Du kan tänka, men det kan inte din kamera

Din kamera är möjligen avancerad. Och annonserna vill övertyga dig om att den även är smart. Då ska jag göra dig besviken. Din digitala systemkamera för tusentals kronor är urbota korkad. Ungefär lika korkad som en äldre manuell kamera med 10 år på nacken. Åtminstone när det gäller att mäta ljus och exponera rätt.

Låter du kameran tänka själv, då är du förlorad. I varje fall om du går bortom de enklaste motiven. Din enda chans är att använda hjärnan. Din kamera tolkar nämligen det mesta som 18 % grått. Ljusmäter vi på en svart yta och exponerar där efter, då blir den medelgrå. Det samma gäller om vi mäter mot en vit yta. Vi måste mäta rätt om svart ska bli svart och vitt ska bli vitt.

På dagens avancerade kameror är inte detta hela sanningen. För där försöker kamerans automatik ta en medelväg. Genom att mäta på flera ställen i det tänka motivet räknar kameran fram en genomsnittlig exponering. Detta bidrar ofta, i lite svårare motiv, att exponeringen inte blir helt lyckad. Inte alltför sällan blir det vitaste vita utfrätt (överexponerat) eller det svartaste svarta igengrott (underexponerat) och utan teckning. Bilden blir i regel bara bra tecknad i mellanregionen. Undantaget är om du mäter mot ett medelgrått parti i motivet med kamerans spotmätare, men det är en helt annan historia.

Det finns inga genvägar om du vill ha bilder som är rätt exponerade ”hela vägen”. De två främsta tipsen är:

1. Lär dig hur kameran tolkar ljus och använd dina kunskaper.
2. Rata kamerans ”tänka själv”-automatik. Kameran vet aldrig vilken del i motivet som du vill återge perfekt. Den vet inte heller om det är svart i direkt solljus eller svart i skuggan. Det är bara du som vet hur motivet är belyst.

I den digitala världen är detta ännu viktigare. Även om det är hyfsat billigt att exponera fel. Du ser ju resultatet direkt och kan ta en ny bild, om motivet finns kvar vill säga. Negativ film har ganska stor tolerans för felexponering eftersom du kan kompensera lite vid framkallning av filmen och sedan även vid kopieringen på papper. Värre är det med diafilm och digitalfotografi där exponeringskurvan är något snävare. Det gäller att göra rätt direkt.

Här tänkte jag ge några tips på hur du ökar dina chanser att exponera rätt:

– Mät (det reflekterande) ljuset i din handflata i skugga, den motsvarar i regel ungefär 18 % grå. Detta ger förvånansvärt bra resultat i de flesta normala situationer. Ställ dig med solen i ryggen så att du skapar en skugga över din hand. Mät ljuset mot handen på ungefär 20 cm avstånd. Lås exponeringen på det värdet du får.

– Om hela motivet skulle befinna sig i mörk skugga eller direkt sol, då mäter du i handen som vanligt, men i mörk skugga respektive lagom solbelyst.

– Mät på samma sätt, men mot gråkort (dock onödigt att bära på, du har din hand).

– Mät det infallande ljuset med glob (kräver ofta separat ljusmätare).

Ibland, eller rättare sagt ganska ofta, är motivet så pass kontrastrikt att dessa metoder inte är tillräckliga för att få en bra exponering. Det är nu du måste tänka till och både mäta ljuset korrekt och kompensera rätt. Och dessutom komma överens med dig själv om du vill teckna hög- eller lågdagrarna bra. Beroende på hur du vill ha resultatet kan du bli tvungen att justera dina mätta exponeringsvärden genom att öppna eller stänga ett eller två steg och ibland mer. Exempelvis vid extrema motiv, såsom snölandskap och dylikt. För snön är väl vit och inte medelgrå? ;)

Till din hjälp för en bra exponering har du två användbara verktyg i din digitala systemkamera:

1. Histogram. Mycket användbart som berättar exakt hur din bild är exponerad.
2. Zebra-funktionen, dvs den funktion som med en svart blinkande ring markerar överexponerade partier i motivet.

Ta för vana att använda dem. Du lär dig mycket om ljusets underbara värld genom att studera dem.

Varsågod. Nu har jag berättat några av mina knep, nu väntar jag med spänning på dina. ;)