Av egen erfarenhet känner jag att i 99% av fallen så är det inga som helst problem med att "låta buspôjkarna förstå allvaret" i vad deras busstreck innebär.
Jag var själv en riktig jävla skitunge som ung. Smällde 10-20 brevlådor varje nyår/påsk, ropade gubbjävel/kärring efter mina föräldrars grannar helt utan anledning, pallade frukt/bär, pangade rutor, slängde pinnar och snöbollar på bilar m.m. Gjorde även mycket annat dumt och grövre saker. Varför? Tja, det kan man ju fråga sig men det är ju en OT-diskussion. Mina erfarenheter ifrån den tiden är dock att busstrecken i mångt och mycket hade med personens/offrets reaktion att göra.
Typ 1: Ropar, gastar och hotar med polisen. Jättekul! :) Honom tar vi snart igen.
Typ 2: Jagar, gastar och hotar med polisen men får sällan eller aldrig tag i en. Jättekul! :) Honom tar vi snart igen.
Typ 3: Blir helt hysterisk. Springer ut i minusgrader i nattskjortan och hotar att skära picken av en. Vansinnigt roligt! :) Honom tar vi vid varje tillfälle!
Typ 4: Kan reagera precis som typ 1-3 men med den skillnaden att han tar det ett steg längre. Han är beredd. Kanske har han varit likadan själv och känner till alla knep. Han är iakttagande, ständigt på sin vakt och har i sitt sinne flera gånger gått igenom hur han ska bete sig då en situation uppstår. Oavsett om det är första eller 100:e tillfället. Den här personen antingen fångar en eller ser till att dokumentera vad som försiggår. Fångar han busarna låter han dem förstå att om de någonsin gör något liknande igen så kommer det att stå dem dyrt. Dokumentationen kan användas antingen som bevismaterial eller så väljer han/hon att under lugna och stillsamma förhållanden att konfrontera antingen busarna eller deras föräldrar med dokumentationen och förklarar att om det inte blir ett slut på illdåden så kommer han/hon att driva saken vidare.
Typ 4 går man inte till igen. Aldrig någonsin. Detta sprids dessutom ofta som en löpeld i umgängeskretsen.
Numera är jag (någorlunda) vuxen. Har eget hus, egen familj med två barn och ett eget territorium att "försvara". Givetvis har jag råkat ut för vandalism och busstreck. Men bara 2 ggr. Båda tillfällena var då vi var nyinflyttade. Vid ett tillfälle sparkade några ynglingar på vår brevlåda tills den gick i trasor. Jag fick tag i en av dem. Lyfte upp honom i nacken, spände ögonen i honom och förklarade med viskande tal att jag minsann visste vem han var och att om han någonsin upprepade sitt illdåd så skulle det kosta honom. Därefter släppte jag ner honom och bad honom kalla på sina "vänner", som väntade på honom bakom hörnet. I lugn och stillsam ton förklarade jag för dem att deras busstreck kan leda till mer än de önskar om de gör det hos fel person. Sen försökte jag möta dem på "deras nivå" och förklarade att jag inte är "fel person". Även jag har varit ung och jag har gjort samma saker som de. Jag berättade även om varierande resultat och vi hade ett riktigt bra samtal. Vi skrattade till och med ihop. Därefter lät jag dem gå med uppmaningen om att "tänka sig för". Det gänget har aldrig mer gjort något emot min familj och de hejar helt oprovocerat varje gång vi möts på gatan.
Vid andra tillfället var det nyår. Helt plötsligt började det smattra som fan vid vår dörr. "Smatterband" ;). Till saken hör även att jag var lite salongsberusad och tänkte att nu ska jag lära dem en läxa. §jr Jag agerade som "typ 1" och sprang ut och gormade. Men vis av mina erfarenheter så stannade jag kvar utomhus i närheten av mitt eget hus. Och enligt profetian så kom de givetvis tillbaka efter 15 min. Viskande och tasslande smög de sig fram emot vårt hus. Problemet för dem var ju enbart att när de slängt sina smällare emot vårt hus och vände för att taga till flykten så stod jag med öppen famn och tog emot dem. Tog en i var näve och ropade åt de andra hur fega de var som lämnade sina vänner i sticket. Vid åhörandet av dessa ord stannade de och vände molokna (läs: moloken) tillbaka. Väl framme så höll jag ett tal likande det vid första tillfället och återigen skiljdes vi åt som någorlunda vänner till allas lättnad. Även de har i efterhand bemött mig och min familj på ett bra sätt. Båda grupperingar (i olika åldrar) har därefter varit inne och levt rövare hos mina grannar men aldrig mer hos mig. Ta i trä! ;)
Så mr T. Mina scenarier kanske inte stämmer helt överens med ditt. Om det är som du skriver att familjen har socialen på sig så kommer kanske inte mina tips att hjälpa ett dugg. Men min erfarenhet är dock att om ungarna har något innanför pannbenen så hjälper det, kanske inte alltid, men i många fall att möta dem på deras nivå. Oavsett om man är lite hårdhänt. De ungarna jag har tagit tag i har garanterat haft blåmärken i nacken dagen efter. Något som kanske hjälper dem att komma ihåg läxan. ;)
