Vad är bra film för dig?

Först och främst - låt bli att "flama" mig, alla har vi olika filmsmak. Det är bara att acceptera. Sedan vill jag varna för eventuella spoilers, så läs vidare på egen risk... :e

Så till det intressanta ämnet som man kan debattera i all evinnerlighet. Hur definierar du bra film? Vad tittar du helst på? Vad får dig att vilja se en film om och om igen? Gillar du när filmer har ett budskap eller föredrar du hjärndöd action? Vill du att filmen skall fånga dig eller vill du bara ha något av underhållningsvärde att se på? Exemplifiera gärna!

Jag kan prata om ämnet hur länge som helst, och som de flesta andra har jag en filmsmak som är svår att definiera. Jag är en allätare, fast med ett visst intresse för vissa genrer mer än andra. För att ni ska ha något att läsa så tänkte jag skriva av mig lite om några filmer som markerar ungefär vad jag tycker om filmkonsten...

1. Italienaren Pier Pasolinis beryktade film "Saló - 120 days of sodom" (ofta omnämnd den mest kontroversiella och groteska filmen någonsin) från 1975 är ofta föremål för diskussion och är ett bra val när man ska bedöma filmsmak. Filmen baseras på en novell av Marquis de sade, men har uppdaterats till att utspela sig i Italien under andra världskriget, närmare bestämt i Mussolinis eget rike, Salo. Filmen beskriver mycket grafiskt hur några barn kidnappas och torteras på obeskrivligt vidriga vis. Om man ser filmen med ett kritiskt öga (om man klarar den nästan 2 timmar långa storyn dvs.) så kan man faktiskt uppskatta den. De grafiska elementen är ett bra sätt för att göra åskådaren införstådd med vad som egentligen pågick. Likväl är det här en "sjuk" film, ingenting som man ser i underhållningssyfte.

Är då detta en bra film i mitt tycke? Ärligt talat så vet jag inte. Det finns många filmer som anses som extrema, och på något sätt så tycks många av dessa filmer komma från Italien och Asien. Regissörer som Ruggero Deodato och Umberto Lenzi har gjort kannibalfilmer, i mångas tycke helt onödiga filmer, med autentiska djurmord och galenskaper som kan få magen att vända sig upp och ned. Sen finns det även skräckmästare som Lucio Fulci och Dario Argento som i närmast är helgonförklarade. Från Asien kommer det alltid mängder av filmer med kontroversiellt material, ofta råa och utförliga mord, ren tortyr mot människor och annat konstigt, men saken är den att många filmer ofta har ett budskap som helt glöms bort när de skall recenseras. Pasolini mördades precis innan filmen gick upp på duken, bara det kan ge en fingervisning om vad vissa kände inför den...

2. Lord of the rings-trilogin på film är en av filmhistorens största och mest aktade projekt. Peter Jackson har, mot mångas förväntningar, lyckats att skapa en värld som faktiskt många hängivna bokfantaster tycker passar in på deras känslor för böckerna. Sen finns det alltid undantag som tycker helt olika (Jag ska inte uttala mig om böckerna vs. filmerna, eftersom jag inte läst litteraturen själv). Det jag tänker rikta mig mot är den uppmärksamhet som har hamnat kring namnet Peter Jackson. Innan LOTR-trilogin hade denne man i närmast koncentrerat sig på en enda genre, lågbudget-splatter, med filmer som bad taste, braindead och meet the feebles på meritlistan. Helt plötsligt blev intresset för denne mans tidigare verk enormt och hans filmer kultförklarades. Många tonåringar kollade på dessa filmer i tron att "det här måste ju vara bra, det är ju Peter Jackson". Jag kan tänka mig att en del blev förvirrade, samtidigt som någon form av konstig kultfaktor (som om den inte var stor nog) höjde sig över verken.

