "space" innebär.
Jag förstår alltför väl vad du menar och eftersom du är den som behöver "space" och hon eventuellt inte förstår vad du menar kanske det är bättre att prata klarspråk en gång för alla och sätta upp några "regler" för hur ert umgänge kommer att se ut tills du känner att du kan träffa henne utan att må dåligt.
Se det så här, två, tre ggr i rådgivning kanske kan lösa "problemet" istället för att springa på varandra här och där och förmodligen också hamna i onödiga gräl som ni båda mår dåligt av. Även om det innebär att ni får träffas några gånger. Det brukar vara lättare att vara objektiv när någon annan hör på. :)
Jag är i exakt samma läge och förstår dig fullt ut. Hon har visserligen
egnen bekantskapskrets men under alla 9 åren vi var sambos
umgicks vi nästan uteslutande med mina eller nya, gemensamma
vänner som vi fick iom barn etc. Grymt jobbig sits.
Jag håller med Bire och vad dina gamla polare gör eller inte gör är väl upp till dem? De är ju även polare med henne så det vore nog taskigt mot dem att tvinga dem att välja.. Min kusin separerade för några år sedan. Jag är dock fortfarande polare med hennes ex och det har dessvärre retat henne, vet jag. Men varför ska jag behöva välja? Jag gillar dem bägge två. Det är ju inte henne som livet kretsar kring för vare sig mig eller honom. Men om man bortser från polarna så är det väl som så att så länge man inte har barn ihop finns det ingen anledning alls att ha någon kontakt. Åtminstone inte så länge en av er inte vill det. När jag separerade från det längsta förhållandet (13 år) tog det ungefär 3 år innan vi kunde snacka med varandra obehindrat. Vi tog oss samman och gjorde det ändå eftersom vi har barn ihop och det var ju saker kring dem som vi var tvungna att fatta beslut om, men det var inte kul då vi båda två besatt en massa sårade känslor. Nu, sådär en 12 år senare är vi väldigt bra vänner utan några knepiga tankar om varandra. Så om ni har samma umgängeskrets får du nog vara beredd på att ni kanske kommer att träffas, vilket ger Bires rationella råd en bra klang, då hon förhoppningsvis ger sig med tiden :)
289 ms totalt · 4 externa anrop · v20260731065814-full.a51de22e
