Är det någon som vet ifall man är tvingad att gå på sitt lönesamtal?
Jag har blivit kallad men förra året var rena skämtet med argument tagna ur det blå, vilket slutade med att jag blev både förbannad och ledsen. Det fanns inte heller en chans till att höja lönen trots att jag hade bra motargument.
Eftersom jag nu tycker att det känns helt meningslöst och inte vill bli sådär ledsen en gång till så vill jag helst bara få beskedet via mail och utan argument. Tror ni man kan det?
Tja... visst kan du strunta i att gå på lönesamtalet. Ingen kan tvinga dig till det.
Jag kan tänka mig att du utelämnar en del information i ditt inlägg, exempelvis varför du inte är med i facket. Efter förra årets misslyckade lönesamtal kanske det hade varit det första jag tänkt på. Arbetsmarknaden är tuff, och i princip kan företaget säga att "vi har inte råd med en tjänst i den lönenivån, men vi har råd med samma tjänst till en annan (lägre) lönenivå". Personligen hade jag inte köpt det resonemanget, och vill företaget ha kvar dig med din kompetens (vad du nu jobbar med) så skall de bannemig betala en skälig lön för det. Det är inte det gamla ryssland där den anstälde får vad företaget kan avvara om det så må vara potatis (läste om en skollärarinna med 5 barn som hade fått det i lön under 2 års tid)... Men som sagt, svårt att ge konkret tips utan mer bakgrundsinfo. Men som svar på din fråga - du behöver inte gå på lönesamtalet om du inte vill (även om jag inte rekommenderar det). Stå på dig!
Jag tycker att du skall gå och säga precis vad du tycker, jag anser att det egentligen bara skulle finnas negativa konsekvenser än positiva, jag menar höjde dom inte lönen förra året så känns det ju som att dom måste känna sig mer eller mindre tvugna? Får du inga lönehöjningar så går du ju varje år ner i lön "egentligen".
Att utebli, med de goda argument du har, har ingen effekt på dina frantida chanser eller lönenivåer.
Så, gå dit, med en positiv insikt och med raka argument.
Kanske är det första eller en av de få gånger som Lasp säger: Gå med i facket!
Hade jag sett en framtid i det här företaget hade jag kanske kämpat på mer, men jag ska börja plugga hösten 2010 så jag känner inget behov av att hävda mig. Lönesamtal är egentligen ett dåligt ord för vad det är, löneinformation låter mer riktigt. Förra gången tog jag vidare till chefen ovanför min chef som lovade ett samtal oss alla tre emellan men detta skjöts upp hela tiden och tillslut orkade jag inte kämpa på mer.
Ett av argumenten till att jag fick en dålig höjning (fick ändå en liiiten höjning) var att jag var deprimerad. Det var inte ett dugg sant men så såg min chef det.
Jag vill inte utsätta mig för mer idiotargument så jag vill helst inte gå. Dock tror jag att jag kommer få bättre i år då min chef har varit väldigt positiv, men jag vill ändå inte gå på samtalet då det ger mig kalla kårar.
Lasp, jag är inte med i facket av lathet. Vill egentligen men har inte fått tummen ur röven. Har också hört andra från min arbetsplats som sökt hjälp därigenom men inte fått någon.
Nu får du ursäkta om jag är väldigt trångsynt, naiv eller vad du vill kalla det, men det låter lite som en inställningsfråga. Ta det inte negativt. Men det låter som du redan har gett upp. Och att du inte gått med i facket av lathet är väl iofs uppriktigt av dig att erkänna, men... vad väntar du dig? Du får väl anstränga dig lite själv. Åter igen, se det inte som kritik, utan en knuff i rätt riktning. Om du nöjer dig med din lön som du har nu fram till 2010 så har du ju redan bestämmt dig. Det är ju bra att du har planerat din framtid, men i ärligheten namn kan mycket hända, och jag skulle väl umm... rekommendera... att leva lite mer i nuet. Du kastar ju bort år/pengar. Och även om det är relativt kort tid hade jag sett det som en princip-fråga. Jag är väl personligen inte speciellt konflikträdd och tar gärna en diskussion. Har man svårare att prata för sig själv _kan_ faktiskt facket hjälpa, och _ska_ göra. Sedan kan graden av hjälp man får skilja från region till region, men utnyttja det för guds skull.
Tillägg:
Att samtalet med dina chefer uteblivit låter som ett klassiskt strategiskt drag från deras sida. De har säkert räknat med just din reaktion... att inte orka "bråka". De vinner helt enkelt på att göra ingenting.
Tillägg 2:
En annan vanlig idé som många verkar ha är att "inte ska väl lilla jag vara girig och vilja ha en massa pengar - jag skall vara glad att ha ett jobb". Så är det givetvis inte. En arbetsgivar/arbetstagar-relation är som alla relationer dubbelriktad. Det är inte meningen att endera sidan skall utnyttja den andra.