Själv kan jag bara konstatera att exempelvis bad taste, bara är en sorglig ursäkt för en ung regissörs blodtörst. Filmen marknadsförs som horror/skräck, men själv vill jag nog kalla den för "nästan-action" (det avlossas nog fler skott här än i ordinära krigsfilmer) eller komedi. Inte för att den är rolig, men det är faktiskt närmare till skratt än till rysningar. Jag är väl medveten om att budgeten för filmen var väldigt liten, närmast obefintlig, men ryktet som filmen har som en kultklassiker tycker jag inte att den förtjänar. Det kan vara kul att se tarmar och hjärnsubstans flyga omkring över hela scenen, men när en kille uppenbart står och häller tonvis med Falu rödfärg för att uppnå maximal äckelfaktor, då orkar jag inte längre. Nog kan det väl göras på ett finurligare vis? För att knyta ihop säcken i Peter Jackson-fallet så är han onekligen en begåvad regissör med sinne för film, men hans förflutna har ett lite väl gott rykte...

3. Vinnaren av stockholms filmfestival 2001 var filmen Irreversible av Gaspar Noé. En film som stundtals är psykiskt smärtsamt att se. Stundtals vackert, stundtals otroligt gripande. Jag mådde illa när jag hade sett den, mest pga. en otäck scen med Monica Bellucci (sök på imdb, där finns det tillräckligt att läsa om den scenen). Jag kan utan tvekan säga att det är en bra film, mycket bra. Den lämnar en konstig känsla i kroppen som jag inte gillar, och det är antagligen därför den är så bra. Berättartekniken är inte revolutionerande, med filmens bakåtvända ordning gör att bitarna faller på plats, iallafall för mig. Kanske inget som alla bör se, men iallafall något som man ska ha i åtanke att kolla på någon gång. När man ser filmer av den här sorten så får man lätt en annan syn på tillvaron (om än för en kort stund).

4. Avslutningsvis går vi på mitt största hatobjekt inom filmindustrin (med risk för generalisering), storskaliga hollywoodproduktioner. Det absolut bästa exemplet på vad jag avskyr är independence day. Filmen byggs upp kring hur USA (och övriga världen, även om det knappt nämns) blir anfallna av ett gäng otäcka utomjordingar. Självklart är det Amerikanerna som kläcker idén om hur de ska stoppas, på deras nationaldag dessutom, och resterande delen av världen följer glatt efter. Maken till flaggviftande i övriga delen av filmen är svåröverträffad. För att spinna vidare på den amerikanska skräpkulturen så finns det ju filmer som nyutkomna bad boys II, som står för allt det jag avskyr. Filmen består egentligen bara av två afro-amerikaner med för stora skjutvapen och för snygga bilar. Alltid med överdrivna specialeffekter och snygga brudar. Visst kan det vara avkopplande att se på lite hjärndöd action, själv ser jag gärna på Terminator-filmerna och rovdjuret, men här går det för långt. 2 timmar rent skräp, där dialogen egentligen bara är transportträcka till nästa del i filmen.

Andra koncept som är populära i Amerikanska produktioner är att ge alla "bad guys" roliga nationaliteter. Allra helst ska de vara av tysk/österrikisk härkomst och bryta på ett exotiskt språk. Det har även blivit populärt att använda sig av banditer som kan liknas vid talibaner/afghaner/al-quida/whatever. Varför det är så här kan man ju bara spekulera i, men jag längtar fortfarande efter filmer där (varför inte en svensk produktion?) där USA framställs som ondskan personifierad. Filmer om t.ex. andra världskriget utgår allt för ofta från ett amerikanskt perspektiv, där amerikanerna är hjältarna och alla tyskar soldater är slemmiga nazister. Så förutsägfullt, så tråkigt, så missvisande. Band of Brothers hade sina stunder, men när serien ger intryck av att de amerikanska soldaterna är prickskyttar som fäller alla sina fiender, i rak motsats till de tyska soldaterna, då stänger jag av.

Vad blir då summan av allt babbel?
Nu frågar ju många sig, varför då se alla dessa skräpfilmer om de ändå är så dåliga? För att man måste! Om man kritiskt ska kunna bedöma en film rättvist så måste man också ha sett den i sin helhet. Ett råd jag har när man ska köpa dvd-film är att leta reda på utgåvor som är oklippta, dvs. sånt som inte längre är censurerat. Upplevelsen kan i många fall bli större. Min egen filmsak är som sagt svårdefinierad. Jag gillar när en film berör, när man har en känsla efter att filmen är slut. Obehag, rädsla, glädje, lättnad, dysterhet. När en film verkligen berör, och fungerar som den film som den är avsedd att vara, då är det bra film!

Nu har jag sagt mitt, så nu är det dags för er! :)