Vid spelets början erhåller varje spelare tre nedvända kort och tre synliga kort på bordet. Dessutom får man fyra kort på hand. Sedan gäller det att spela ut alla kort på handen till spelhögen i mitten. Spelarna sätter i tur och ordning sina kort på spelhögen. Till spelhögen kan man sätta ett - eller flera stycken av samma valör - kort, som bör vara minst lika högt som det kort som finns högst på högen. I spelet är tvåan lägst och ässet högst, tvåan kan man dock spela ut på vad som helst. Den magiska tian kan man också spela ut på vilket kort som helst, varvid man vänder bort spelhögen och den spelare som satte ut tian får slå ett kort till på det nu tomma bordet.
Vid den händelse att fyra kort av samma valör (eller en multipel därav; p.g.a. spelets stora populäritet spelas det vanligtvis med två kortlekar ihop) befinner sig högst uppe på spelhögen har detta samma effekt som om en tia spelades. Om man på handen inte har ett tillräckligt högt kort att sätta till spelhögen är man tvungen att chansa, d.v.s. ta ett kort från chanspacken (de oanvända korten). Om detta kort inte är tillräckligt högt tvingas man ta upp spelhögen på hand. Man kan chansa när man vill, även om man skulle kunna spela ut ett kort. Då man väl chansat måste man dock spela ut det kortet.
När man (om man) lyckats spela ut alla korten från handen fortsätter man med att spela ut de rättvända korten man har på bordet. När man väl lyckats med detta fortsätter man med de tre nedvända korten, dock utan att man får kolla vilka valörer korten har. Ytterligare får man inte spela ut sitt sista nedvända kort innan chanspacken är slutbrukad.
Om man lyckas spela ut alla kort är man ute ur spelet och då får man inte vara med och leka längre. Någon vinnare finns egentligen inte (det anses i vissa kretsar t.o.m. ofint att gå ut först).