Nu får du ursäkta om jag är väldigt trångsynt, naiv eller vad du vill kalla det, men det låter lite som en inställningsfråga. Ta det inte negativt. Men det låter som du redan har gett upp. Och att du inte gått med i facket av lathet är väl iofs uppriktigt av dig att erkänna, men... vad väntar du dig? Du får väl anstränga dig lite själv. Åter igen, se det inte som kritik, utan en knuff i rätt riktning. Om du nöjer dig med din lön som du har nu fram till 2010 så har du ju redan bestämmt dig. Det är ju bra att du har planerat din framtid, men i ärligheten namn kan mycket hända, och jag skulle väl umm... rekommendera... att leva lite mer i nuet. Du kastar ju bort år/pengar. Och även om det är relativt kort tid hade jag sett det som en princip-fråga. Jag är väl personligen inte speciellt konflikträdd och tar gärna en diskussion. Har man svårare att prata för sig själv _kan_ faktiskt facket hjälpa, och _ska_ göra. Sedan kan graden av hjälp man får skilja från region till region, men utnyttja det för guds skull.
Tillägg:
Att samtalet med dina chefer uteblivit låter som ett klassiskt strategiskt drag från deras sida. De har säkert räknat med just din reaktion... att inte orka "bråka". De vinner helt enkelt på att göra ingenting.
Tillägg 2:
En annan vanlig idé som många verkar ha är att "inte ska väl lilla jag vara girig och vilja ha en massa pengar - jag skall vara glad att ha ett jobb". Så är det givetvis inte. En arbetsgivar/arbetstagar-relation är som alla relationer dubbelriktad. Det är inte meningen att endera sidan skall utnyttja den andra.
Alltså....nu blir jag lite grinig. Jag vet att du kanske menar väl, men....
TS frågar om han/hon kan tvingas till ett lönesamtal. Inget annat, eller hur? Han/hon är säkert myndig och kompetent att själv bedöma anledningarna till frågan, eller hur? Dvs precis lika kompetenta som du och jag skulle anse oss i likadana situationer, eller hur?
Är det då inte tämligen respektlöst och självupptaget att oombett börja undervisa honom/henne om förhållanden som du (gissar jag) inte har den blekaste aning om? Eller tycker du på allvar att du vet bättre än TS själv om han/hennes situation? Varför tvinga in TS i ett läge där han/hon plötsligt måste gå i svaromål och redovisa förhållanden som varken du, jag eller någon annan har med att göra?
Skulle DU uppskatta om någon behandlade dig som icke kapabel att bedöma din egen arbetssituation?
Till TS: Bry dig inte om att ens svara på sånt här trams.
TS frågar om han/hon kan tvingas till ett lönesamtal. Inget annat, eller hur? Han/hon är säkert myndig och kompetent att själv bedöma anledningarna till frågan, eller hur? Dvs precis lika kompetenta som du och jag skulle anse oss i likadana situationer, eller hur?
Jag tror, och hoppas, att Kimsan inte tolkar mitt inlägg på samma sätt. Jag omyndigförklarar absolut inte Kimsans förmåga att utvärdera sin situation. Däremot vet jag att det är lätt att underskatta sig själv och lika lätt att hamna i en situation där man bara simmar runt i ett bakvatten utan att orka ta sig ur det.
Är det då inte tämligen respektlöst och självupptaget att oombett börja undervisa honom/henne om förhållanden som du (gissar jag) inte har den blekaste aning om? Eller tycker du på allvar att du vet bättre än TS själv om han/hennes situation? Varför tvinga in TS i ett läge där han/hon plötsligt måste gå i svaromål och redovisa förhållanden som varken du, jag eller någon annan har med att göra?
Nej, men det är nog för att jag inte ser det som att "undervisa" personen i fråga. Åtminstone var det inte så tanken var. Jag skrev tidigare att jag saknar informtion för att kunna komma med ett konkret förslag, och ursäktar mig för att jag kan låta naiv, men jag försöker uppriktigt uppmuntra Kimsan att tro på sig själv. Och det har absolut ingenting med att jag skulle anse mig bättre än någon. Låter mitt inlägg verkligen så? O.o
Skulle DU uppskatta om någon behandlade dig som icke kapabel att bedöma din egen arbetssituation?
Jag skulle uppskatta sakliga åsikter om jag ställer en fråga om min egen arbetssituation ja. Ärligt talat Danne, jag tycker din agg är lite missriktad. Försöker bara hjälpa här :)
Tillägg till Kimsan:
Tolkar du mitt inlägg på samma sätt som Danne måste jag be om ursäkt. Meningen är inte att verka självgod utan att uppmuntra dig att "kämpa" och ta för dig för det som borde vara ditt.
